 |
| De två skådespelarna tar en selfie med polaroidkameran |
Harry Friedländer visade en fantastisk förmåga att blixtsnabbt kasta sig mellan att spela hund, man och kvinna med tydligt olika kroppsspråk för de tre rollerna. Jag har ingen hund själv, men det var ändå väldigt mycket igenkännande i hundars rörelsemönster och mimik, speciellt de bedjande ögonen inför köttbullsburken. Privatdetektiven, spelad av Crister Olsson, blev efterhand en varmare människa när hunden kom in i hans liv. Och det går inte att säga vem som tog hand om vem.
En entimmes-pjäs spelad med minsta möjliga rekvisita i det lilla utrymmet, men med tänkvärda budskap. Ger man något av sin omsorg får man dubbelt igen. Alla vill känna sig behövda. Att öppna dörren och släppa in någon behövande ger kärlek i utbyte och en annan dag kan det vara ombytta roller.
Jag har själv en katt, han behöver mig, men jag undrar ibland om jag inte behöver honom ändå mer.
En härlig lunchföreställning som värmde långt efter att jag kommit ut på stan i det något svala men vackra vårvädret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar