Vilket magnifikt verk - Gustav Mahlers åttonde symfoni - i en fullsatt Berwaldhall!
Mahler kombinerar
Veni creator spiritus (latinsk pingsthymn från
800-talet) med slutscenen i Goethes
Faust (tysk teaterpjäs från 1831).
Det kan tyckas som en märklig kombination: olika språk, olika
tidsepoker, texter med olika föreställning om himmel och helvete. Men Mahler lyckas med sin musik åstadkomma en "storslagen hyllning till kärleken och mänsklighetens frälsning", för att citera programbladet.
Att sitta på andra raden hade både för- och nackdelar: fin överblick över alla medverkande (utom delar av barn-och ungdomskörerna på första raden till höger), stark visuell upplevelse av musikernas insatser, men tyvärr lite fel ljudbild då under ett kortare avsnitt två av solisterna stod längst fram på scenen.
Symfonin kallas ibland "De tusendes symfoni" Det är inte Mahlers egen benämning, han gillade inte det smeknamnet. Men vid premiären i München år 1910 var det hela 1030 medverkande: 858 sångare, 171 instrumentatlister och så Mahler själv som dirigent!
Men det går fint att framföra verket med 300 personer, det vill jag lova. Radiokören och ytterligare sex körer, däribland ett par barn- och ungdomskörer, fyllde stora delar av första raden. På scenen fanns en rejält stor symfoniorkester; det fanns fyra harpor och ovanligt nog fyra mandoliner och även orgel.
Enligt programbladet varade applåderna vid uruppförandet i tjugo minuter, men det var inte så illa i fredags heller: stående ovationer i tio minuter! Tänk att vara dirigent (här Daniel Harding) för ett sådant mastodontverk, att få allt att hålla ihop och lyckas med nyanser från den svagaste mystiska körsång till det starkaste jubel med orkestern i fortissimo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar