Tröjan till min man är klar!

Tröjan blev klar lagom till vinterns första köldknäpp!

Mönstret är hämtat från den danska designern Marianne Isagers bok Stricken à la carte 2. Jag köpte boken på tyska, den var betydligt billigare än på danska. Och jag tyckte inte språket var något större problem. Det gäller bara att komma underfund med de olika sticktermerna. 

Det grå garnet är Drops Karisma och det lila är Gotlandsgarn. Jag har hela stiden stickat varannan maska grått, varannan maska lila, men genom att låta respektive färg vara dominant i olika områden framhävs färgerna olika. Helt otroligt att det kan bli så stor skillnad.

 

Normalt när man stickar med två färger är det ju viktigt att hela tiden hålla färgerna på samma sätt på fingrarna, så att mönsterfärgen blir dominant hela tiden. Här utnyttjar man detta fenomen för att få en speciell effekt. Så här visar författaren hur man håller trådarna. Och så gäller det att komma ihåg och byta på rätt ställe.

J

Halsringningen gjordes jag på ett för mig nytt sätt. Jag stickade rundstickning hela vägen och markerade sedan halsringning, sydde med symaskin för att säkra maskorna och klippte bort biten ovanför markeringen. Sedan plockade jag upp maskor och stickade resår, som jag vek ner på insidan så att klippningen doldes. 

Jag har aldrig stickat raglanärm förut, och eftersom jag inte använde originalgarnet fick jag improviserna intagningarna, men efter ett  par försök blev det bra. Revärerna blev en fin effekt.

Visst ser han nöjd ut?

Mahlers 8:a live - måste upplevas!

Vilket magnifikt verk - Gustav Mahlers åttonde symfoni - i en fullsatt Berwaldhall!

Mahler kombinerar Veni creator spiritus (latinsk pingsthymn från 800-talet) med slutscenen i Goethes Faust (tysk teaterpjäs från 1831). Det kan tyckas som en märklig kombination: olika språk, olika tidsepoker, texter med olika föreställning om himmel och helvete. Men Mahler lyckas med sin musik åstadkomma en "storslagen hyllning till kärleken och mänsklighetens frälsning", för att citera programbladet.

Att sitta på andra raden hade både för- och nackdelar: fin överblick över alla medverkande (utom delar av barn-och ungdomskörerna på första raden till höger), stark visuell upplevelse av musikernas insatser, men tyvärr lite fel ljudbild då under ett kortare avsnitt två av solisterna stod längst fram på scenen.

Symfonin kallas ibland "De tusendes symfoni" Det är inte Mahlers egen benämning, han gillade inte det smeknamnet. Men vid premiären i München år 1910 var det hela 1030 medverkande: 858 sångare, 171 instrumentatlister och så Mahler själv som dirigent!

Men det går fint att framföra verket med 300 personer, det vill jag lova. Radiokören och ytterligare sex körer, däribland ett par barn- och ungdomskörer, fyllde stora delar av första raden. På scenen fanns en rejält stor symfoniorkester; det fanns fyra harpor och ovanligt nog fyra mandoliner och även orgel.

Enligt programbladet varade applåderna vid uruppförandet i tjugo minuter, men det var inte så illa i fredags heller: stående ovationer i tio minuter! Tänk att vara dirigent (här Daniel Harding) för ett sådant mastodontverk, att få allt att hålla ihop och lyckas med nyanser från den svagaste mystiska körsång till det starkaste jubel med orkestern i fortissimo!

Borde kanske gå oftare på bio ...

Att se en riktigt bra film på bio är en upplevelse. För min del blir det inte så ofta; utbudet av bra film på nära håll är inte så stort. Men nu blev det faktiskt två biobesök under januari månad.

Elle-Marja och systern Njenna.  Foto: Oskar Östergren

Först och främst Sameblod, en film som fått många utmärkelser. Det blev mycket fokus på filmen under Guldbaggegalen, där den fick flera priser, bl a Bästa kvinnliga huvudroll och Bästa manus.

Manus är skrivet av en ung debutant med rötter i samisk kultur. Filmen visar hur samer och svenskar levde i parallella världar på 30- och 40-talet. Man påminns om hemskheter som rasbiologi, där forskningen ville bevisa att samer (som kallades lappar) utgjorde en lägre stående ras. Det fanns till och med ett Statens institut för rasbiologi i Uppsala.

Den samiska flickan Elle-Marja vill bryta med den tradionella rollen, något hon verkligen måste slåss för: hon vill utbilda sig, rymmer till Uppsala, ljuger om sin identitet. Hon söker upp Niklas som hon träffat vid en dansbana, när han gjorde lumpen i Norrland. Kontrasten mellan hennes uppväxtmiljö och den flotta villan som Niklas familj äger, kunde kanppast varit större.  Men livet i Uppsala blir svårt för Christina (som hon väljer att kalla sig), hon behöver pengar och återvänder hem. Det gör ont att se att hon inte är välkommen tillbaka, varken av modern eller Njenna. Hon har klippt banden till släkten och hör inte hemma någonstans.

Att både vara same och svensk går inte. Hon måste välja. Filmen visar två olika slutna samhällen, med fördomar på båda håll. Njenna väljer att följa traditionen och kan inte förstå storasysters vilja att bli "svensk". 

Filmen börjar och slutar i nutid: En äldre kvinna återvänder till sin samiska uppväxtmiljö för att närvara vid systerns begravning. En traditionell samisk begravning, där Christina/Elle-Marja tar avstånd genom att  komma i svenska kläder och låtsas inte förstå samiska, medan barnbarnet gör sig fin i en kolt. Filmen slutar onödigt plötsligt och många frågor kvarstår. Jag hade trott (och hoppats) att besöket skulle leda till försoning, både för hennes egen och barnbarnets skull. Ett "förlåt" till den döda systern i kistan gav en gnutta hopp.

Ramberättelsen är faktiskt en kortfilm Stoerre Vaerie - Norra Storfjället som regissören gjort tidigare. Den kan ses på svt play. 

StellaNova Film

Den andra filmen jag såg var Ted - För kärlekens skull, om Ted Gärdestad. Filmen var fylld av många kända låtar och flera skådespelare från den tiden fanns med som roller. Det blev mycket igenkänning i filmens 70-tal och skojigt att känna igen kändisar såsom Povel Ramel, ABBA och Stickan Andersson och Janne Schaffer.
Ted Gärdestads liv skildras som fyllt av kontraster, både den ljusa sidan med underbara sånger till broderns texter och den mörka med schizofrenin som fick honom att ta sitt liv. Kärleken till brodern Kenneth kändes väldigt stark och den fanns där hela tiden.
Jag såg filmen på premiärdagen den 3 januari i Bålsta. Efteråt kändes saknad efter en artist som man önskade hade fått leva längre.