onsdag 13 april 2016

Opera på filmduk, kan det vara något?

Att ta sig till Metropolitan är inte så enkelt. Därför är det fantastiskt att via satellit kunna uppleva en opera därifrån live på hemmaplan. För ett par veckor sedan såg jag Madama ButterflyFolkets hus i Kalhäll. Det var en matinéföreställning på Metropolitan som direktsändes, och vi kunde se operan med start kl 19 svensk tid.


Hur är då operaupplevelsen på en filmduk? I början var jag tveksam. Det var så tydligt att filmduken var där. När kameran visade närbilder på personer blev det platt som på bio. Det krävs att man ser hela scenen och scengolvet för att få känslan av att det är levande personer som agerar på en scen. Men efter ett tag var jag som närvarande på Metropolitan. Och då blev närbilderna som när man tar fram kikaren i salongen för att titta på de agerande.


Vad får man mer i en opera på detta sätt? Intervju med sångare och skådespelare i pauserna är givande. Textremsan är bra placerad nertill i bilden som på bio, på operan kan det vara jobbigt att flytta fokus från scen till textmaskin, man riskerar att få nackspärr om man sitter på parkett.

Puccinis musik är bedårande vacker och om därtill lägger en fantastiskt bra sopran med stor inlevelse - då har jag svårt tänka mig något inom musiken som kan överträffa upplevelsen! Här var det Kristine Opolais, en lettisk sopran, som gjorde rollen som Madama Butterfly. I en intervju för The Telegraph säger hon att detta är den svåraste och mest kompletta rollen: Det räcker inte med en bra röst, det krävs tårar från själen.

I operan får Butterfly och Pinkerton ett barn, en tyst rollfigur i operan. Att i den rollen använda en docka som sköttes av tre personer helt dolda av svarta slöjor visade på fantastisk dockteaterkonst. Med små rörelser fick de dockan att bli ett litet barn som lyssnade och tog till sig de vuxnas agerande och visade på ett otroligt kroppsspråk. Ett annorlunda grepp, mycket lyckat!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar