söndag 5 februari 2017

Mina ofullbordade ...

Här är mina pågående stickprojekt:
Jag brukar slutföra ett stickprojekt innan jag börjar på nästa, det känns som ett måste (det är nog mors röst jag hör inom mig).

Men trots allt har det sina poänger att ha flera på gång: de kräver olika mycket koncentration, olika mycket ljus och är olika lätta att ta med sig och passar därför till olika sorters TV-program, när man sitter och pratar eller som sysselsättning på resor. Ibland måste en stickning "ligga till sig" för att man inte vet hur man ska kombinera färger eller mönster.

Men just nu är det kanske onödigt mycket att välja på:
  • en ljus tröja i entrådigt ullgarn, där jag stickat en ärm (Jag har lovat mig själv att inte satsa på entrådigt, men faller för frestelsen gång på gång. Så tunt, så krävande att sticka ... men blir till de skönaste tröjor man kan tänka sig!)
  • en tröja till min man, eftersom det blev så mycket Alpacka-garn kvar när hans senaste tröja var klar
  • en kofta med flätor i nederkanten, eftersom jag kom över ullgarn i fin blå färg billigt

Och så har jag just förköpt biljett till Syfestivalen ... och därifrån har jag aldrig kommit hem tomhänt!

söndag 29 januari 2017

"Nordisk" körklang från Spanien

Pressbild, foto: Stina Gullander
Det är väldigt ovanligt att jag går på en konsert, där jag inte känner till vare sig någon kompositör eller något av den musik som ska framföras. Men så var det i lördags.

Abonnemanget i Körserien innehöll en konsert med titeln spanskt.nu med Radiokören i Engelbrektskyrkan och konserten vidgade mina musikvyer. Den spanska 1900-talsmusiken bjöd på spännande klanger, som klingande fint under Engelbrektskyrkans 32 m höga valv (Skandinaviens högsta kyrkovalv).

Dirigenten Josep Vila i Casañas var även kompositör till mer än hälften av verken. Han har faktiskt studerat för Eric Ericson ett år. På den sida jag länkat till nämns också Ingvar Lidholms musik som en influens. Josep Vila är en erkänt stor dirigent i Spanien och har varit ledare för spanska motsvarigheten till vår Radiokör.

Jag tyckte mycket om hans Victimae Paschali Laudes, den medeltida sekvens för påskdagen, som många tonsatt genom tiderna. Framförandet innehöll ett visuellt moment, där några sopraner illustrerade kvinnorna som kom gående från den tomma graven och fick frågan "Maria, vad såg du på vägen?"

Från hans Missa Sanctus Benedictus fick vi höra två satser, Credo och Agnus Dei. Säkert krävande att sjunga, inte minst Credo med så mycket text att gestalta, den skulle jag vilja höra igen för att upptäcka hur kompositören målar texten i sin musik. Agnus Dei med det fridfulla Dona nobis pacem avslutade konserten.
Pressbild, foto: Stina Gullander
Ytterligare två spanska tonsättare ska jag nämna.
Feliu Gasull är både gitarrist och kompositör. Stycket Després var en fin katalansk kärleksdikt.
Bernat Vivancos har studerat i Oslo för tonsättaren Lasse Thoresen. Vi fick höra hans Bubbles med den korta engelska texten "Bubbles are silent thoughts shining and floating through the sky"  (klicka på titeln så får du höra starten). Det står väldigt mycket på hans körverkssida, om hur han tänker sig Bubbles som "a visual-acoustic piece". Jag citerar fritt därifrån:

"Sångarna omger publiken i en svagt upplyst konsertsal, de blåser såpbubblor i olika storlek (han ger t o m en länk till såpbubbleföretaget Dulcop). Riktade ljusstrålar i olika färger får bubblorna att skrimra i regnbågens färger. Några sångare blåser i sugrör i vattenglas i början och  i slutet . Några sopraner  spelar på krotaler (små cymbaler, kan ersättas med trianglar) vid vissa markeringar i partituret. Sångsättet ska vara "gravity-free, ethereal, sweet and gentle" och imitera 'the purity and colour of English or Scandinavian choir sounds'."

Enastående skandinavisk körklang fick vi förstås, eterisk och tyngdlös och det plingades på trianglar. Bubblorna steg symboliskt mot himlen. Att bokstavligen följa kompositören i allt, hade nog inte gått hem i kyrkorummet.

Hela konserten var en stor oväntad upplevelse!

fredag 27 januari 2017

Guldskatter i faraos grav

Jag har besökt Tutankhamun-utställningen på Magasin 9 i Frihamnen. Utställningen är imponerande trots  (eller kanske tack vare) att där inte finns något originalföremål att beskåda. Specialutbildade egyptiska konsthantverkare har ägnat flera år åt att göra repliker av mer än 1000 föremål. Här visas obeskrivligt vackra exakta kopior i naturlig storlek, som man nu kommer så nära, tack vare att de inte måste skyddas i montrar.
 
Besöket börjar med att man få se en kort film om hur graven upptäcktes år 1922 av en engelsk arkeolog, Howard Carter. Strax intill har man byggt upp ett rum med massor av föremål enligt ett gammalt fotografi. Stridsvagnar, väktarstatyer, sängar, kistor, alabasterkärl, allt i stor oreda. Här har plundrare varit framme. Men själva graven och skattkammaren låg orörda bakom ett obrutet sigill. Genom en duk får vi se hur det såg ut när Carter för första gången kikade in. Han lär ha sagt "Jag ser underbara ting" och det var då ingen överdrift. All denna guldglans! Att han inte svimmade! Tänk att hitta en grav där skatterna har legat orörda i mörker i 3300 år.

Jag har varit i Konungarnas dal och även varit inne i Tutankhamuns grav. Det är nästan exakt 20 år sedan. Några av fynden såg jag sedan på museet i Kairo. Jag plockade fram några diabilder från den resan.
En stekhet dag 1997 i Konungarns dal
Tutankhamuns gravkammare med väggmålningar
Tronstolen, ...
 begravningsmasken i guld och ...

... den innersta gravkistan i rent guld, (vikt  110 kg) ...
... på Egyptiska museet i Kairo
Tutankhamun var farao år 1333-1323 f Kr och han var bara 18 år när han dog. Han har trots detta blivit den mest kände faraonen. På utställningen spekulerar man i hur Tutankhamun egentligen såg ut. På senare år har man haft möjlighet att studera mumien med hjälp av datortomografi. Skiktbilderna gör det möjligt att rekonstruera en tredimensionell bild, vilket har lett fått fram till bilden av en skön yngling.

Tidsbokade biljetter till utställningen verkar vara en bra sak, likaså audioguider: det är tyst och gott om plats (åtminstone en onsdag eftermiddag). Utställningen lyckas att ge en överblick över den kolossala rikedomen och har många pedagogiska förtjänster. Det blev några intensiva och lärorika timmar.

Man får veta en hel del om hur mumifieringsprocessen går till, hur inälvorna läggs i separata kärl och hur kroppen behandlas. Och man får en fin inblick i tankseättet i det antika Egypten.

Några bilder från utställningen:
Mellersta och innersta kistan
Längst till vänster en av de fyra guldkistorna för de inre organen, därefter alabasterkistan de låg i. Denna var placerad i skinet som vaktades av fyra gudinnor.
Guden Anubis, i schakalgestalt på ett bärbart skrin, håller vakt framför kanopskrinet.
Tronstolen
Utsmyckning i form av lejonhuvuden på en säng
Tänk att allt detta vackra är byggt för evigheten, inget skulle synas utåt. Att ägna all denna omsorg åt att ta hand om den döda kroppen, smycka en gravkammare med otroliga målningar och förse den döde med mängder av föremål för vardagsliv, fest och nöjen i nästa liv .. och inget av allt detta vackra skulle någon levande få se, om det nu inte funnits arkeologer. För oss är väl detta helt obegripligt?

söndag 15 januari 2017

Getingmidja?

När man håller upp tröjan hängande ser den ut så här:
Vem i all världen ska kunna ha den, tänker du kanske?
Svaret är min man, tröjan passar perfekt. Den är resårstickad hela vägen, vilket är lite ovanligt. Dessutom med dubbelt garn, mörkblått kombinerat med varierande färger, så att ränderna finns där utan att bli så skarpa. Mönstret är från Drops, garnet är 100 % alpacka. Mjukt och härligt garn, trevligt att sticka med.
Min man valde mönstret och jag skickade efter garn enligt beskrivningen. Jag borde ha tänkt att det var väldigt mycket garn, men det gjorde jag inte. Nu när tröjan är klar sitter jag med nästan hälften av garnet kvar, efter att ha stickat enligt avsedd storlek men med en aning kortare ärmar.

Jag såg efteråt att det fanns en kommentar om att angiven garnåtgång inte stämde. Tyvärr såg jag inte den tidigare. Så nu får jag försöka använda resten av garnet till något annat.

måndag 9 januari 2017

Världssolister på Metropolitan

Visst är det svårt att överträffa ett operabesök live, men då blir det sällan med solister i världsklass. Ett utmärkt sätt att få höra höjdarna är att utnyttja Metropolitans direktsändningar över världen. Och för oss ligger Folkets Bio i Kalhäll bra till. Förra gången såg vi Madama Butterfly här är en länk till det inlägg jag skrev efteråt.

I lördags var det utsändning av Nabucco, eller som vi ofta säger på svenska, Nebukadnessar, Verdis tredje opera (av 28), den första som gjorde honom berömd. Den kom nog rätt i tiden också, med premiär 1842, några år innan Italien blev ett enat land.

Huvudperson är Nebukadnessar II, kung av det mäktiga Babylon. Det var han  som erövrade Jerusalem och förstörde templet år 586 f Kr och lät deportera judarna som hamnade i den s k "babyloniska fångenskapen". Den antika historien handlar om tidlösa frågor som makt och avundsjuka, krig i religionens namn och förbjuden kärlek.

Titelrollen sjöngs av Placido Domingo, för 20 år sedan en av de tre tenorerna (tillsammans med Luciano Pavarotti och José Carreras), nu baryton.
Dirigent var James Levine, som nu dirigerar från sin rullstol med små handrörelser och mycket mimik. Det var underbart att se honom i närbild då och då under föreställningen. Framförandet av Va, pensiero ("Fångarnas kör") följdes av stort jubel, vilket ledde till att han höjde taktpinnen för ett da capo direkt. 
 
Den direktsända Nabucco var sista föreställningen på Metropolitan i denna uppsättning. Vid premiären hade Domingo och Levine framträtt 329 gånger tillsammans. Båda är som det stod i en recension "septuaganiarians", d v s 70+. När de uppträdde tillsammans för första gången var några av de medverkande sångare inte ens födda.

En stor fördel med att se opera så här är att man får otroliga närbilder och verkligen kan se sångarnas inlevelse, tårar och svettpärlor. Det som däremot inte går fram som i verkligheten är dels scener med många agerande, dels storslagna dramatiska effekter. Exempel på sådant är scenen med "Fångarnas kör" (men då njuter man för fullt av maffig körsång) och scenen när blixten slår ner efter att Nebukadnessar utropat sig själv som gud.
Man känner igen Verdis underbara musik på de stora körerna men även melodiösa slingor. Jag noterade hur Nebukadnessars bön från hjärtats djup till himlen "målades" i tonslingor från djup bas till drillande höjdtoner på flöjt.


Sopranen Liudmyla Monastyrska som Abigaille var helt otrolig både vad gäller röstresurser och dramatik. I videon här ovanför får vi höra henne och Domingo berätta om vilken utmaning det är att ta sig an de svåra rollerna i operan. Då gällde det framförandet på Royal Opera London. Hela den  föreställningen finns tillgänglig här.

Det finns många sätt att ta sig an en opera.Jag uppskattar att vi fick en pampig historisk miljö och klädedräkt som kan tänkas tidsenlig (inte som i London, där föreställningen verkar vara så avskalad, och sångarna hade moderna kläder i tråkigt grått). Då stämmer musiken med texten naturligt. Och publiken njuter ... trots att vi satt i en biosalong var det svårt att låta bli att applådera!

Foto: Marty Sohl/Metropolitan Opera (bilderna publicerade med tillstånd)

måndag 2 januari 2017

Nyårshelgens musikaliska höjdpunkt

På nyårsdagen upplevde jag på nytt oratoriet Skapelsen skrivet av Joseph Haydn och uruppfört 1799 i Wien. Jag har tidigare skrivit om verket i samband med ett framförande i Berwaldhallen, så istället för att upprepa mig, länkar jag till det inlägget.

Haydns deistiska världsbild var givetvis en helt annan än dagens naturvetenskapliga. Här hade man valt att göra kopplingar mellan dessa med hjälp av både poesi och prosa. Stina Ekblad reciterade dikter av olika poeter och reflektioner skrivna av astrofysikern Bengt Gustafsson. Jag var rädd för att det skulle splittra musikupplevelsen, men den berikades faktiskt! En av dikterna var en Stagnelius-dikt som avslutas med det ofta citerade "Natten är dagens mor. Kaos är granne med Gud."

Drottningholms barockensemble, Uppsala Akademiska Kammarkör och utmärkta solister, allt under Stefan Parkmans ledning - självklart blev det en högklassig musikupplevelse! Speciellt sopranen Sofie Asplund var fantastisk att lyssna till.

När oratoriet uruppfördes visste inte publiken hur klurig Haydn varit. Det pampiga tuttiackordet på ordet Licht i Und Gott sprach: Es werde Licht! Und es ward Licht. (Varde ljus! och det vart ljus!) blev en så stor överraskning för publiken att man måste avbryta konserten en stund. Om musiken var okänd för några i Uppsala-publiken så blev det säkert en häftig upplevelse när dagens teknik gjorde det möjligt att visuellt förstärka genom att belysningen slogs på. Även skapandet av stjärnhimmel, hav och jord illustrerades med ljuseffekter i olika färger och gjorde koret underbart vackert.

Jag är glad att vi kom i god tid och lyckades få platser långt fram och kunde se solisternas och inte minst reciatatörens inlevelse och följa Stefan Parkmans dirigerande. Säkert var många med mig djupt berörda när vi gick ut i nyårskvällen efter konserten.

tisdag 27 december 2016

Julens musikupplevelser

Johann Sebastian Bach kunde väl inte ana att hans Juloratorium skulle bli det mest spelade klassiska verket varenda jul flera hundra år framåt. Den välkända inledningskören Jauchzet frohlocket har ringt i mina öron sedan tredje advents-helgen. På lördagen sjöng vi denna i Bålsta Kammarkörs julkonsert tillsammans med blåsarna i Linnékvintetten. På söndagen sjöng vi oratoriets del 4 - 6 i Camerata Vocalis i Enköping tillsammans med Drottningholms barockensemble. Dessa delar hör egentligen till nyårsdagen, söndagen efter nyår och trettondedagen, men publiken fick Jauchet frohlocket som en bonus.

Det finns fler som skrivit juloratorier. En av dem är Camille Saint-Saëns, som skrev Oratorio de Noël år 1858, då han bara var 23 år gammal. Det blev en fin upplevelse att höra detta i Frösthults kyrka på Annandag Jul under ledning av Åsa Lansfors Lindblom. Fjärdhundra kyrkokör med solister och instrumentalister medverkade. Åsa var både dirigent och sopransolist, vilken prestation!

Visst har Saint-Saëns låtit sig inspireras av J S Bach: Preludiet har t o m undertiteln "I Johann Sebastian Bachs stil". Det är en härligt gungande pastoral som återkommer i slutet av oratoriet. Verket är ganska kort, så vi fick också höra Fantasie för violin och harpa av Saint-Saëns och mer fransk körmusik. Den avslutande körsatsen i oratoriet är som en fransk julkoral och påminde lite om Kungarnas marsch, Öhrwalls arrangemang av en franska julvisa, som inledde konserten. 
Frösthults kyrka
Fullsatt kyrka vid annandagens julkonsert
Det var länge sen jag hörde Saint-Saëns juloratorium, men det klingade bekant. Jag var med när Bålsta Kammarkör framförde verket i Skokloster kyrka 1983.