tisdag 19 juli 2016

En heldag i Stockholm

Det är inte dumt att ha storstan på nära håll och kunna turista där en sommarlördag! I lördags blev det två museibesök ute på Skeppsholmen och en ovanlig båttur.

Till Östasiatiska museet gick vi för att få se hur ett nytt arrangemang av levande japansk konst växer fram, men det gällde tydligen inte varje lördag, bara under augusti. Men där fanns några texter, montrar och videofilmer att ta del av. Bonsai och ikebana är två japanska begrepp för arrangemang av växter. Att bonsai betydde konsten att odla och forma träd i kruka, visste jag. Men ordet ikebana hade jag aldrig hört förut. Det står för konsten att arrangera blommor. I båda fallen betonar man asymmetri och tomrummen mellan växtdelarna är betydelsefulla. Ett par bilder från montrarna:


På Moderna museet såg vi utställningen om den japanska konstnären Tayoi Kusama. Hon är född 1929 och still going strong. År 2013 ställde hon upp som mål för sig själv att göra 100 målningar innan hon dör. Det antalet har hon passerat för länge sedan, och ändrade målet till 1000, men nu är det 2000 som hon satt som mål.
Några av de stora senare målningarna med mycket mönster och färger 
Det var en stor utställning med både målningar, skulpturer och installationer.  En del var placerad i Arkitekturmuseets lokaler.

Ytligt sett ser mycket av konsten ut som ett stort skämt med alla dessa prickar, men det finns en mörk baksida. Kusama mådde psykiskt dåligt redan som barn och hade ofta hallucinationer.  Och då såg hon prickar. Att måla blev en sysselsättning och det syns i hennes tidiga målningar att familjens arbete med fröförädling gav henne inpiration. 1957 flyttade hon till New York och att slå igenom där som icke-västerländsk kvinna var inte helt lätt.  Oändlighetsmålningar och anhopningsskulpturer blev kännetecknande för hennes konst.

Pumpor förekommer både i målningar ...
... och i skulpturer


Installationerna var häftiga och gav mig nästan yrsel. Ett rum med spegelväggar och vatten på golvet var fyllt av prickiga rispapperklot med lampor som ändrade färg. Här var ljudnivån väldigt låg, man blev helt stum av förvåning.
I ett mycket litet rum hade speglar placerats så spegelbilderna blev oändligt många. Här släppte man bara in fyra personer åt gången. 


På Venedigbiennalen 1966 hade Kusama placerat 1500 klot på gräsmattan och börjat sälja kloten för två dollar styck som en sorts protest mot synen på konst, tills arrangörerna satte stopp. Hon kallar installationen Narkissos trädgård. När man går omkring i rummet ser man de förvridna spegelbilderna av sig själv, andra besökare och naturen utanför fönstret.

"Prinsessan av det storprickiga" -passande smeknamn
Väggarna på museet hade för att hedra Kusama dekorerats med prickmönster och många besökare hade klätt sig i prickigt.  Jag har inget prickigt i min garderob, och kände mig helt fel i min blårandiga tröja när jag ställde upp för en bild vid det pricklagda trädet utanför museet.
Så avslutade vi dagen med en riktig turistgrej. På väg till Skeppsholmen hade vi sett denna underliga farkost. Och på kvällen tog vi en tur.

Det blev en sightseeingtur på ett annorlunda vis. Amfibiebussen är en ombyggd Volvobuss. Det hela började som en vanlig busstur. Men ute på Djurgården kopplades drivningen till en propeller istället och efter en kort instruktion om var flytvästarna fanns, plumsade vi ner i vattnet.


Att se stan från vattnet är alltid fint, nu kändes det alldeles extra att glida förbi de vackra byggnaderna såsom Vasamuseet och Nordiska museet. Folk som befann sig på mer normala båtar eller stora kryssningsfartyg vinkade glatt.
Vi åkte ungefär lika långt som regalskeppet Vasa kom på sin jungfrufärd. Men vår båt var stabil nog att  ta oss tillbaka till Djurgården där båten återigen blev en buss, nu med rejält rentvättade däck.

tisdag 12 juli 2016

Sommarens vävprojekt

Det blev en koncentrerad vävperiod den här sommaren också. Förberedelserna var planering och klippning av trasor, för det skulle bli trasmattor igen. I boken Trasmattor och andra inslag av Tina Ignell hittade jag två mattor jag fastnade för. Den ena var en variant på den klassiska rosengångsmattan (design Anna Svenstedt) och den andra en superromantisk matta kallad Drömmen om Elin (design Gullvi Heed).

Jag är mycket nöjd med resultatet. Rosengångsmattan blev en färgklick  i arbetsrummet. Det finns återkommande färger i tuskaftsränderna och alla bårder är olika och jag bestämde färgkombinationer efterhand. Här gjorde jag en drejad frans och knöt in en svart mattvarpstråd.
  


Att göra Drömmen om Elin var en utmaning för mig. Här skulle små korta slarvor av rött stoppas in så många det bara gick. Jag hittade ett tyg med små rutor i rött och svart och valde att använda sådana slarvor i centrum av blommorna. Gröna trasor plockades in som blad.  I de ljusa avsnitten finns snodda trasor i ljusgrönt vridna åt olika håll för ge illusionen av kvistar. I efterhand har jag broderat stjälkarna (som sig bör med stjälkstygn)

Extra kul var att jag också skulle väva en matta på beställning av goda vänner, den skulle vara hela 3 meter lång i stil med den hallmatta som jag kallade Ljusnande ingång och vävde för tre år sedan. Här är en bild av den nya mattan på sin plats i Norrköping. 
Jag hann med en fjärde matta vävd helt på egna infall utifrån tips av min svägerska. Det som var bra med detta var att det ökade min förståelse för vad de olika tramporna gjorde. I min iver att variera mönster blev jag visst lite slarvig med att flytta spännaren, vilket gett denna matta en aning insvängd midja, men strunt i det.
 
 Alla mönstrade trasor i denna matta kommer från Gudrun Sjödén-tyger: en trasig klänning min svägerska gav mig och tre kassar jag fått vid köp, Det går att ana bokstäver på vissa ställen.



Här följer några bilder från vävprocessens slutfas. Det var väldigt spännande att klippa ner, rulla ut mattorna och se dem i sin fulla längd. 



Sedan följde en hel del arbete med mattornas avslutning. Fransar kan knytas på olika sätt.  På Drömmen om Elin rekommenderades att man klipper av fransarna och fållar en kant. I efterhand tycker jag nog att det varit snyggare med en flätad frans även här.

Här gör jag drejad frans på en av mattorna
 Jag har hört talas om sms-tumme som kan drabba den som är väldigt flitig med smartphonen, men jag lider nu av ett annat fenomen, låt oss kalla det mattfrans-tumme. Jag har drejat respektive flätat fransar på tre av mattorna. Och inte blev tummen bättre av broderandet på Drömmen om Elin. En tung matta vävd på dubbla inslag, svårt att komma åt och jobbigt att med en stoppnål få till rosenstjälkarna. Men resultatet är vackert. Nu ligger mattan i hallen och ser välkomnande ut, inte sant?

fredag 17 juni 2016

Nu har jag stickat en Loppa

Jag gick med i en facebook-grupp LOPPKAL och nu är min Loppa klar! Det är en norsk lusekofta som kan göras i olika färgkombinationer. Koftan stickas runt uppifrån och ner, inte en enda söm behövs! Lite insvängd midja ger fin passform. Mönstret finns på Ravelry, om du blir sugen på att sticka en likadan.

Jag hade lite strul i början, tyckte det var svårt att se om storleken blev bra. Det kan vara klokt att skaffa en extra rundsticka för att lättare kunna prova efter hand som stickningen växer. Jag hade bara en på 80 cm och en på 40 cm för ärmarna. När jag kommit en bit ner på ärmarna bytte jag till den längre för att sticka "magic loop" och slippa spretiga strumpstickor.
 
Igår var jag i Kungsängen för att köpa knappar hos Kim. Där hittade jag också ett passande band att dölja klippkanten med.
Om en vecka är det midsommar, och det ska väl egentligen inte behövas en ullkofta då, men man vet ju aldrig ...

söndag 12 juni 2016

Puccini med skandinavisk touch



Det var i sanning en annorlunda  La Bohème jag fick uppleva på Operan igår. Puccinis opera La Bohème har spelats nästan 900 gånger på Stockholmsoperan, första gången 1901. Och det har säkert sett väldigt olika ut  på scenen.

Tenoren José Cura har stått för regin den här gången. Han förlägger handlingen till Stockholm och plockar in skandinaviska konstnärer kring sekelskiftet i persongalleriet. Han fick idén vid ett besök på Strindbergsmuseet och vandrade omkring i Gamla stan. Författaren August Strindberg, målaren Edvard Munch, kompositören Edvard Grieg och filosofen Søren Kirkegaard är några av de skandinaviska bohemerna.

Här var det minsann en rik scenografi, i kontrast till det man ofta ser numera. Ibland är scenografin så avskalad att den inte tillför något (utan i sämsta fall tar bort en del av upplevelsen genom att gå på tvärs med både musik och handling). I inledning till andra akten myllrade det av folk på scenen som då illustrerade en julmarknad i Gamla stan med en nygjord målning av husfasaderna i Munch-stil som bakgrund. Här skulle jag önskat en stoppknapp för att hinna titta på allt som skedde i myllret.
Pressbild, fotograf: Emma Svensson
De måste haft kul när de gjorde små ändringar i texten. Konstnärerna gick förstås till Berns salonger, på julmarknaden såldes knäckebröd och gatsoparna drog mot Danvikstull.

Men det som var riktigt genialt var användningen av några av Munchs kända målningar, såsom Vampyr, Melankoli, Solen, och Afton på Karl Johan. Några bildade fond på bakre väggen, andra stod mer eller mindre färdiga på stafflier. Man hade verkligen lyckats välja ut sådana som underströk och gav miljö åt vad som hände på scenen. Att Griegs musik dök upp som inledning till ett par akter var en kul idé.

Puccinis musik är väldigt vacker, inte minst Mimis arior, fint sjungna av Elin Rombo. Musetta har fått byta namn till Tulla, Munchs älskarinna med rött hår (som i målningen Vampyr), men Mimi har kvar sitt namn. Mimi kommer och går, vitklädd och änglalik, både på scen och i Munchs tavla Två människor, försvinner, kommer tillbaka och försvinner för gott. Kanske är hon Strindbergs kvinnoideal, snarare än en av hans verkliga kvinnor. Just när Mimi dött, försvinner sången och ersätts av talade repliker. Är det ett uttryck för att sången är livet? En artikel i programhäftet har rubriken Älska, sjunga, dö. Kanske en bra sammanfattning av operan (och livet)?

Det är alltid knepigt när en opera regisseras om i en helt annan miljö. Här stämmer tiden väldigt fint. Skådespelarna är klädda som vid sekelskiftet och som på Munchs målningar. Det är lite svårare att få de svenska jultraditionerna, som där julbocken kommer med klappar och bidrar med några repliker på svenska, att passa in.

Före föreställningen fick vi en kort presentation av operahistoria. Innehållet i operorna har verkligen förändrats genom tiderna. Då Mozart skrev sina operor var det upplysningens ideal med människans förnuft i centrum. Längre fram kom romantiken, då de stora känslorna skulle gestaltas, så som Verdi och Wagner gjorde. Och sedan, kring förra sekelskiftet, då Puccini var i farten, kom realismen in i operorna. Nu kunde en opera handla om vanliga människor, gärna lite på kant med samhället, som hade svårigheter och bekymmer att brottas med. T ex var Mimi dödssjuk av tuberkulos, en vanlig sjukdom på den tiden. Man lyckades framställa ett vaccin först 1906.

Här nedan kan man i Operans podd höra José Cura och dekormålare Janne Edlund och patineraren  Maja Sjöberg berätta om arbetet med operan.

Visst är det bra med textmaskin, men här blev jag lite distraherad av den; dels doldes den övre delen av Munchs målningar för oss som satt på tredje raden, dels missade jag en del av det som hände på scenen. Men man får en fin vy över lokalen därifrån, inte minst den enorma ljuskronan.

fredag 3 juni 2016

Tendenser 2016 - brukskonst på Galleri F15

Jag har återigen besökt Galleri F15, ett av Norges ledande gallerier för samtidskonst. Förra besöket var i höstas och jag skrev om det här i bloggen.

Årets utställning Tendenser 2016 visar brukskonst utifrån olika infallsvinklar. Som titeln "Grand Old Ladies & New Kids on the Block" anger, har man valt att ställa olika generationers syn på konsthantverk mot varann.  Man ger den äldre generationen credit för det traditionella hantverkskunnandet och sin erfarenhet, och låter den orädda yngre generationen ta plats, töja på gränserna och utnyttja digital teknik.

Där fanns bland annat krukmakeri av olika slag. Lisbeth Voigt Durand (f 1946), en av dessa "grand old ladies", ställde ut vackra skålar och vaser i olika ljusa färgnyanser. I samma rum Sarah Pschhorn (f 1989), en av dessa "new kids", som ställde ut mängder av urnor. En urna är verkligen i grunden ett klassiskt bruksföremål, men här var en del sneda och vinda, andra rapsodiskt sammansatta av möjliga loppisfynd i form av gamla glasskålar och porslinsvaser. Den unga generationen vågar mixa gamla bruksföremål till något nytt. (Klicka här för att se bild på båda damernas verk.)

Det mest annorlunda var nog urnorna på bilden nedan. Två nederländska unga män Sander Wassink (f 1984) och Olivier van Herpt (f 1989) gav verket titeln Adaptive Manufacturing. 
Det såg ut som om urnorna hade en textil yta, men det visade sig vara lera utskriven lager för lager med hjälp av en 3D-skrivare.

Hantverkaren är ersatt av en maskin. Men maskinen har fått information om form och struktur från naturen, i det här fallet ett träds årsringar. Konstnärerna har fått idén att utgå från naturen och sedan   programmerat en maskin att tillverka av en produkt men inte själva rört materialet överhuvudtaget.

Frågan inställer sig: Vad är brukskonst? Det måste inte vara något som skapats av en hantverkares händer, ägnats tid och kraft för att bli så estetiskt tilltalande som möjligt. Det kan vara något man återanvänder och gör något skojigt av. Hur det tillverkats är inte viktigt, det är kanske själva idén som är konsten?


Utanför den vackra galleribyggnaden i parken står en stor skulptur i järn lite påminnande om ett solur. Konstnären är Tone Vigeland, känd silversmed, på långt håll släkt med den Gustav Vigeland (bror till hennes farfar) som gjort skulpturerna i Vigelandsparken.
Tone Vigelands konstverk utanför galleribyggnaden

onsdag 18 maj 2016

Solsång i Berwaldhallen

Sista konserten på vårens abonnemang på Körserien ägde rum i lördags. Och det var en konsert som heter duga! (Du kanske läste rubriken som Solosång, men läs vidare så får du veta vad Solsång står för)
Alla bilder i inlägget är pressbilder, foto: Arne Hyckenberg
På scenen var redan från början uppdukat ett stort antal slagverk och celesta. Förutom traditionella slagverk användes också vinglas fyllda med olika mycket vatten. Slagverkarna stämde med hjälp av ett teskedsmått, så att tonen skulle bli precis rätt.
Koncentrerad på stämning
Cellist var Jakob Koranyi. Honom har jag hört förut på en konsert i Giresta. Han är Girestastipendiat och medverkade på Musikstiftelsens 25-årsjubileum för ett par år sedan.

John Taveners stycke Syvati var suggestivt. Inspirerat av musiken vid en ortodox begravningsgudstjänst. Syvati är japanska ordet för helig. Cellisten stod längst bak i salen på första raden och hade liksom en dialog med kören, som en dialog mellan präst och församling. En låg svag celloton inledde ... så tog basarna i kören upp tonen ... andlös tystnad i publiken ... och så följde bönen "Helige Gud, förbarma dig över oss".

Fyra manskörssånger av Poulenc byggde på böner av den helige Franciskus på 1200-talet. Här var musiken inspirerad av gregoriansk musik, även om Poulencs egna klanger också kändes igen i de väldigt textnära tonsättningarna.

Konserten rubricerades som en hyllning till Sofia Gubajdulina, en rysk nu levande kompositör (f 1931). Hennes komposition Sonnengesang är skriven 1997 till den store cellisten Rostropovitjs 70-årsdag. Det är nästan en cellokonsert, där cellon är ackompanjerad av kör och slagverk. Cellon tolkar den text som kören sjunger och slagverken ger klangfärg. Och cellisten gör mycket mer än att spela cello med stråke på traditionellt sätt, han knäpper och slår an strängar på många sätt. Han går också runt på scenen med vad som såg ut som ett leksaksinstrument och drar stråken över det framför koristerna. Stycket blir en visuell upplevelse, inte minst spelet på vattenglasen. I ett avsnitt stämde cellisten ner den lägsta strängen stegvis längre och längre. När han sedan skulle tillbaka till normalstämningen justerade han efter den eteriska tonen från vattenglasen. Kören sjunger texten som är den helige Franciskus' Solsång (därav konsertens rubrik)

 
Före konserten anordnades ett samtal mellan författaren Anita Goldman och psykiater Svante Bäck på temat ont och gott. Några exempel på intressanta men svårbesvarade frågor: Är ondska mer spännande och intressant än godhet? Är snällhet gränsande till dumhet? Kan man "bekämpa" det onda?

Du har chansen att lyssna på konserten som sänds i P2 fre 27 maj kl 19 med repris ons 1 juni kl 10.30.

torsdag 5 maj 2016

Sommarkoftan är klar!


 
Designer Linnéa Öhman hade en workshop om att sticka flätor utan hjälpsticka på årets syfestival. Tekniken visade sig vara lätt och smidig om man ska ha mycket flätor. Jag vet från tidigare stickning att den där hjälpstickan ska tas fram och läggas bort stup i ett, så detta blev ett intressant alternativ. Linnéa hade själv en kofta stickad i merinoull med flätor och det gick ju bara inte att motstå köp av garn och mönster.

Linnéa hade valt en väldigt fiffig konstruktion: Man stickar nerifrån fram och tillbaka på en lång rundsticka, bak- och framstycken i ett, inklusive flätkanten. Sedan plockar man upp maskor för ärmarna, kör en bit med förkortade varv fram och tillbaka för att forma ärmkullen och sedan runt på en kortare rundsticka och när den känns för lång fortsatte jag "magic loop" på den längre rundstickan. Som extra piff passade på att lägga till en fläta mitt på ärmen också.

Mönstret beskrev tre olika varianter och jag hade valt den långa, variant C. Nu gjorde jag en stor del av stickningen på en resa och var mindre uppmärksam på resultatet. Plötsligt såg jag att jag höll på med variant B, alltså en midjekort kofta. Ok, det kan väl bli trevligt det också, tänkte jag och fortsatte.

När koftan var klar, kändes det som att det var för kort. Kunde man förlänga genom att ta upp maskor i nederkanten och förlänga flätstickningen? Jag auskulterade FB-gruppen Online Stickcafé och fick då veta att det skulle leda till en förskjutning áv flätorna med en halv maska. Det låter ju inte mycket, men det märktes (åtminstone om man visste om det). 



Jag stickade ändå glatt vidare, så att flätbården blev dubbelt så lång som förut. Då fick jag en idé: man kanske kan trolla bort förskjutningen genom att sy en rad med kedjesöm där. Då liknar det dessutom gränsen mot flätkanten i nacken. Och jag blev väldigt nöjd med resultatet!


Ny kofta på gång? Javisst! Jag passade på att köpa lite extra garn samtidigt som jag köpte knappar. Och vad är härligare än att sitta och sticka i bersån?