tisdag 27 september 2016

Sven Wollter, MAX IV och medeltida sånger ...

Tänk så mycket man kan få uppleva under en och en halv dag på Bokmässan i Göteborg. Det har blivit tradition att som pensionär resa dit. Ett myller av folk, utställningar och programpunkter att välja bland.

En fin programpunkt var intervjun med Sven Wollter. En pigg 82-åring har blivit författare. Boken har titeln Hon, han och döden. Den stora salen var helt fylld, många ville lyssna till hans speciella röst och säregna humor.
På Forskningstorget berättade Aleksandar Matic om de nya imponerande anläggningarna i Lund, MAX IV och ESS, båda superstarka "mikroskop". Absolut världsledande anläggningar när det gäller att studera materialegenskaper.
MAX IV, som invigdes så sent som i midsomras, använder synkrotronljus i röntgenvåglängder och ESS, som beräknas kunna bli klart till år 2023, använder neutroner. MAX IV är lika stort som Colosseum i Rom.
 

Jag rekommenderar den här lilla trevliga filmen om hur MAX IV fungerar! 


Ett lite udda ämne på Forskartorget var uråldriga musiktraditioner. Gunilla Iversen visade på poesin i mässans sånger på 800-talet och vi fick lyssna på klingande exempel. Föredömligt nog delade gruppen ut noter och texter.
Vokalgruppen Pisces Dei och solisten Mirian Andersèn (t v) exemplifierar Gunilla Inversens (t h) forskning
Här nedan berättar Gunilla om hur hon med sin forskargrupp räddar gamla medeltida handskrifter genom att göra dem tillgängliga digitalt för framtiden.

Många författare presenterade och signerade sina böcker. Här ser ni några av dem jag lyssnade på:

Inger Edelfeldts intervjuas om sin nya bok Fader Vår, som jag just läst
Sofi Oksanen signerar sin nya bok Norma
Bodil Jönssons ämne var "Skrivande och mänsklig tilväxt"
Om man behövde vila benen kunde man slå sig ner på Kockteatern, lyssna på presentation av någon ny kokbok (inte klokt så mycket som ges ut) och provsmaka det som lagades på scen.

Det sägs ibland att pappersbokens tid snart är ute, men inte att döma av utbudet på mässan. Många gick därifrån med välfyllda bokkassar. Eftersom bokhyllorna hemma inte har plats för mer, försöker jag låna skönlitterära böcker på biblioteket. Men jag köpte en fackbok, Hemisfärernas musik av Jan Fagius med underrubriken Om musikhanteringen i hjärnan. Vad pågår i hjärnan när vi musicerar eller lyssnar på musik? Har alla människor en medfödd musikalisk förmåga? Det ska bli intressant att få svar på dessa och andra frågor av en forskare i "musikens neurologi".

måndag 19 september 2016

Opera och cirkus möts på Folkoperan


Satyagraha betyder "Sanningens väg" och är namnet på en opera av Philip Glass. Den skrevs redan 1979 men har faktiskt aldrig satts upp i Sverige förrän nu.
Min tidigare bekantskap med Philip Glass var musiken till filmen Koyaanisqatsi (som betyder "Världsförvandling"). Jag minns den suggestiva minimalistiska musiken som nästan hypnotiserade mig.

Jag visste att Satyagraha handlade om Gandhi och blev först frustrerad när jag läste i programmet. De scener som beskrevs var fragment av händelser under Gandhis tid i Sydafrika, och de kom inte ens i kronologisk ordning. Och varför hette akterna Tolstoj, Tagore och King? Men så började föreställningen och det stod något om att släppa kravet på att förstå. Det här är ingen linjär berättelse, mer en poetisk upplevelse.

Operan är skriven på sanskrit och ska inte översättas till något begripligt språk. Och när man väl kommit in i lyssnandet är det faktiskt befriande att slippa försöka uppfatta en text eller läsa på textmaskin. Text och musik smälter ihop. Musiken är extremt minimalistisk, dvs samma små motiv upprepas om och om igen, man blir nästan hypnotiserad. Rytmerna kommer från den indiska musiken. De små förändringarna som kommer gör att man reagerar. Det kan vara en liten tonal förändring eller att man lägger till ett slag i takten. Stråkorkester, kör och solister framför denna mycket krävande musik.  Lyssnaren invaggas i den tidlöst repetitiva musiken, men så kommer den där lilla förändringen och man nästan rycker till.

Gandhi tillbringade en del av sitt liv i Sydafrika, där han kämpade mot rasismen och de orättvisor indiska arbetare utsattes för. Hans sätt att tackla problemen var ett aktivt icke-våld. I varje akt projiceras någon livsvisdom ur Bahavagita, det mytologiska diktverk som är viktigt för hinduismen.


Sångarna agerar inte mycket, agerandet står Cirkus Cirkör för. Gandhi representeras t ex både av en akrobat och en sångare. Cirkusartisterna går på lina, snurrar i hjul, jonglerar, hoppar från gungbräden ... Helt otroligt vilken tillit de måste ha till varandra.

Cirkus Cirkörs stora röda nystan känns igen från deras föreställning Knitting Peace och nystandet finns med även här som en meditativ process. I sista akten kommer en stor spinnrock in i för att påminna om att Gandhi propagerade för att indierna skulle spinna och väva egna bomullskläder; det skulle slå  ekonomiskt mot det brittiska etablissemanget i Indien. Spinnrockshjulet har blivit en symbol för Indiens frigörelse från Brittiska samväldet och finns med på flaggan.

Jag hittade på youtube ett avsnitt från tredje akten av Satyagraha.  Sätt dig bekvämt, klicka på bilden, blunda och lyssna i 8 minuter så får du ett fint exempel på Philip Glass`minimalism.


Nu när jag läst mer i programmet vet jag att Glass velat relatera Gandhi till andra historiska rättvisekämpar. Därav namnen på operans akter.
Författaren Leo Tolstoj påverkade Gandhi i tankarna om icke-våld (Gandhi grundade en kooperativ gemenskap, Tolstoj farm, i Sydafrika).
Rabindranath Tagore fick nobelpriset i litteratur 1913, han var god vän till Gandhi och stödde honom i kampen för Indiens befrielse från det brittiska kolonialväldet.
King är förstås Martin Luther King, som var starkt influerad av Gandhi. Båda mördades på grund av sina arbeten för samförstånd mellan raser och religioner.

Folkoperan ska ha en eloge för ännu en annorlunda uppsättning. Opera och cirkus förstärkte varann och smälte ihop med den suggestiva musiken.

söndag 21 augusti 2016

Retrotröjan till min man är klar!

Vissa projekt tar tid ... desto skönare när de är klara. Jag skrev ett inlägg här i bloggen i början av mars. Då var bakstycket till retrotröjan klart. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna, jag menar farit många maskor över stickorna. Två koftor till mig själv har det blivit. Men idag är tröjan klar!
 
Som jag skrev i mars-inlägget har jag fått räkna om mönstret, eftersom jag har ett annat garn. Dessutom har min man ganska korta armar, vilket ledde till mycket räknande för att få med alla olika mönstervarianter i bra proportioner.
Jag är lättad och han är nöjd. Och som alltid när ett stickprojekt är klart, kommer undran: vad ska jag sticka härnäst?

måndag 8 augusti 2016

Eftermiddagsutflykt vid Mälaren

 
En trevlig artikel i EP fick oss att göra en utflykt i lördags. På Målhammar har det för några månader sedan öppnats ett galleri och där pågår just nu utställningen Älskade mönster. Här visas handtryck på tyg i stora mönster och glada färger. Tidsperioden som utställningen fokuserar på är 1954 - 1975.

Igenkänningsfaktorn var hög för oss som var med när det begav sig. Viola Gråsten, Göta Trägårdh och Marimekkos designer Maija Isola var några av de namn jag kände igen. Det var en passande lokal med plats till stora tygsjok i de ljusa rummen i 1600-talsherrgården med högt till tak. Det var också intressant att se hur besökarnas miner sprack upp i glada leenden över dessa explosioner i stormönstrat och färgglatt på tyger, kuddar, klänningar och lampskärmar.

Några exempel på vackra mönster i utställningen:
Carl Johan de Geer: Älgen
Inez Svenssons Randiga bananer och Ritva Wahlströms Svarta-panter-kudde
Marimekkomönstret Kaivo av Maija Isola
Ett annorlunda och tidstypiskt mönster var Atomics, designat av The Svedberg, nobelpristagare i kemi. Han ritade en gardin till sin institution där atommodeller och partikelkollisioner blev till ett lekfullt mönster. Hans son var arkitekt som gjorde karriär på NK och såg till att mönstret kom med i kollektionen Signerad textil 1954.
The Svedberg: Atomics
Jag hade aldrig varit på Målhammar förut. Herrgården ligger i naturskön lantlig miljö. Alldeles intill ligger Gula stallet, där man satsar på närproducerat och ekologiskt. Vi provade deras härliga våfflor till eftermiddagskaffet utomhus. Inte långt därifrån ligger Ängsö, där vi besökte Ängsö fisk, och köpte rökt makrill, som blev en utsökt kvällsmat i bersån hemma på kvällen.
En kort resa kan ge mycket upplevelser!

tisdag 19 juli 2016

En heldag i Stockholm

Det är inte dumt att ha storstan på nära håll och kunna turista där en sommarlördag! I lördags blev det två museibesök ute på Skeppsholmen och en ovanlig båttur.

Till Östasiatiska museet gick vi för att få se hur ett nytt arrangemang av levande japansk konst växer fram, men det gällde tydligen inte varje lördag, bara under augusti. Men där fanns några texter, montrar och videofilmer att ta del av. Bonsai och ikebana är två japanska begrepp för arrangemang av växter. Att bonsai betydde konsten att odla och forma träd i kruka, visste jag. Men ordet ikebana hade jag aldrig hört förut. Det står för konsten att arrangera blommor. I båda fallen betonar man asymmetri och tomrummen mellan växtdelarna är betydelsefulla. Ett par bilder från montrarna:


På Moderna museet såg vi utställningen om den japanska konstnären Tayoi Kusama. Hon är född 1929 och still going strong. År 2013 ställde hon upp som mål för sig själv att göra 100 målningar innan hon dör. Det antalet har hon passerat för länge sedan, och ändrade målet till 1000, men nu är det 2000 som hon satt som mål.
Några av de stora senare målningarna med mycket mönster och färger 
Det var en stor utställning med både målningar, skulpturer och installationer.  En del var placerad i Arkitekturmuseets lokaler.

Ytligt sett ser mycket av konsten ut som ett stort skämt med alla dessa prickar, men det finns en mörk baksida. Kusama mådde psykiskt dåligt redan som barn och hade ofta hallucinationer.  Och då såg hon prickar. Att måla blev en sysselsättning och det syns i hennes tidiga målningar att familjens arbete med fröförädling gav henne inpiration. 1957 flyttade hon till New York och att slå igenom där som icke-västerländsk kvinna var inte helt lätt.  Oändlighetsmålningar och anhopningsskulpturer blev kännetecknande för hennes konst.

Pumpor förekommer både i målningar ...
... och i skulpturer


Installationerna var häftiga och gav mig nästan yrsel. Ett rum med spegelväggar och vatten på golvet var fyllt av prickiga rispapperklot med lampor som ändrade färg. Här var ljudnivån väldigt låg, man blev helt stum av förvåning.
I ett mycket litet rum hade speglar placerats så spegelbilderna blev oändligt många. Här släppte man bara in fyra personer åt gången. 


På Venedigbiennalen 1966 hade Kusama placerat 1500 klot på gräsmattan och börjat sälja kloten för två dollar styck som en sorts protest mot synen på konst, tills arrangörerna satte stopp. Hon kallar installationen Narkissos trädgård. När man går omkring i rummet ser man de förvridna spegelbilderna av sig själv, andra besökare och naturen utanför fönstret.

"Prinsessan av det storprickiga" -passande smeknamn
Väggarna på museet hade för att hedra Kusama dekorerats med prickmönster och många besökare hade klätt sig i prickigt.  Jag har inget prickigt i min garderob, och kände mig helt fel i min blårandiga tröja när jag ställde upp för en bild vid det pricklagda trädet utanför museet.
Så avslutade vi dagen med en riktig turistgrej. På väg till Skeppsholmen hade vi sett denna underliga farkost. Och på kvällen tog vi en tur.

Det blev en sightseeingtur på ett annorlunda vis. Amfibiebussen är en ombyggd Volvobuss. Det hela började som en vanlig busstur. Men ute på Djurgården kopplades drivningen till en propeller istället och efter en kort instruktion om var flytvästarna fanns, plumsade vi ner i vattnet.


Att se stan från vattnet är alltid fint, nu kändes det alldeles extra att glida förbi de vackra byggnaderna såsom Vasamuseet och Nordiska museet. Folk som befann sig på mer normala båtar eller stora kryssningsfartyg vinkade glatt.
Vi åkte ungefär lika långt som regalskeppet Vasa kom på sin jungfrufärd. Men vår båt var stabil nog att  ta oss tillbaka till Djurgården där båten återigen blev en buss, nu med rejält rentvättade däck.

tisdag 12 juli 2016

Sommarens vävprojekt

Det blev en koncentrerad vävperiod den här sommaren också. Förberedelserna var planering och klippning av trasor, för det skulle bli trasmattor igen. I boken Trasmattor och andra inslag av Tina Ignell hittade jag två mattor jag fastnade för. Den ena var en variant på den klassiska rosengångsmattan (design Anna Svenstedt) och den andra en superromantisk matta kallad Drömmen om Elin (design Gullvi Heed).

Jag är mycket nöjd med resultatet. Rosengångsmattan blev en färgklick  i arbetsrummet. Det finns återkommande färger i tuskaftsränderna och alla bårder är olika och jag bestämde färgkombinationer efterhand. Här gjorde jag en drejad frans och knöt in en svart mattvarpstråd.
  


Att göra Drömmen om Elin var en utmaning för mig. Här skulle små korta slarvor av rött stoppas in så många det bara gick. Jag hittade ett tyg med små rutor i rött och svart och valde att använda sådana slarvor i centrum av blommorna. Gröna trasor plockades in som blad.  I de ljusa avsnitten finns snodda trasor i ljusgrönt vridna åt olika håll för ge illusionen av kvistar. I efterhand har jag broderat stjälkarna (som sig bör med stjälkstygn)

Extra kul var att jag också skulle väva en matta på beställning av goda vänner, den skulle vara hela 3 meter lång i stil med den hallmatta som jag kallade Ljusnande ingång och vävde för tre år sedan. Här är en bild av den nya mattan på sin plats i Norrköping. 
Jag hann med en fjärde matta vävd helt på egna infall utifrån tips av min svägerska. Det som var bra med detta var att det ökade min förståelse för vad de olika tramporna gjorde. I min iver att variera mönster blev jag visst lite slarvig med att flytta spännaren, vilket gett denna matta en aning insvängd midja, men strunt i det.
 
 Alla mönstrade trasor i denna matta kommer från Gudrun Sjödén-tyger: en trasig klänning min svägerska gav mig och tre kassar jag fått vid köp, Det går att ana bokstäver på vissa ställen.



Här följer några bilder från vävprocessens slutfas. Det var väldigt spännande att klippa ner, rulla ut mattorna och se dem i sin fulla längd. 



Sedan följde en hel del arbete med mattornas avslutning. Fransar kan knytas på olika sätt.  På Drömmen om Elin rekommenderades att man klipper av fransarna och fållar en kant. I efterhand tycker jag nog att det varit snyggare med en flätad frans även här.

Här gör jag drejad frans på en av mattorna
 Jag har hört talas om sms-tumme som kan drabba den som är väldigt flitig med smartphonen, men jag lider nu av ett annat fenomen, låt oss kalla det mattfrans-tumme. Jag har drejat respektive flätat fransar på tre av mattorna. Och inte blev tummen bättre av broderandet på Drömmen om Elin. En tung matta vävd på dubbla inslag, svårt att komma åt och jobbigt att med en stoppnål få till rosenstjälkarna. Men resultatet är vackert. Nu ligger mattan i hallen och ser välkomnande ut, inte sant?

fredag 17 juni 2016

Nu har jag stickat en Loppa

Jag gick med i en facebook-grupp LOPPKAL och nu är min Loppa klar! Det är en norsk lusekofta som kan göras i olika färgkombinationer. Koftan stickas runt uppifrån och ner, inte en enda söm behövs! Lite insvängd midja ger fin passform. Mönstret finns på Ravelry, om du blir sugen på att sticka en likadan.

Jag hade lite strul i början, tyckte det var svårt att se om storleken blev bra. Det kan vara klokt att skaffa en extra rundsticka för att lättare kunna prova efter hand som stickningen växer. Jag hade bara en på 80 cm och en på 40 cm för ärmarna. När jag kommit en bit ner på ärmarna bytte jag till den längre för att sticka "magic loop" och slippa spretiga strumpstickor.
 
Igår var jag i Kungsängen för att köpa knappar hos Kim. Där hittade jag också ett passande band att dölja klippkanten med.
Om en vecka är det midsommar, och det ska väl egentligen inte behövas en ullkofta då, men man vet ju aldrig ...