tisdag 15 maj 2018

Natur, naturfoto och Goldbergvariationer - en upplevelserik söndag

Naturen står i sin fägring, grönskan är skir. Det finns knappast något som går upp emot den svenska naturen i månaden maj. Målet för söndagens utflykt var Naturfotografiska i Hallstahammar.

Det brusade rejält i Sörkvarnsforsen i Kolbäcksån, där vi intog förmiddagsfikat. 
Sörkvarnsforsen
Den gamla kvarnbyggnaden vid Sörkvarnsbron

Eftersom det var sista dagen på utställningen Ryska naturfotograferna - Naturens skönhet, fick vi smaka på ryska specialiteter och se en bildvisning om utrotningshotade djur i Ryssland.

Uställningen var verkligen sevärd! Fantastiskt vackra bilder på djur och natur! Det stora landet erbjuder stor variation och där fanns bilder från olika miljöer, från stäpp och öken till arktisk miljö




På eftermiddagen var det konsert i Giresta, den sista i musikstiftelsens serie för den här terminen. Dansken Andreas Borregaard framförde Bachs Goldbergvariationer.

Andreas presenterade verket före framförandet. J S Bach själv kallade det Aria med olika variationer. Arian, som är en utsmyckad dansmelodi i långsam tretakt, följs av 30 variationer, som bygger på arians ackordföljd.  Variationerna är ordnade i grupper om tre. Nummer 16 kallas ouvertyr, vilket ger en lämplig tudelning med en välbehövlig paus i mitten, när verket framförs i sin helhet. Var tredje variation är en form av kanon med ökande avstånd mellan stämmorna. Trots (eller tack vare?) allt detta matematiska bygge låter det som fantastisk musik, där varje variaton är ett litet fint musikstycke.
Arian som inleder och avslutar
Och vem var då Goldberg? Han hette Johann Gottlieb Goldberg, kompositör, cembalist och organist, och var elev till J S Bach. Det berättas att Goldberg framförde dessa variationer för en greve som godnattmusik, när denne hade svårt att sova. Sant eller ej, men variationerna har väldigt olika känslolägen, tempi och rytmer, och visst finns där rogivande vaggsånger.

Normalt spelas Goldbergvariationerna på cembalo (som det är skrivet för) eller piano, och oftast bara aria och några variationer. Andreas spelade accordeon, en variant av dragspel, där bassidan inte innehåller färdiga ackord utan bara enskilda toner, vilket möjliggör ett friare sätt att fördela stämmorna mellan höger och vänster hand. Det är intressant att den gamla 1700-talsmusiken kan klinga så fint på detta mycket yngre instrument. Jämfört med ett tradionellt framförande på klaver gavs nu publiken bättre möjlighet att följa det virtuosa spelet, en njutning både för öra och öga. Ibland hade huvudstämman otroligt snabba passager även i vänsterhanden. Vilken prestation att framföra hela verket: inklusive introduktion och en kort paus i mitten var det en tvåtimmarskonsert!
Andreas Borregaard

fredag 4 maj 2018

Lunchteater - en hjärtevarm föreställning

Uppsala stadsteater har lyckats fint med att göra berörande teater i det lilla formatet. En humoristisk pjäs, Hunden som kom in från kylan, kombinerat med lunch i form av svensk husmanskost (köttbullar och potatismos) blev en varm upplevelse.
De två skådespelarna tar en selfie med polaroidkameran


Harry Friedländer visade en fantastisk förmåga att blixtsnabbt kasta sig mellan att spela hund, man och kvinna med tydligt olika kroppsspråk för de tre rollerna. Jag har ingen hund själv, men det var ändå väldigt mycket igenkännande i hundars rörelsemönster och mimik, speciellt de bedjande ögonen inför köttbullsburken. Privatdetektiven, spelad av Crister Olsson, blev efterhand en varmare människa när hunden kom in i hans liv. Och det går inte att säga vem som tog hand om vem.

En entimmes-pjäs spelad med minsta möjliga rekvisita i det lilla utrymmet, men med tänkvärda budskap. Ger man något av sin omsorg får man dubbelt igen. Alla vill känna sig behövda. Att öppna dörren och släppa in någon behövande ger kärlek i utbyte och en annan dag kan det vara ombytta roller.
Jag har själv en katt, han behöver mig, men jag undrar ibland om jag inte behöver honom ändå mer.

En härlig lunchföreställning som värmde långt efter att jag kommit ut på stan i det något svala men vackra vårvädret.

söndag 8 april 2018

Bohus Stickning - en spännande saga

Tänk att Bohus Stickning startat som nödhjälpsarbete i Bohuslän på 1930-talet.

När stenhuggeriarbetarna blev arbetslösa gick deras hustrur till landshövdingskan Emma Jacobsson och bad om hjälp. Skulle de kunna utföra någon sorts hemarbete och bidra till familjernas försörjning? Sticka kunde ju alla kvinnorna till husbehov och så blev det. Det ordnades kurser i landshövdingebostaden. Kvinnorna stickade hemma - först enklare mönster - sedan denna speciella Bohus Stickning: dyra plagg som bara såldes i vissa butiker såsom NK i Stockholm.

Märket i tröjan garanterade prima kvalitet

Lyssna på intervjun med Viveka Overland från Bohusläns museum och läs mer: Bohus Stickning – en spännande saga.
Viveca Overland har skrivit boken Bohus Stickning på nytt - The Revival med både svensk och engelsk text. Där finns också flera stickmönster.

Visst är det en spännande saga - i tre akter:
  • 1939-1969
    De trettio åren med nödhjälpsarbete under Emma Jacobssons ledning. Nerläggningen hade flera orsaker: svårigheten att få tag på ull med kvalitet, konkurrensen med de nya syntetmaterialen och möjligheten för kvinnorna att få mer välavlönade arbeten.
  • 1999-2013
    Solveig Gustafssons arbete med att återskapa mönster, färga garn och sälja stickpaket. Slit-och -släng hade avlösts av miljömedvetenhet och ett växande intresse för konsthantverk.
  • 2013-
    Pernille Silfverberg tar över. Hon har egna kaniner som hon klipper för hand. Garnet till tröjorna är en blandning av 50 % angora och 50 % merino (fårull från Nya Zeeland). Fortfarande står kraven på kvalitet högst på agendan. Pernille gör också nya mönster. Ni som följer min blogg har sett bilder på en väst jag stickat - det ett fint exempel på Pernilles egen design
Det är något särskilt med Bohus Stickning (som det står i bokens förord). Jag kände det som en utmaning att ge mig i kast med ett plagg. Svårt att välja - det finns så många vackra mönster. Det blev    Blå dimman i koftvariant. Jag har stickat det mångfärgade oket och en bit på bakstycket. Ett härligt garn på tunna stickor och en långsam stickteknik. Aviga maskor då och då ger relief och mjukar upp övergången mellan färgerna. Oket har åtta färger i nyanser som går över från den ena till den andra och bottenfärgen är mörkblå. Jag valde att sticka oket runt för att klippa upp sedan och göra resårframkanter. Men tydligen gjorde man inte så i originalstickningen.

Det är två färger på varje varv som regel, men på ett varv var det faktiskt tre färger. Tänk om detta skulle inträffat på ett varv stickat från avsigsidan; det är supersvårt att spänna trådarna lagom hårt. På just detta varv missade jag faktiskt några aviga maskor och orkade inte riva upp. Det är inget jag själv kan se, men hade det varit ett hemarbete på Emma Jacobssons tid är risken stor att det hade upptäckts och lett till avdrag på lönen.

tisdag 20 mars 2018

Hemslöjds-X med maskor och stygn

Vilken trevlig kryssning det blev för mig och min väninna Louise! Det ordnas Hemslöjdsresor till världens alla hörn, men för just denna resa var det premiär, en lyckad sådan! Jag tyckte någon sa att vi var ca 200 personer. Intresset för stickning och andra handarbeten är stort. 

Kryssningen bjöd på en god middag, föredrag och workshops och inte minst gemenskap med andra handarbetsnördar. Flera författare till böcker, som getts ut på Hemslöjdens förlag, fanns ombord, presenterade böcker och ledde workshops.

Första workshopen var på måndagsförmiddagen. Halva gänget gick på storföreläsning och workshop i broderi. Andra halvan delade upp sig på åtta olika grupper, där man kunde välja olika program: sy väskor, sticka och virka i olika tekniker, sy rya och brodera. Jag hade tänkt mig Brodera fritt på ylle, men det programmet var fulltecknat och jag valde detsamma som Louise, nämligen Brodera bottensömmar. Jag visste inte ens vad bottensömmar var. Jag fick för ändamålet köpa en ny sybåge; en sådan har jag inte använt sen jag gick i slöjden och kämpade med att sy hålsöm på örngott. Den gav jag bort, jag trodde aldrig den skulle komma till användning mer.

Bottensömmar visade sig vara en riktigt trevlig teknik. Man börjar med att sy ett nät och fästa skärningspunkterna. Sedan fyller man på ett fantasifyllt sätt de rutor som bildas. Slutprodukten kan man sätta på en väska eller en kudde eller kanske på ett klädesplagg. Vår ledare Carina visade jätteläckra exempel vad det kan bli av den här tekniken.
Endast fantasin sätter gränser: broderi, applikation, tofsar...
Mitt första försök med bottensöm
En annan kursdeltagares alster


På eftermiddagspasset fanns samma utbud. Och nu blev det vår tur att lyssna på Britt-Marie Christoffersson. Hon har gjort utställningen Brodera på stickat som visats på olika håll. Vi fick se en video från utställningen och höra henne berätta om projektet. Vilken idé: att sticka och dekorera närmare 500 lappar! Nu har utställningen också kommit i bokform.
Vi hade fått i uppgift att sticka en provlapp hemma, nu fick vi garn och nål för att testa själva. Britt-Marie instruerade, och en videokamera ovanför hennes händer gjorde det möjligt för oss att se på storbildsskärm. Vi fick prova på flera roliga exempel på dekorationer. Idén är att kunna brodera på en kofta eller tröja för att piffa upp eller fixa till ett slitet plagg.
Några av de stygn vi fick prova på
Min provlapp efter workshopen.

Tiden gick såååå fort, fullt program hela tiden. Men Louise och jag tog i alla fall en liten morgonpromenad på båten på måndagsmorgonen, innan vi lämnade Mariehamn. När vi anmälde oss till den här kryssningen i slutet på förra året, tänkte vi att det skulle vara vår, men isflaken flöt omkring. Idag säger almanackan att det vårdagjämning, och på söndag ställer vi om till sommartid: goda tecken på att det kommer en vår!

torsdag 15 mars 2018

Vad gör en författare till nobelpristagare?

Jag har inget svar på den frågan. De flesta år är det någon för mig helt okänd författare som poppar upp. Så var det 2017 också. Jag hade aldrig hört namnet Kazuo Ishiguro förut. Som motiveringen för nobelpriset angavs att han "i romaner med stark känslomässig verkan har blottat avgrunden under vår skenbara hemhörighet i världen". Det fanns böcker av honom på biblioteket.

Jag lånade först Never let me go. (Titeln är engelsk även i den svenska översättningen.) Den är otäck i innehållet: elever på en internatskola är klonade människor, deras livsuppgift är att finnas till för att senare donera organ till riktiga människor. De har ingen identitet, inga minnen. Men det finns trots allt varma kärleksfulla situationer eleverna emellan.  Jag blev ändå ganska besviken. Det var berättarstilen jag inte tyckte om.  Titt som tätt stannar berättelsen ... personen minns något ... "det var som den gången då ... " och så ramlar man tillbaka till något som hänt tidigare. Jag läste ut boken, lämnade den på biblioteket och trodde mig vara färdig med Ishiguro.

Men sedan träffade jag bekanta som läst Återstoden av dagen  och som tyckte om den. Så jag bestämde mig för att läsa den också. Och den boken fastnade jag för! Den handlar om butlern som är så hängiven sin arbetsgivare att han nästan utplånar sig själv. Men utfärden i godsherrens bil på hans livs första semester får honom att släppa taget, våga leva, våga känna efter vad han tycker själv. Här passade författarens berättarstil och i det högtidliga språket fanns både humor och ironi. Läsandet skapade för mig bilder av hur den gamla automobilen gled fram på den engelska landsbygden genom alléerna vid de gamla slotten på 1950-talet. Och frågor om livet: Lever vi våra egna liv eller lever vi en illusion? De val vi gör i smått och stort, hur styr de våra liv?

Igår lånade jag ytterligare en bok av Ihiguro: Nocturner, med undertiteln Fem berättelser om musik och skymning. Den ska bli intressant att läsa, eftersom författaren har musik som stort intresse och har skrivit en del låttexter. Jag vill minnas att han under en intervju i samband med nobelprisutdelandet sa, att han i ungdomen hade haft planer på att bli rockstjärna.

Jag hittade följande film med korta presentationer av några av nobelpristagarens böcker översatta till svenska, de tre jag nämnt och fler därtill:

tisdag 27 februari 2018

Tröjan till min man är klar!

Tröjan blev klar lagom till vinterns första köldknäpp!

Mönstret är hämtat från den danska designern Marianne Isagers bok Stricken à la carte 2. Jag köpte boken på tyska, den var betydligt billigare än på danska. Och jag tyckte inte språket var något större problem. Det gäller bara att komma underfund med de olika sticktermerna. 
Det grå garnet är Drops Karisma och det lila är Gotlandsgarn. Jag har hela stiden stickat varannan maska grått, varannan maska lila, men genom att låta respektive färg vara dominant i olika områden framhävs färgerna olika. Helt otroligt att det kan bli så stor skillnad.
Normalt när man stickar med två färger är det ju viktigt att hela tiden hålla färgerna på samma sätt på fingrarna, så att mönsterfärgen blir dominant hela tiden. Här utnyttjar man detta fenomen för att få en speciell effekt. Så här visar författaren hur man håller trådarna. Och så gäller det att komma ihåg och byta på rätt ställe.
J
Halsringningen gjordes jag på ett för mig nytt sätt. Jag stickade rundstickning hela vägen och markerade sedan halsringning, sydde med symaskin för att säkra maskorna och klippte bort biten ovanför markeringen. Sedan plockade jag upp maskor och stickade resår, som jag vek ner på insidan så att klippningen doldes. 
Jag har aldrig stickat raglanärm förut, och eftersom jag inte använde originalgarnet fick jag improviserna intagningarna, men efter ett  par försök blev det bra. Revärerna blev en fin effekt.
Visst ser han nöjd ut?

lördag 3 februari 2018

Mahlers 8:a live - måste upplevas!

Vilket magnifikt verk - Gustav Mahlers åttonde symfoni - i en fullsatt Berwaldhall!

Mahler kombinerar Veni creator spiritus (latinsk pingsthymn från 800-talet) med slutscenen i Goethes Faust (tysk teaterpjäs från 1831). Det kan tyckas som en märklig kombination: olika språk, olika tidsepoker, texter med olika föreställning om himmel och helvete. Men Mahler lyckas med sin musik åstadkomma en "storslagen hyllning till kärleken och mänsklighetens frälsning", för att citera programbladet.

Att sitta på andra raden hade både för- och nackdelar: fin överblick över alla medverkande (utom delar av barn-och ungdomskörerna på första raden till höger), stark visuell upplevelse av musikernas insatser, men tyvärr lite fel ljudbild då under ett kortare avsnitt två av solisterna stod längst fram på scenen.
Symfonin kallas ibland "De tusendes symfoni" Det är inte Mahlers egen benämning, han gillade inte det smeknamnet. Men vid premiären i München år 1910 var det hela 1030 medverkande: 858 sångare, 171 instrumentatlister och så Mahler själv som dirigent!

Men det går fint att framföra verket med 300 personer, det vill jag lova. Radiokören och ytterligare sex körer, däribland ett par barn- och ungdomskörer, fyllde stora delar av första raden. På scenen fanns en rejält stor symfoniorkester; det fanns fyra harpor och ovanligt nog fyra mandoliner och även orgel.
Enligt programbladet varade applåderna vid uruppförandet i tjugo minuter, men det var inte så illa i fredags heller: stående ovationer i tio minuter! Tänk att vara dirigent (här Daniel Harding) för ett sådant mastodontverk, att få allt att hålla ihop och lyckas med nyanser från den svagaste mystiska körsång till det starkaste jubel med orkestern i fortissimo!