lördag 24 juni 2017

Min första kurs på Sätergläntan

Veckan före midsommar i Dalarna på stickkurs ... visst låter det härligt? Och "härligt" är bara förnamnet. Jag har nog aldrig varit på en så fantastiskt rolig och inspirerande kurs!


Sätergläntan heter formellt Institutet för slöjd och hantverk och anordnar både långa och korta kurser.
En härlig miljö med betande får och utsikt över Siljan, ett ställe där man verkligen kan inspireras till krestivitet och skapande. Louise och jag bodde i ett enkelt härbre, vilket gav vistelsen en extra dimension.

 
Här bodde vi: Härbre 2
Kursen hette Form och design för stickat, kursledare var Anneli Renborg.Vi var bara sju elever, så var och en fick gott om lärartid och tid att lära känna varandra. Men även vid fikapauserna var det som syns svårt att låta bli att jobba.
Kursledare Anneli och mina kurskamrater
Vi fick börja med att skapa täckande mönster genom att vända, vrida och spegla en kvadratisk ruta på 5×5 cm där vi ritat in några kurvor. Genom att sätta samman flera identiska kvadrater fick vi ett mönster. Detta överfördes till maskor på ett rutnät anpassat efter egen stickfasthet i det garn vi valt. Efter att ha valt ut intressanta områden och fyllt i färger kunde man sedan göra en provlapp med mönstret. Ett spännande sätt att skapa vackra mönster! Tänk vad man kan göra med maskor, det är bara fantasin som sätter gränser.
Så vackra Carolas provlappar blev!
Anneli gav oss stor frihet i skapandet, samtidigt som hon följde upp våra idéer, lyssnade och gav tips. Jag kom dit med en idé att skapa en kofta utifrån vackra mönster jag sett på resan i Zimbabwe förra våren. Vackert staplade stenar, nationalsymbolen Zimbabwe-fågeln som finns på flagga och mynt ... kunde det användas i stickning? Jag tog med några bilder på murarna och en liten fågel jag köpt där. Vi fick i ett tidigt skede i kursen berätta hur vi tänkt och det gjorde att jag fick ordning på mina egna tankar samtidigt som jag fick respons och idéer från gruppen.
Här ritar jag upp ett mönster för Zimbabwe-fågeln
Jag ritade av fågeln på ett rutnät och förstorade den till dubbel storlek. Likaså kalkerade jag av små delar av förstorade bilder på murarna, här passade inga matematiskt korrekta tegelstenar.

Vi fick lära oss att göra ett personligt grundmönster utifrån ett välsittande plagg och sedan modifiera det till det plagg vi ville sticka. Detta överförde vi i naturlig storlek till pappersmönster på framstycke, bakstycke och ärm. Som jag redan nämnt kunde vi skriva ut rutnät efter stickfasthet från en webbsida, ett väldigt bra hjälpmedel. På dessa rutnät överförde vi sedan pappersmönstret, som då blir som en stickbeskrivning, där jag kan rita in murformationer och fåglar.  

Jag köpte lite garn i tänkbara färger, duvblått, ljusare och mörkare grått, beige och (hör och häpna!) aprikos, som absolut inte är min färg, men som här kan fånga upp en färg i muren. Tack Anneli för det tipset! Nu kunde jag börja provsticka olika detaljer för att se hur färgerna passar ihop och testa olika sticktekniker. Att kombinera färger är spännande. Man ska inte bara utgå från de färger man gillar bäst. Det kan behövas någon färg som sticker ut för att resultatet ska bli optimalt. Att ta in ett aprikosfärgat garn i min kofta var en sådan detalj som jag tror kan bli riktigt lyckad.

Anneli visar och berättar
Anneli berättade om hur hon jobbat professionellt med sin stickning. Hon har designat och stickat upp kläder till teater och film. I sitt arbete har hon verkligen fått arbeta med okonventionella sätt att sticka. Hon inspirerade oss också att ta del av vad olika designers och konstnärer skapat. Flera av kursdeltagarna hade också rik stickerfarenhet och delade frikostigt med sig av idéer och god råd. Till exempel ledde mina frågor till att jag fick lära mig tegelstickning, intarsia och i-cord.
 
En eftermiddag gick vi runt och besökte de andra stickkurserna. Denna vecka pågick sju olika veckokurser i stickning. Så du förstår vad samtalsämnet var under måltiderna. Det var mycket intressant att se hur de olika kurserna arbetade och vilka vackra hantverk som växte fram.
I en av kurserna var det full fart på stickmaskinerna
"Det ordnar sig alltid ..." Här stansas hålkortet.
Sticka vantar och sockor - klassiskt hantverk

Härligt att se hur mönstret växer fram varv efter varv!
Estnisk spetsstickning, så elegant det blir!
Tvåändsstickning ... så stickade kullan på Zorns målning
I en kurs jobbade man extra mycket med färgsättning
I det lilla charmiga biblioteket fick vi se exempel från deras samling av stickade plagg i folkliga tekniker och bläddra i litteratur.
I Sätergläntans bibliotek
Visst var det som att leva i en bubbla. Att hänge sig åt något man tycker om, inte behöva stoppa upp för tid till matlagning och städning ... helt underbart. Och inte minst att umgås med likasinnade.
Verkligheten låg en bra bit bort
Det här hade jag med mig hem: en skiss över den kommande koftan och tre små provstickningar. Men som det stod i en bok jag köpte (Knit to fit av Sharon Brant): "It's all in the planning". En vacker dag har jag förhoppsvis en färdig "Zimbabwe Cardigan".
Och att jag gärna återvänder till Sätergläntan, det förstår ni väl?
På återseende?

söndag 11 juni 2017

Ack Värmeland, du sköna ...


Även en skåning måste hålla med om att Värmland är vackert! Vi gjorde en minisemester under Kristi Himmelsfärds-helgen. Solen sken (inte bara i Karlstad utan överallt) och vi njöt av det försommarfagra landskapet med så många olika nyanser av grönt.

Värmland har också mycket kulturellt att erbjuda. Flera litterära profiler gör sig påminda. Du tänker nog först och främst på Selma Lagerlöf, första kvinna i Svenska Akademien och första kvinna som fick nobelpriset i litteratur. Det är klart att vi besökte Mårbacka. De hade till och med öppet hus och fri entré den dag vi var där.
Mårbacka
Salongen på Mårbacka
Selmas skrivbord i biblioteket
Selma Lagerlöf var också entreprenör. Hon drev företaget Mårbacka Havrekraft under några år. (Här en länk till en bild från när det begav sig.) I caféet köpte vi Mårbackakaka bakad på skrädmjöl, att ätas med grädde och lingonsylt. Vi kom inte till Stöpafors kvarn på den här resan. Det är den enda skrädmjölskvarnen som är igång. Jag använder gärna skrädmjöl när jag bakar bröd också, Stöpafors-mjölet finns att köpa på Ica. Man får ett nyttigare bröd med godare smak om man byter en del av vetemjölet mot skrädmjöl.

Selma använde sig av då levande personer i sin hembygds miljö när hon skrev sina romaner men gav dem andra namn. Till exempel Ekeby i Gösta Berlings saga var verklighetens Rottneros på andra sidan sjön Fryken (romanens Löven).  
Rottneros
I Rottneros park är hela svenska skulptureliten representerad tillsammans med några nordiska och några antika skulpturer. Jag blev förtjust i den här lilla flickan i fontänen av Tore Strindberg. En svag vind fick vattenstrålen att röra sig lite, det såg ut som om flickan rörde handen och lekte med vattnet.

"Och här är dungen där göken gol" skaldar Gustaf Fröding. Hans trakter är Alsterdalen, där han föddes på Alsters herrgård. En bit från herrgården ligger"dungen". Vi hörde ingen gök, men det var mycket fågelsång. Bildhuggaren Christian Eriksson har ristat in den kända dikten och figurer som Ett gammalt bergtroll. 
Frödingstenen
En stor del av Frödings poesi är ljus och livsbejakande, trots att hans liv var så oroligt. På den guidning vi fick i herrgården hörde vi om hans svåra uppväxt och hur hans godtrogenhet ledde till att stort arv förskingrades och han hamnade i alkoholism och psykisk sjukdom.
Alsters herrgård
Fröding var på långt håll släkt med Selma Lagerlöf. Han recenserade Gösta Berlings saga i en lång artikel i Karlstadstidningen 1892. Han hade en del kritiska synpunkter samtidigt som han var imponerad och hälsade fröken Lagerlöf välkommen in i den svenska litteraturen.


Ett konstställe som är väldigt i ropet är Lars Lerins galleri Sandgrund. En stor ljus lokal med plats för många målningar.
Lerins konstgalleri

Lars Lerin har en väldigt speciell stil i sina akvareller: ofta mörka, ödesmättade men samtidigt hoppingivande med ljus över de ödsliga husen. Ofta finns mer eller mindre läsbar handskriven text under målningarna, varför har jag inte lyckats få reda på.
Lars Lerins Mårbacka i vinterskrud

Naturligtvis ville jag också besöka linneväveriet i Klässbol. Vi fick se och höra (för det dånade förskräckligt) hur de vävde otroligt vackra dukar. Att jobba där innebär mest tillsyn och att rätta till fel. I ett rum fanns några äldre maskiner och i montrar exempel på vad som vävts till kungahuset.
Klässbols linneväveri

Naturligtvis fanns det möjlighet att köpa dukar och annat. Man kan ju inte köpa när linneskåpet är fyllt av hemvävt, däremot fanns det påsar med kantremsor i svart-vitt och i ljusgrönt, jag frågade om man kunde väva med det och blev visad trasmattor med ett läckert ludd. Så det ska testas i Örkelljunga i augusti!



Vi bodde på trevliga Bed & Breakfast, bl a en ombyggd järnvägsstation, och inte vilken station som helst utan Sveriges första: Fryksta, varifrån det byggdes en 8 km lång järnväg till Klarälven år 1850.
Då järnvägsstation ...
... nu vandrarhem
Och förutom allt jag berättat: en trevlig konsert med en duktig armensk pianist och Ingesunds symfoniorkester samt sista kvällen en trevlig räkkryssning på Klarälven ut i Vänern. Tänk så mycket av det sköna Värmeland man kan få med sig på några dagar!

tisdag 16 maj 2017

Ett stickprojekt klart: sommarkofta i blått

Visst är det fantastiskt med en stickmodell som inte kräver en enda söm efteråt!

Jag har stickat Linneas design en gång förut och nu i blått. 300 g garn hade jag och insåg att det knappt räckte, men valde då att göra ärmarna lite kortare. På en sommarkofta kan man väl göra så?

När jag köpte knapparna hos Kim i Kungsängen passade jag på att köpa garn till en kimono jag sett på omslaget till tidskriften Handarbete. Jag valde ljusbeige garn: Bomull, viskos och lin. Snabbstickat på stickor 4,5. Jag har redan hunnit en bra bit på bakstycket!

måndag 15 maj 2017

Lördagskonsert i Giresta


I lördags var det sista konserten i Giresta för den här terminen. Cellisten Jakob Koranyi som jag hört tidigare både i Giresta och på Berwaldhallen musicerade tillsammans med den finske pianisten Juho Pohjonen.
Konserten började redan kl 13 för att musikerna skulle hinna ta sig till London, där de framförde exakt samma program i Wigmore hall på söndag förmiddag.

Första stycket, Malinconia av Sibelius, var just som titeln säger, vemodigt. Jag läste nu i efterhand att han skrev det efter att en dotter dött i tyfus vid 15 månaders ålder. Stycket började med långa djupa toner i cellon, sedan kom stora brutna ackord i pianot och då tappade jag lite av koncentrationen på musiken. Pianisten hade noterna på en ipad, och jag började fundera över hur han bläddrade utan att jag hann se det. Tydligen skötte han bläddrandet med vänsterfoten. Säkert bra, om man törs lita på tekniken. Stycket som var skrivet i en enda sats var fyllt av finskt vemod, och slutade med rejält djupa toner i båda instrumenten och tunga drillar i cellon.

De tre sångerna av Grieg, hämtade från sångcykeln Haugtussa, var väldigt vackra, speciellt den sista, Ved Gjaetle-Bekken, där pianoackompanjemanget verkligen illustrerar den porlande bäcken. Impressionistiska klanger, och Debussy lär faktiskt ha hämtat inspiration hos Grieg. Lite ovant att höra sångerna med cello, men det lät fint. Cello lär ju vara det instrument som ligger närmast den mänskliga rösten.

Huvudnumret var Sonat i d-moll av Sjostakovitj, som definitivt krävde mycket av båda cellist och pianist. Bara några takter in i första satsen gick en sträng av på cellon. Koranyi tog det med lugn, gick ut och bytte sträng och sedan fick vi höra musiken från start. Jag tror att vi alla i publiken tänkte att det var skönt för honom att detta inte hände på hans Wigmore-debut.
Sjostakovitj skrev rytmiskt och fyllt av energi. Han anknöt till enkla melodier som fick lite oväntade kadenser, musiken låter ibland impressionistisk, ibland med ett väldigt driv. Hela sonaten var fantastisk att lyssna på.

Hoppas London-publiken var lika generösa med applåder! Så att de också fick njuta av det vackra och vemodiga stycket Elegy av Mykola Lyzenko (tidigare helt okänt namn för mig) från Ukraina.

fredag 5 maj 2017

En härlig gospelhelg!

Valborgshelgen ägnades åt gospelsång i Norrköping: workshops fredag kväll och lördag, genrep och konsert i Matteuskyrkan på söndagen. Per Oddvar Hildre (oftast kallad Prots) kom tillsammans med sin kör Kulturmix. Den fasta kören består till största delen av norska sångare, men det finns några enstaka sångare från de andra nordiska länderna. Nu tog jag chansen att vara med tillsammans med några från Fenixkören i Norrköping. Jag var med på ett liknande evenemang i Norrköping för tre år sedan.
Några körsångare under repetitionen i NP33
Den här gången övade vi i ett gammalt spannmålsmagasin, numera galleri , NP33 (Norra Promenaden 33). Prots ledde våra övningspass mycket pedagogiskt och målinriktat, jobbade hårt med precision i tonhöjd och rytmer. Han betonade vikten av lyssnande och koncentration. Koncentration krävs även om det handlar om en enkel melodi, man får aldrig "koppla in autopiloten".
Per Oddvar Hildre
Förutom att lära in de sånger som skulle framföras på konserten gällde det att få den stora kören att fungera tillsammans. Han ägnade stor omsorg åt att lyssna på varje sångare och placera oss på ett för klangen optimalt sätt. Varje sångare inom respektive stämma gavs då ett nummer. En fördel med detta var också att vi i förväg visste vilka vi skulle stå intill och placeringen i koret inför konserten i Matteuskyrkan var given på förhand.
Kör och orkester på genrepet
Musikerna som kompade var ett suveränt jazzband, Ytre Suløens Jassensemble, som genom sina improvisationer förmedlade en sprittande glädje. Sångsolist var Birgitte Velsvik, klassiskt skolad sopran som sjunger gospel helt fantastiskt. Det svängde rejält i kända gospellåtar som Just a closer walk och Never leave me alone.
Birgitte Velsvik
Några av musikerna i jazzbandet
"Kulturmix" innebär inte bara sång utan även resor, och då handlar det inte bara om en tur till Norrköping, utan långväga resor över världen. Kommande höst går det resor till New Orleans och Madagaskar. New Orleans har de besökt flera gånger, några andra långväga resmål har varit Sulawesi, Bhutan, Kuba och Peru. Resorna blir mycket mer än vanliga turistresor genom att man kommer i kontakt med och musicerar tillsammans med lokala musiker på de platser man besöker.

Att musicera tillsammans ger alltid glädje oavsett musikgenre. Gospel ligger väldigt långt ifrån den körmusik jag annars håller på med just nu: Beethovens Missa Solemnis.

Den norska kören fick också tillfälle att uppleva ett svenskt valborgsfirande och sjunga med i Vintern rasat ut... Kanske till och med lite exotiskt för dem som inte firar valborgsmäss.  Och för en gångs skull var vädret så gudomligt vackert som det beskrivs  i våra svenska vårsånger.


lördag 8 april 2017

Riksting om konstmusiken


I onsdags var det Riksting för västerländsk konstmusik i Stockholm. Jag hade inte möjlighet att vara med hela dagen, bara på eftermiddagen. Men det jag missade kan jag ta del av på webben, eftersom hela progammet livesändes på Berwaldhallens Youtube-kanal och kan ses i efterhand.

Det mest intressanta för min del var frågan om konstmusiken i Svenska kyrkan. Jag har en kantorsexamen från 1974 och det har hänt mycket med kyrkomusiken sedan dess. Min erfarenhet av arbete som kyrkomusiker är minimal, några år under 70-talet och enstaka vikariat under min lärarkarriär. Som pensionär vikarierar jag då och då.

Svenska kyrkan måste balansera mellan två ytterligheter, tradition och förnyelse. I min utbildning ingick gregoriansk sång som en viktig komponent i gudstjänstmusikens tradition, numera hörs denna sällan. Det varierar säkert mycket i olika församlingar. Kyrkomusiker ska ha en bred kompentens och se till att kvalitén upprätthålls. Förnyelse betyder tyvärr ofta att man anordnar speciella gudstjänster för att locka ovana gudstjänstbesökare, man ympar in andra mer lättillgängliga musikstilar. Men det är viktigt att förnyelsen sker med den tradionella kyrkomusiken som grund.

Det utbildas färre kyrkomusiker; de som är i tjänst får alltfler administrativa uppgifter och mindre tid för förberedelse för körarbetet och eget orgelspel. Antalet medlemmar i Svenska kyrkan minskar och därmed budgeten. Kyrkomusiker och korister framför gärna passioner och mässor, ofta med orkester, och det kostar förstås.

Det betonades att körverksamheten kan vara en livslång "hemvist" för koristerna, det finns körer för alla åldrar och i en och samma kör kan ålderspannet vara mycket stort. En härligt överspännande aktivitet! 

Konstmusiken når ut på olika sätt. Pernilla Eskilsdotter berättade om Klassisk morgon i P2, ett program som lockar många ovana lyssnare till den klassiska musiken, hon gav många härliga exempel på hur folk hör av sig till programmet med sina önskningar. Flera goda exempel från olika håll presenterades på några minuter, däribland en liten film om  Örkelljunga kommuns satsning på kultur för att motverka utanförskap.

Barnen är den viktigaste målgruppen, och Ron Daves Alvarez berättade med stort engagemang om musikens kraft i El Sistema, en rörelse grundad i Venezuela med nu världsomspännande.

Efter eftermiddagsfikat fick vi höra två sånger av Radiokören: Mendelsohns vackra Denn er hat seine Engeln befohlen (text från Ps 91:11-12) och den finstämda folkvisan Om alla berg och dalar, i arrangemang av David Wikander

På kvällen bjöds en gratiskonsert med titeln Unga musiker, ung musik i Berwaldhallen med Sveriges Radios Symfoniorkester och solister. Tre nyskrivna verk framfördes. Det jag gillade bäst var Trumpetconcertino Surprise, skrivet av Benjamin Staern för just trumpetsolisten Filip Draglund, som jag tidigare hört i Giresta. (Han blev Girestastipendiat 2015.) Musiken var både lyrisk och lekfull. En fin avslutning på en givande dag.

måndag 6 mars 2017

Medeltida latin under medeltida valv

I söndags klingade rofylld renässansmusik i Skokloster kyrka. Vokalgruppen Ad Fontes sjöng under ledning av Dan Eiderfors.



Ad Fontes betyder "tillbaka till källorna" och här han man fått gå tillbaka till 1500-talet för att hitta dessa Tenebrae responsories tonsatta av Tomaso Ludovico da Vittoria (T L de Victoria) . En kompositör man sällan hör talas om, men han var en av de främsta företrädarna för den romerska skolan, starkt influerad av Palestrina.

Texterna är från den romersk-katolska tidegärden, totalt 18 verser, skrivna för gudstjänster under Stilla veckan.

 

När konserten började var 18 ljus tända; efter varje vers släcktes ett ljus. I stället för att släcka det sista ljuset, bar de ut detta efter konserten. En fin effekt som ledde till andäktig tystnad, innan applåderna kom.

Det är något visst med denna urgamla musik: tunna rena klanger framförda av raka röster. För att citera prästen före konserten: Väggarna i medeltidskatedralen mår säkert bra av att smörjas med detta latin, det språk och de klanger som den är byggd för. Vi nutida kyrkobesökare mådde definitivt bra av det.