tisdag 14 november 2017

Berwaldhallen firar Sandström 75 år

Jag måste berätta om en helt underbar konsert i Berwaldhallen i fredags. Det var samtidigt ett firande av Sven-David Sandström som nyss fyllt 75 år.  En ung israelisk dirigent, Omer Meir Wellber ledde orkestern genom att dirigera livfullt med hela kroppen. Från rad 4 syntes väl hur hans engagemang smittade orkestern till stor inlevelse i musiken.


Sandström blev intervjuad av Boel Adler före konserten. Han berättade att numera tillkommer nya verk som resultat av en fråga han fått. Han svarar alltid ja när han bli tillfrågad om att skriva. Och den här gången var det pianisten Peter Friis Johansson som frågat. Beställningsverket hade fått titeln Five Pieces for Piano. Det var första gången verket framfördes i Stockholm. Sandström försöker komma bort från det traditonella konsertbegreppet, i stället för satser väljer han ordet pieces.
Peter Friis Johansson till vänster
Sven-David Sandström är en otroligt produktiv tonsättare. Han har skrivit i alla genrer: stora verk, men även körsånger och annat i mindre format. I programbladet fanns ett uppslag med uruppföranden i Berwaldhallen, hela 19 st, det första år 1974. Dessutom har flera verk haft urpremiär på annat håll.

Ett par av de senast tillkomna stora verken har jag hört (och skrivit om här i bloggen): Requiem i Berwaldlhallen år 2013 och Matthäus-passion i Uppsala domkyrka 2014. Och att han fyllt 75 betyder inte att han är "färdig". En trombonkonsert är på gång och kommer att uruppföras nästa år.


Sandströms kompositionsstil har ändrats under åren. På den gamla 50-lappens baksida fanns ett utdrag av  partituret till ett tidigt verk, Bilder för slagverk och orkester. Det var inte notskrift i vanlig mening utan grafisk notation, sådant som det experimenterades med på 1960-talet. Men den modernistiska fasen har han lämnat, nu skriver han "vackert", tänker i klanger mer än i notskrift. Hans nyskrivna stycke Five Pieces for Piano var klangrikt och vackert med ständiga växlingar i en dialog mellan orkester och solist. Pianospelet var till största delen förlagd till det övre registret.

Förutom detta verk bjöd kvällen på mycket annat intressant. Efter paus släcktes ljuset i konsertsalen ner, en mindre grupp ur orkestern kom in under spöklikt improviserande. Det var inledningen till Alfred Schnittkes stycke med den spännande titeln Moz-Art à la Haydn. Här var det fullt av citat från Mozarts musik kombinerat med påhittighet à la Haydn. Avslutningen var som i Avskedssymfonin: musikerna lämnade scenen en efter en och kvar till sist stod dirgenten och dirigerade framför en tom tyst scen. Läckert!

Som avslutning fick vi höra Symfoni nr 9 av Sjostakovitj, skriven 1945. Den var tänkt att bli en hyllning till Sovjetunionens seger i kriget, men det är lätt att förstå att den inte gillades av Stalin och hans gäng. Inga körer, inga patriotiska hyllningar, utan istället en lättsam virtuos musik med viss ironi, väldigt rolig att lyssna till.

Jag och många med mig lämnade Berwaldhallen med ett leende på läpparna och mycket musik i hjärtat!

söndag 12 november 2017

Lärorik stickkurs

Fyra onsdagkvällar har jag och en väninna gått stickkurs i garnaffären Litet nystan i södra Stockholm. Kursen som hette Sticka mönster med två färger gav både kunskaper och inspiration i stickningens ädla konst. Lärare på kursen var Ivar Asplund, både kunnig och pedagogisk och med en klok inställning till hur man "ska" göra. En felstickning kan vara lärorik och i stället för att prata om fel kan resultatet kallas "egen design".

Upplägget med fyra kvällar med några veckors mellanrum var superbra. Det fanns tid att träna mellan kurskvällarna och komma med frågor nästa gång.
  1. Uppläggning och olika sätt att hålla trådarna
  2. Steekar (maskor att klippa i) och flotteringar (trådar på baksidan som måste bindas då och då)
  3. Säkra och klippa steekar
  4. Foga ihop "axlar" och plocka upp maskor
Alla dessa moment fick vi träna i en stickning, slutprodukten blev något som kan likna en miniväst. En utmärkt idé: att bara slå upp maskor en gång och sedan träna olika moment allteftersom. Och i varje moment har vi fått prova olika tekniker, för att jämföra hur det känns, upptäcka för- och nackdelar och bedöma resultatet. Olika personer hittade olika favoritmetoder.
Efter fyra kurstillfällen är resultatet som en liten miniväst.
Här syns skillnad på de två hopstickade "axlarna"
I det blå-grå-randiga fältet har jag varierat vilken av färgerna som är dominant
Ivar har stickat massor. Han berättade att han alltid har många projekt på gång. Han visade flera tröjor han stickat, kommenterade tekniker, visade på vad som var både bra och dåligt.

Jag passade på häromdan att befästa kunskaperna genom att klippa i ett par vantar som jag stickade på skoj av överblivet melerat garn, när jag var inne i en vantperiod. De var så långa och därmed besvärliga att använda. Jag hade tanken redan då att det skulle vara bra med ett sprund, men det blev inget förrän nu. Efter att jag markerat mittmaskan och säkrat med virkade smygmaskor på båda sidor, tog jag till saxen. Efteråt plockade jag upp maskor och gjorde en i-cord som avslutning. Riktigt lyckat om jag får säga det själv.


tisdag 24 oktober 2017

Nordisk operapremiär i Karlstad

Wermland Opera i Karlstad ger sig på spännande och ovanliga uppsättningar. Den här gången gäller det The Greek Passion av Bohuslav Martinů.

Klippet ger ett litet smakprov:


Operan finns i två olika versioner. Den första skrev Martinů för Covent Garden i London 1954-1957, men den refuserades av operaledningen. Den andra skrev han 1957-1959 (det senare är hans dödsår) och den hade premiär i Zürich 1961. Så Martinů fick inte själv uppleva resultatet. Den första versionen rev han itu och delade ut notblad åt olika håll. Den sattes upp först 1999, efter att en tjeckisk musikforskare återkonstruerat den och sedan har den också spelats på Covent Garden. Och nu har den alltså fått Norden-premiär i Karlstad!

Operan bygger på en roman av Nikos Kazantzakis, Christ recrucified. Berättelsen handlar om en liten grekisk by, där livet går sin gilla gång. Byborna har för vana att spela upp passionsspel och håller just på att fördela rollerna i kommande års spel. Alla blir inte nöjda. Det är förstås inte lätt att acceptera rollen som Judas, inte heller att våga ta rollen som Jesus. Men de börjar så smått leva sig in i sina roller, i deras drömmar blandas person och roll samman och det påverkar deras agerande. Plötsligt kommer en grupp flyktingar och ber om mat och någonstans att bo. Bylivet skakas om, alla måste de ta ställning och deras moraliska styrka prövas. 

Bohuslav Martinů var tjeck. Han föddes och bodde sina första 11 år i ett kyrktorn i Polička. Fadern hade skomakeri i tornet och det ingick i hans jobb att hålla utkik och varna för eldsvåda, genom att tuta i lur och ringa i klockor. Själva bostaden är nu museum.Vi besökte platsen på vår campingsemester med musiktema i Tjeckien 2003. Jag minns att Bohuslavs gunghäst stod kvar. 



Kyrkan i Polička, där familjen Martinů bodde i tornet
Martinů är inte så känd, dock väldigt produktiv: han har skrivit nästan 400 verk, varav många i stort format. I den utmärkta presentation som dirigenten Johannes Gustavsson gav oss före föreställningen, påmindes vi om att Martinů levde i en tid med många nya musikstilar och tog intryck av det. Att han som barn var mycket sjuk och fick nöja sig med att se världen uppifrån tornet, bidrog kanske till att han inte blev så social. Idag skulle han fått asperger-diagnos. Han började spelade fiol tidigt, dock blev det inte så mycket av hans vidare fiolstudier. Hans specialbegåvning var ett ovanligt gott musikminne och stor förmåga att komponera snabbt. Kanske var det därför som han bara behöll några sjok från första versionen av operan och i övrigt skrev nytt material.
Det är mycket som händer på scenen, och snabba kast däremellan, och det krävs mycket av publiken. Språket är engelska, tydlig och lättförståelig, Nu finns där textmaskiner med översättning, både ovanför scenen och nere vid sidorna och då är det svårt att låta bli att kolla där också. Musiken kommenterar vad som händer, mycket av texten är talad. Kyrkans kyrie eleison blandas med klassisk musik och grekisk folkmusik. Olika personer kopplas till olika motiv och instrument, och där förekommer något så ovanligt som dragspel.

Skådespelarna är väldigt närvarande i sina roller. Detaljer i regi och ljussättning förstärker agerande och ansiksuttryck. I den här uppsättningen använder man en svensk Folkets hus-miljö istället för ett grekiskt torg eller taverna. Jag förstår idén, samtidigt som förändringen känns onödig.

Men budskapet är klart: Vi människor styrs av de roller vi ger varandra. Det blir så tydligt hur huvudpersonerna under spelets gång förvandlas på gott och ont. Människan måste hela tiden kämpa mot sin egoism. Här finns tydliga paralleller till vad som händer i världen idag.

I programbladets förord avslutar operachefen: Hoppas ni får en tänkvärd föreställning! Det fick vi!

söndag 15 oktober 2017

Några dagar i det vackra Toscana

Bålsta Kammarkör har deltagit i en körfestival i Toscana. Det blev en intressant och minnesvärd resa med både fina konserter och tid för sightseeing i det vackra landskapet.

Vi bodde i Montecatini Terme, några mil väster om Florens, en kurort ända sedan romartiden. Än idag kan man dricka brunn och koppla av med vattenmassage och lerinpackningar. Jag provade inget sådant, men smakade i alla fall på det mineralrika mycket salta vattnet. Terme del Tettuccio var sevärt för sin  imponerande arkitektur med marmorklädda bassänger och konstnärligt utformade brunnar. Målningarna på väggarna illustrerade vattnets hälsobefrämjande kraft.
Terme del Tettuccio
På en hög höjd låg Montecatini Alto, dit man kunde åka bergbana, faktiskt världens äldsta, byggd redan 1898. Däruppe njöt vi av fin utsikt över omgivningen och goda italienska specialiteter på en av de många uteserveringarna.

Piazza Giusti i Montecatini Alto
En av konserterna var i Florens, i en kyrka smyckad med otroliga mängder konst. San Salvatore in Ognissanti, i västra stadskärnan, var köpmannafamiljen Vespuccis församlingskyrka. (Känns namnet bekant? Amerigo Vespucci var upptäcktsresande, som Amerika fått sitt namn efter). Här fanns vackra fresker av stora renässansmålare, den mest kände Sandro Botticelli, som föddes i kvarteret och bott här hela sitt liv och också fått sin grav här.
Kyrkofadern Augustinus, fresk målad av Botticelli
Nyrenoverat krucifix av Giotti
På körfestivalens stora galakonsert sjöngs förstås italienska verk: Kyriesatsen ur Puccinis Messa di Gloria och Va pensiero (Fångarnas kör) ur Verdis opera Nabucco. Italienarna är stolta över sina stora kompositörer och vi träffade ofta på dem ute på stan.
Giuseppe Verdi
Giacomo Puccini
Härliga minnesrika dagar i det charmiga Toscana!

onsdag 4 oktober 2017

En måndag i Helsingfors

En liten kryssning till Helsingfors kan ge många upplevelser. Trots att det var måndag, då flertalet museer håller stängt, fick vi en händelserik dag i staden. Det är flera år sedan vi var där, och mycket nytt har byggts.
Ett kapell i annorlunda design

Kampens kapell (Kampin kappeli) byggdes 2012. Det ligger mitt inne i ett köpcenter, och runt om pågår det för närvande mycket renoveringsarbeten. Kapellet med sin originella design i böjt trä är verkligen en oas. Att det är välbesökt, är helt klart: så här på en måndag förmiddag kom hela tiden människor in, satt tysta en stund eller tände ett ljus.
Kapellets interiör, vackra kuddar att sitta på om man vil

Om vi hade haft möjligheten hade vi gärna gått på en konsert i Musikhuset (Musiikkitalo). Det invigdes 2011 och har blivit känt för sin ovanligt fina akustik. En japansk akustiker har stått för utformningen i furu. Det var intressant att se byggnaden. Vi kunde genom en glasvägg kika ner i konsertsalen där en orkester repeterade.
Kiasma, konstmuseet, tyvärr stängt måndagar
Stadsmuseet (Helsingkin kaupunginmuseo) har öppet måndagar och där fanns en trevlig utställning kallad "Smakbitar från Helsingfors". Trevligt gjord, man fick uppleva hur staden sett ut under olika skeden av 1900-talet på ett lite gammaldags sätt: Man kunde se sig om i staden genom att veva runt. 


Man fick gå in i ett kök från 50-talet och man kunde spela gamla hitlåtar på jukeboxen på puben. Gamla panoramabilder hade satts samman till en 360°-film där man kunde se runt om i stan. Stadens historia under svenskt och ryskt styre fram till självständigheten 1917 illustrerades på en vägg med tecknade symboler och animationer.

Vi strosade nere vid hamnen där det såldes fisk i alla former från båtarna. Försäljarna gjorde allt för överglänsa varandra i utbud och kvalitet. Lite kyligt var det, så det smakade gott med fisksoppa inne i den gamla saluhallen. I de charmiga försäljningsbåsen såldes matvaror av alla de slag.

Saluhallen från 1888



Som avslutning åkte vi en runda i pariserhjulet. Åkturen var hela fyra varv så det fanns gott om tid att spana in Domkyrkan, Uspensijkatedralen och andra högt liggande kännemärken. Alldeles intill ligger ett nybyggt utebad (Allas) och vi såg uppifrån hur det simmades i bassängerna där.
Uspenskikatedralen
Så var det dags att gå ombord på Mariella igen. Tänk så mycket vi hann uppleva i Helsingfors. En vacker stad med många sevärheter på nära håll, alldeles förträfflig för en endags-semester.

tisdag 12 september 2017

Min Zimbabwe-cardigan är klar!

Tänk att det blev verklighet av planen från stickkursen på Sätergläntan strax före midsommar. Jag har skrivit då och då om arbetet (19 juli, 4 aug) och nu kommer jag till finalen: en färdig kofta.


Vägen dit har inte varit så rak. Att testa, fundera över lösningar, läsa stickböcker och se videoklipp på internet, riva upp och prova igen. Men tänk så mycket jag lärt mig på kuppen!

När jag lämnade rundstickningen vid ärmhålet (jag var tveksam, men jag gjorde så i alla fall) blev det annorlunda teknik för att sticka fåglarna. Men det blev faktiskt lättare med intarsiastickningen då.

När jag kom till mönstret vid halsen uppstod flera problem. Att få till ett sicksackmönster av stenar med oregelbundenhet och samtidigt göra avmaskningar för halsen. Det måste bli olika på fram- och bakstycket på grund av urringningen. och vilken färgkombination skulle jag ha? Vissa varv kom desutom att innehålla tre färger, komplicerat värre.

En provstickning med olika färgkombinationer visade att jag skulle ha duvblått och beige. Jag gjorde små nystan (bobiner) för att garnet inte skulle trassla, det visade sig vara lämpligt även vid stickningen sedan.

Det var övre delen av den här muren jag ville bården skulle likna.


Efter montering ville jag kanta koftan med en i-cord, hur bred skulle den vara? Efter flera test fastnade jag för tre maskor. Jobbigt att sticka den, jag höll nog för krampaktigt i strumpstickan i höger hand, vilket gav mig en domnad fingerblomma på ringringret. (Fingret är inte bra än, men i-corden är jag nöjd med.)

Jag hade tänkt ha hakar och hyskor som stängning. Skulle de vara dolda eller skulle jag försöka hitta spännen av något slag. Som vanligt en tur till Kims handarbeten för att ta del av hennes erfarenhet och botanisera i lådorna. Alla spännen var så blanka, det stämde inte med stilen på koftan. Hennes förslag var att hitta en lämlig knapp och virka öglor att stänga med. Knappar av buffelhud var väl ett bra val?

Kolla halssmycket: Zimbabwefågeln!
Projektet har gett mig både mod och lust att skapa nya stickade plagg. Nu har jag dessutom anmält mig till en kurs som heter "Sticka mönster med två färger" och vem vet vad den kan leda till ...

lördag 19 augusti 2017

Resultat av en vecka i vävstolen

Även i år fick jag möjlighet att väva en vecka nere i Skåne hos svägerska Eva. Det blev tre breda trasmattor med lite annorlunda teknik och material.

Jag utgick från två idéer:
När jag var på Vår konst-utställningen i Enköping i våras blev jag förtjust i en matta som Lena Ekholm ställde ut. Diagonala linjer i en trasmatta, ovanligt, hur gör man sådant?

En kväll i maj när jag gick till körövning och vitsipporna blommade så vackert i den skira grönskan, tänkte jag att detta skulle jag vilja skapa i en matta! När vi sedan gjorde en Värmlandstur senare under våren och besökte Klässbols linneväveri sålde de påsar med kantremsor, restprodukt från deras linnevävnader. Det fanns just i ljusgrönt och i svartvitt. Jag fick bekräftat att det kunde användas att väva mattor av. Jag köpte två påsar, en i varje färg. Båda sorterna kom till användning i mattorna.
Tuffa "kattsvansar" - kul att väva med!


Mattan med diagonala linjer gjorde jag två av, den ena skulle jag ge bort. Här kom en del svartvita kantremsor från Klässbol till användning. Jag valde att inleda och avsluta med ett rosengångsmönster i svart respektive svartvitt. Annars var tekniken tuskaft med dubbla inslag. Linjerna gjorde jag genom att efter två tuskaftsinslag gå över tre varptrådar och under en för att få ungefär 45-gradig vinkel. Materialet var klippta remsor från en svart fleecetröja, mjukt och följsamt att jobba med. I övrigt vita och oblekta trasor mest från gamla lakan, på vissa ställen enstaka färginslag för att ge liv åt mattan. Dessutom några inslag av de svartvita kantremsorna här och var.
Inplock av svarta trasor
Spännande att rulla ut från vävbommen ....

... klippa under koncentration ...
... och rulla ut det vävda

Drejad frans med inknutna mattvarpstrådar

Vitsippsmattan gjorde jag så här: Tekniken är en sorts rosengång som ger ett vågigt mönster. Materialet är rivna påslakan i olika gröna nyanser. Vid vart fjärde inslag tog jag istället en ljusgrön kantremsa, som gav ett läckert ludd (gräsmatta!) över hela mattan. Slumpvis gjorde jag inplock av små vita t-shirt-bitar och en gul dito för att imitiera vitsippor. Och för att reta ögat ett par blåsippor och en gulsippa.  Lite jordfärg i början och slutet och på några ställen i mattan. Jag använde ljusgrön mattvarp som start och stopp och knöt sedan in ljusgröna varptrådar i den drejade fransen.
Det börjar blomma i vävstolen
Lite som att sitta i Monets trädgård

Vävning är ett härligt skapande, speciellt mattor där man kan återanvända gamla slitna tyger. Den fulaste trasa kan bli en juvel. I den svartvita mattan finns det inslag här och var av en ruskigt ful overall i skarpt lila färg med batiktryck (jag tyckte den var vacker på 80-talet!) som nu blir en läcker detalj.