lördag 3 februari 2018

Mahlers 8:a live - måste upplevas!

Vilket magnifikt verk - Gustav Mahlers åttonde symfoni - i en fullsatt Berwaldhall!

Mahler kombinerar Veni creator spiritus (latinsk pingsthymn från 800-talet) med slutscenen i Goethes Faust (tysk teaterpjäs från 1831). Det kan tyckas som en märklig kombination: olika språk, olika tidsepoker, texter med olika föreställning om himmel och helvete. Men Mahler lyckas med sin musik åstadkomma en "storslagen hyllning till kärleken och mänsklighetens frälsning", för att citera programbladet.

Att sitta på andra raden hade både för- och nackdelar: fin överblick över alla medverkande (utom delar av barn-och ungdomskörerna på första raden till höger), stark visuell upplevelse av musikernas insatser, men tyvärr lite fel ljudbild då under ett kortare avsnitt två av solisterna stod längst fram på scenen.
Symfonin kallas ibland "De tusendes symfoni" Det är inte Mahlers egen benämning, han gillade inte det smeknamnet. Men vid premiären i München år 1910 var det hela 1030 medverkande: 858 sångare, 171 instrumentatlister och så Mahler själv som dirigent!

Men det går fint att framföra verket med 300 personer, det vill jag lova. Radiokören och ytterligare sex körer, däribland ett par barn- och ungdomskörer, fyllde stora delar av första raden. På scenen fanns en rejält stor symfoniorkester; det fanns fyra harpor och ovanligt nog fyra mandoliner och även orgel.
Enligt programbladet varade applåderna vid uruppförandet i tjugo minuter, men det var inte så illa i fredags heller: stående ovationer i tio minuter! Tänk att vara dirigent (här Daniel Harding) för ett sådant mastodontverk, att få allt att hålla ihop och lyckas med nyanser från den svagaste mystiska körsång till det starkaste jubel med orkestern i fortissimo!

Borde kanske gå oftare på bio ...

Att se en riktigt bra film på bio är en upplevelse. För min del blir det inte så ofta; utbudet av bra film på nära håll är inte så stort. Men nu blev det faktiskt två biobesök under januari månad.
Elle-Marja och systern Njenna.  Foto: Oskar Östergren

Först och främst Sameblod, en film som fått många utmärkelser. Det blev mycket fokus på filmen under Guldbaggegalen, där den fick flera priser, bl a Bästa kvinnliga huvudroll och Bästa manus.

Manus är skrivet av en ung debutant med rötter i samisk kultur. Filmen visar hur samer och svenskar levde i parallella världar på 30- och 40-talet. Man påminns om hemskheter som rasbiologi, där forskningen ville bevisa att samer (som kallades lappar) utgjorde en lägre stående ras. Det fanns till och med ett Statens institut för rasbiologi i Uppsala.

Den samiska flickan Elle-Marja vill bryta med den tradionella rollen, något hon verkligen måste slåss för: hon vill utbilda sig, rymmer till Uppsala, ljuger om sin identitet. Hon söker upp Niklas som hon träffat vid en dansbana, när han gjorde lumpen i Norrland. Kontrasten mellan hennes uppväxtmiljö och den flotta villan som Niklas familj äger, kunde kanppast varit större.  Men livet i Uppsala blir svårt för Christina (som hon väljer att kalla sig), hon behöver pengar och återvänder hem. Det gör ont att se att hon inte är välkommen tillbaka, varken av modern eller Njenna. Hon har klippt banden till släkten och hör inte hemma någonstans.

Att både vara same och svensk går inte. Hon måste välja. Filmen visar två olika slutna samhällen, med fördomar på båda håll. Njenna väljer att följa traditionen och kan inte förstå storasysters vilja att bli "svensk". 

Filmen börjar och slutar i nutid: En äldre kvinna återvänder till sin samiska uppväxtmiljö för att närvara vid systerns begravning. En traditionell samisk begravning, där Christina/Elle-Marja tar avstånd genom att  komma i svenska kläder och låtsas inte förstå samiska, medan barnbarnet gör sig fin i en kolt. Filmen slutar onödigt plötsligt och många frågor kvarstår. Jag hade trott (och hoppats) att besöket skulle leda till försoning, både för hennes egen och barnbarnets skull. Ett "förlåt" till den döda systern i kistan gav en gnutta hopp.

Ramberättelsen är faktiskt en kortfilm Stoerre Vaerie - Norra Storfjället som regissören gjort tidigare. Den kan ses på svt play. 

StellaNova Film

Den andra filmen jag såg var Ted - För kärlekens skull, om Ted Gärdestad. Filmen var fylld av många kända låtar och flera skådespelare från den tiden fanns med som roller. Det blev mycket igenkänning i filmens 70-tal och skojigt att känna igen kändisar såsom Povel Ramel, ABBA och Stickan Andersson och Janne Schaffer.
Ted Gärdestads liv skildras som fyllt av kontraster, både den ljusa sidan med underbara sånger till broderns texter och den mörka med schizofrenin som fick honom att ta sitt liv. Kärleken till brodern Kenneth kändes väldigt stark och den fanns där hela tiden.
Jag såg filmen på premiärdagen den 3 januari i Bålsta. Efteråt kändes saknad efter en artist som man önskade hade fått leva längre.  

torsdag 28 december 2017

Sista blogginlägget under 2017

En hel månad har gått sedan jag skrev sist ...

December har varit fyllt av övningar och förberedelser inför julkonserter, körsång på julmarknad, ackompangemang på äldreboende samt julottor (jag spelade orgel i Yttergran och sjöng i kören i Övergran) och så förstås lite extra av städning, matlagning och bakning. En stickkväll i Stockholm med temat Färglära för stickare hann jag med, annars har inte blivit så mycket stickning.

Här kommer en lägesrapport om de pågående stickprojekten:

Den julröda halsduken blev klar utan problem till första advent. Den var rolig att sticka och blev riktigt trevlig med olika varianter av strukturmönster: mosstickning, rutor och ränder.

Tröjan till min man har det inte hänt så mycket med, men jag närmar mig ärmhålet. Det är lätt stickning, tacksam att ta till när man vill bara vill slappa.

Den blivande västen i det härliga angoragarnet kräver däremot mycket av stickaren. Hade jag inte varit så envis (och garnet inte varit så lyxigt) hade jag nog gett upp. Men tack vare tät mailkommunikation med designer designer Pernille är jag nu övertygad om att den kommer att bli färdig! Tack, Pernille!
Strukturstickning på ryggen för att få en insvängd midja, trevlig idé!
Det blir många ändar att fästa, jag tar det pö om pö
Jag har stickat gott och väl 30 cm och fått lite fjung på både dubbelstickningen och allt pillemojs därtill. De två korta rundstickorna fäster jag ihop med små plastspiraler (jag fick tipset när jag var på Litet nystan och beskrev mitt problem). De olika garnerna i rutorna gör jag små nystan av, då blir det i alla fall mindre trassel. För att få gränsen mellan kantbården och slätstickningen snygg, stickar jag ett par maskor på den sticka jag håller på med och lyfter sen över till andra stickan. Det gäller bara att komma ihåg bytet och inte sticka vidare med den grövre stickan in på kantbården.
Hurra för plastspiralerna!

Om man vill testa dubbelstickning, följ ett gott råd och börja med ett litet projekt, ett pannband eller en halsduk. Och allra först kanske ett litet prov på dubbelstickning med grövre garn och stickor för att förstå sig på tekniken.

Till sist en bild (med tillstånd) från Angoragarnets facebook-sida
Pernille och några av hennes kaniner i juletid 




Angoragarnet från Pernilles kaniner är helt fantastiskt.  När västen är klar, måste jag nog satsa på att göra en kofta eller tröja i bohusstickning. Klicka på länken till kollektionen, så förstår du säkert! Men det kommer att bli svårt att välja bland alla färger och mönster.

tisdag 28 november 2017

Flera stickprojekt på gång

Nu är det som det ska vara: flera nya stickprojekt på gång! Olika krävande vad gäller koncentration, belysning etc;  det är viktigt att alltid ha ett "sticke" som passar!

Projekt nr 1
På Syfestivalen träffade jag Pernille som driver företaget Angoragarnet. Hon föder upp kaniner, klipper deras ull, spinner, färgar och stickar. Gården ligger i närheten av Strömstad. Senare läste jag om henne i tidningen Turist. Där fick man bl a veta att hon är en sjökapten som sadlat om, "intresset för knopar övergick till stickning". På Syfestivalen sålde hon främst material till tröjor och mössor i Bohusstickning. Men jag blev mest förtjust i en väst hon stickat med dubbelstickade kanter, kunde inte låta bli att köpa garn och mönster.

Det gick väldigt långsamt att komma igång med den dubbelstickade nederkanten. Jag har provat på dubbelstickning förut, men har ingen större vana på det. Man slår upp dubbelt så många maskor som behövs enligt storleken, varannan maska stickas avig och hamnar som rät på baksidan. I den rutiga kanten måste man dessutom byta färgernas plats på fingrarna efter 6 maskor. Och jag behöver använda sticka nr 2 för att få rätt masktäthet, smått och pilligt alltså.

Men fint blir det, och det blir ett härligt ludd! Efter att nederbården är klar fortsätter jag nu med rutmönstret i kanterna och stickar slätstickning på resten med sticka 3.  Kantmaskorna har jag på separata kortare rundstickor, det är lite spretigt men känns ändå bättre än strumpstickor, tycker jag.

Vackert med den dubbelstickade kanten
Projekt nr 2
När jag gick stickkursen för Ivar Asplund, visade han några böcker som olika stickdesigners gett ut. Marianne Isager var en av dem. Hon hade i en herrtröja utnyttjat byte av dominant färg som en effekt. Jag blev förtjust i den, fick tag på hennes bok på tyska och efter att min man valt färger har jag satt igång.

Det grå garnet är Drops Karisma, fyrtrådigt ullgarn, och det lila är Gotlandsgarn, tvåtrådigt  av gotländsk pälsull och lite merinoull från Falklandsöarna. Jag stickar alltså hela tiden med en maska grått, en maska lila, men låter respektive färg var dominant i olika områden. Helt otroligt att det kan bli så stor skillnad.
Projekt nr 3
På söndag (1 advent) ska Bålsta kammarkör sjunga på julmarknaden i Skokloster slott. Vi ska stå utomhus och ha någon röd detalj i vår klädsel. Alltså skickade jag efter tjockt julrött garn för att  sno ihop en halsduk tills dess. Idag kom garnet med posten.
Några varv hann det bli medan lunchen värmdes. Stickor nr 9 och 300 g grovt garn, visst blir det bra? Tid och garntillgång får bestämma hur lång den blir!

tisdag 14 november 2017

Berwaldhallen firar Sandström 75 år

Jag måste berätta om en helt underbar konsert i Berwaldhallen i fredags. Det var samtidigt ett firande av Sven-David Sandström som nyss fyllt 75 år.  En ung israelisk dirigent, Omer Meir Wellber ledde orkestern genom att dirigera livfullt med hela kroppen. Från rad 4 syntes väl hur hans engagemang smittade orkestern till stor inlevelse i musiken.


Sandström blev intervjuad av Boel Adler före konserten. Han berättade att numera tillkommer nya verk som resultat av en fråga han fått. Han svarar alltid ja när han bli tillfrågad om att skriva. Och den här gången var det pianisten Peter Friis Johansson som frågat. Beställningsverket hade fått titeln Five Pieces for Piano. Det var första gången verket framfördes i Stockholm. Sandström försöker komma bort från det traditonella konsertbegreppet, i stället för satser väljer han ordet pieces.
Peter Friis Johansson till vänster
Sven-David Sandström är en otroligt produktiv tonsättare. Han har skrivit i alla genrer: stora verk, men även körsånger och annat i mindre format. I programbladet fanns ett uppslag med uruppföranden i Berwaldhallen, hela 19 st, det första år 1974. Dessutom har flera verk haft urpremiär på annat håll.

Ett par av de senast tillkomna stora verken har jag hört (och skrivit om här i bloggen): Requiem i Berwaldlhallen år 2013 och Matthäus-passion i Uppsala domkyrka 2014. Och att han fyllt 75 betyder inte att han är "färdig". En trombonkonsert är på gång och kommer att uruppföras nästa år.


Sandströms kompositionsstil har ändrats under åren. På den gamla 50-lappens baksida fanns ett utdrag av  partituret till ett tidigt verk, Bilder för slagverk och orkester. Det var inte notskrift i vanlig mening utan grafisk notation, sådant som det experimenterades med på 1960-talet. Men den modernistiska fasen har han lämnat, nu skriver han "vackert", tänker i klanger mer än i notskrift. Hans nyskrivna stycke Five Pieces for Piano var klangrikt och vackert med ständiga växlingar i en dialog mellan orkester och solist. Pianospelet var till största delen förlagd till det övre registret.

Förutom detta verk bjöd kvällen på mycket annat intressant. Efter paus släcktes ljuset i konsertsalen ner, en mindre grupp ur orkestern kom in under spöklikt improviserande. Det var inledningen till Alfred Schnittkes stycke med den spännande titeln Moz-Art à la Haydn. Här var det fullt av citat från Mozarts musik kombinerat med påhittighet à la Haydn. Avslutningen var som i Avskedssymfonin: musikerna lämnade scenen en efter en och kvar till sist stod dirgenten och dirigerade framför en tom tyst scen. Läckert!

Som avslutning fick vi höra Symfoni nr 9 av Sjostakovitj, skriven 1945. Den var tänkt att bli en hyllning till Sovjetunionens seger i kriget, men det är lätt att förstå att den inte gillades av Stalin och hans gäng. Inga körer, inga patriotiska hyllningar, utan istället en lättsam virtuos musik med viss ironi, väldigt rolig att lyssna till.

Jag och många med mig lämnade Berwaldhallen med ett leende på läpparna och mycket musik i hjärtat!

söndag 12 november 2017

Lärorik stickkurs

Fyra onsdagkvällar har jag och en väninna gått stickkurs i garnaffären Litet nystan i södra Stockholm. Kursen som hette Sticka mönster med två färger gav både kunskaper och inspiration i stickningens ädla konst. Lärare på kursen var Ivar Asplund, både kunnig och pedagogisk och med en klok inställning till hur man "ska" göra. En felstickning kan vara lärorik och i stället för att prata om fel kan resultatet kallas "egen design".

Upplägget med fyra kvällar med några veckors mellanrum var superbra. Det fanns tid att träna mellan kurskvällarna och komma med frågor nästa gång.
  1. Uppläggning och olika sätt att hålla trådarna
  2. Steekar (maskor att klippa i) och flotteringar (trådar på baksidan som måste bindas då och då)
  3. Säkra och klippa steekar
  4. Foga ihop "axlar" och plocka upp maskor
Alla dessa moment fick vi träna i en stickning, slutprodukten blev något som kan likna en miniväst. En utmärkt idé: att bara slå upp maskor en gång och sedan träna olika moment allteftersom. Och i varje moment har vi fått prova olika tekniker, för att jämföra hur det känns, upptäcka för- och nackdelar och bedöma resultatet. Olika personer hittade olika favoritmetoder.
Efter fyra kurstillfällen är resultatet som en liten miniväst.
Här syns skillnad på de två hopstickade "axlarna"
I det blå-grå-randiga fältet har jag varierat vilken av färgerna som är dominant
Ivar har stickat massor. Han berättade att han alltid har många projekt på gång. Han visade flera tröjor han stickat, kommenterade tekniker, visade på vad som var både bra och dåligt.

Jag passade på häromdan att befästa kunskaperna genom att klippa i ett par vantar som jag stickade på skoj av överblivet melerat garn, när jag var inne i en vantperiod. De var så långa och därmed besvärliga att använda. Jag hade tanken redan då att det skulle vara bra med ett sprund, men det blev inget förrän nu. Efter att jag markerat mittmaskan och säkrat med virkade smygmaskor på båda sidor, tog jag till saxen. Efteråt plockade jag upp maskor och gjorde en i-cord som avslutning. Riktigt lyckat om jag får säga det själv.


tisdag 24 oktober 2017

Nordisk operapremiär i Karlstad

Wermland Opera i Karlstad ger sig på spännande och ovanliga uppsättningar. Den här gången gäller det The Greek Passion av Bohuslav Martinů.

Klippet ger ett litet smakprov:


Operan finns i två olika versioner. Den första skrev Martinů för Covent Garden i London 1954-1957, men den refuserades av operaledningen. Den andra skrev han 1957-1959 (det senare är hans dödsår) och den hade premiär i Zürich 1961. Så Martinů fick inte själv uppleva resultatet. Den första versionen rev han itu och delade ut notblad åt olika håll. Den sattes upp först 1999, efter att en tjeckisk musikforskare återkonstruerat den och sedan har den också spelats på Covent Garden. Och nu har den alltså fått Norden-premiär i Karlstad!

Operan bygger på en roman av Nikos Kazantzakis, Christ recrucified. Berättelsen handlar om en liten grekisk by, där livet går sin gilla gång. Byborna har för vana att spela upp passionsspel och håller just på att fördela rollerna i kommande års spel. Alla blir inte nöjda. Det är förstås inte lätt att acceptera rollen som Judas, inte heller att våga ta rollen som Jesus. Men de börjar så smått leva sig in i sina roller, i deras drömmar blandas person och roll samman och det påverkar deras agerande. Plötsligt kommer en grupp flyktingar och ber om mat och någonstans att bo. Bylivet skakas om, alla måste de ta ställning och deras moraliska styrka prövas. 

Bohuslav Martinů var tjeck. Han föddes och bodde sina första 11 år i ett kyrktorn i Polička. Fadern hade skomakeri i tornet och det ingick i hans jobb att hålla utkik och varna för eldsvåda, genom att tuta i lur och ringa i klockor. Själva bostaden är nu museum.Vi besökte platsen på vår campingsemester med musiktema i Tjeckien 2003. Jag minns att Bohuslavs gunghäst stod kvar. 



Kyrkan i Polička, där familjen Martinů bodde i tornet
Martinů är inte så känd, dock väldigt produktiv: han har skrivit nästan 400 verk, varav många i stort format. I den utmärkta presentation som dirigenten Johannes Gustavsson gav oss före föreställningen, påmindes vi om att Martinů levde i en tid med många nya musikstilar och tog intryck av det. Att han som barn var mycket sjuk och fick nöja sig med att se världen uppifrån tornet, bidrog kanske till att han inte blev så social. Idag skulle han fått asperger-diagnos. Han började spelade fiol tidigt, dock blev det inte så mycket av hans vidare fiolstudier. Hans specialbegåvning var ett ovanligt gott musikminne och stor förmåga att komponera snabbt. Kanske var det därför som han bara behöll några sjok från första versionen av operan och i övrigt skrev nytt material.
Det är mycket som händer på scenen, och snabba kast däremellan, och det krävs mycket av publiken. Språket är engelska, tydlig och lättförståelig, Nu finns där textmaskiner med översättning, både ovanför scenen och nere vid sidorna och då är det svårt att låta bli att kolla där också. Musiken kommenterar vad som händer, mycket av texten är talad. Kyrkans kyrie eleison blandas med klassisk musik och grekisk folkmusik. Olika personer kopplas till olika motiv och instrument, och där förekommer något så ovanligt som dragspel.

Skådespelarna är väldigt närvarande i sina roller. Detaljer i regi och ljussättning förstärker agerande och ansiksuttryck. I den här uppsättningen använder man en svensk Folkets hus-miljö istället för ett grekiskt torg eller taverna. Jag förstår idén, samtidigt som förändringen känns onödig.

Men budskapet är klart: Vi människor styrs av de roller vi ger varandra. Det blir så tydligt hur huvudpersonerna under spelets gång förvandlas på gott och ont. Människan måste hela tiden kämpa mot sin egoism. Här finns tydliga paralleller till vad som händer i världen idag.

I programbladets förord avslutar operachefen: Hoppas ni får en tänkvärd föreställning! Det fick vi!