söndag 15 januari 2017

Getingmidja?

När man håller upp tröjan hängande ser den ut så här:
Vem i all världen ska kunna ha den, tänker du kanske?
Svaret är min man, tröjan passar perfekt. Den är resårstickad hela vägen, vilket är lite ovanligt. Dessutom med dubbelt garn, mörkblått kombinerat med varierande färger, så att ränderna finns där utan att bli så skarpa. Mönstret är från Drops, garnet är 100 % alpacka. Mjukt och härligt garn, trevligt att sticka med.
Min man valde mönstret och jag skickade efter garn enligt beskrivningen. Jag borde ha tänkt att det var väldigt mycket garn, men det gjorde jag inte. Nu när tröjan är klar sitter jag med nästan hälften av garnet kvar, efter att ha stickat enligt avsedd storlek men med en aning kortare ärmar.

Jag såg efteråt att det fanns en kommentar om att angiven garnåtgång inte stämde. Tyvärr såg jag inte den tidigare. Så nu får jag försöka använda resten av garnet till något annat.

måndag 9 januari 2017

Världssolister på Metropolitan

Visst är det svårt att överträffa ett operabesök live, men då blir det sällan med solister i världsklass. Ett utmärkt sätt att få höra höjdarna är att utnyttja Metropolitans direktsändningar över världen. Och för oss ligger Folkets Bio i Kalhäll bra till. Förra gången såg vi Madama Butterfly här är en länk till det inlägg jag skrev efteråt.

I lördags var det utsändning av Nabucco, eller som vi ofta säger på svenska, Nebukadnessar, Verdis tredje opera (av 28), den första som gjorde honom berömd. Den kom nog rätt i tiden också, med premiär 1842, några år innan Italien blev ett enat land.

Huvudperson är Nebukadnessar II, kung av det mäktiga Babylon. Det var han  som erövrade Jerusalem och förstörde templet år 586 f Kr och lät deportera judarna som hamnade i den s k "babyloniska fångenskapen". Den antika historien handlar om tidlösa frågor som makt och avundsjuka, krig i religionens namn och förbjuden kärlek.

Titelrollen sjöngs av Placido Domingo, för 20 år sedan en av de tre tenorerna (tillsammans med Luciano Pavarotti och José Carreras), nu baryton.
Dirigent var James Levine, som nu dirigerar från sin rullstol med små handrörelser och mycket mimik. Det var underbart att se honom i närbild då och då under föreställningen. Framförandet av Va, pensiero ("Fångarnas kör") följdes av stort jubel, vilket ledde till att han höjde taktpinnen för ett da capo direkt. 
 
Den direktsända Nabucco var sista föreställningen på Metropolitan i denna uppsättning. Vid premiären hade Domingo och Levine framträtt 329 gånger tillsammans. Båda är som det stod i en recension "septuaganiarians", d v s 70+. När de uppträdde tillsammans för första gången var några av de medverkande sångare inte ens födda.

En stor fördel med att se opera så här är att man får otroliga närbilder och verkligen kan se sångarnas inlevelse, tårar och svettpärlor. Det som däremot inte går fram som i verkligheten är dels scener med många agerande, dels storslagna dramatiska effekter. Exempel på sådant är scenen med "Fångarnas kör" (men då njuter man för fullt av maffig körsång) och scenen när blixten slår ner efter att Nebukadnessar utropat sig själv som gud.
Man känner igen Verdis underbara musik på de stora körerna men även melodiösa slingor. Jag noterade hur Nebukadnessars bön från hjärtats djup till himlen "målades" i tonslingor från djup bas till drillande höjdtoner på flöjt.


Sopranen Liudmyla Monastyrska som Abigaille var helt otrolig både vad gäller röstresurser och dramatik. I videon här ovanför får vi höra henne och Domingo berätta om vilken utmaning det är att ta sig an de svåra rollerna i operan. Då gällde det framförandet på Royal Opera London. Hela den  föreställningen finns tillgänglig här.

Det finns många sätt att ta sig an en opera.Jag uppskattar att vi fick en pampig historisk miljö och klädedräkt som kan tänkas tidsenlig (inte som i London, där föreställningen verkar vara så avskalad, och sångarna hade moderna kläder i tråkigt grått). Då stämmer musiken med texten naturligt. Och publiken njuter ... trots att vi satt i en biosalong var det svårt att låta bli att applådera!

Foto: Marty Sohl/Metropolitan Opera (bilderna publicerade med tillstånd)

måndag 2 januari 2017

Nyårshelgens musikaliska höjdpunkt

På nyårsdagen upplevde jag på nytt oratoriet Skapelsen skrivet av Joseph Haydn och uruppfört 1799 i Wien. Jag har tidigare skrivit om verket i samband med ett framförande i Berwaldhallen, så istället för att upprepa mig, länkar jag till det inlägget.

Haydns deistiska världsbild var givetvis en helt annan än dagens naturvetenskapliga. Här hade man valt att göra kopplingar mellan dessa med hjälp av både poesi och prosa. Stina Ekblad reciterade dikter av olika poeter och reflektioner skrivna av astrofysikern Bengt Gustafsson. Jag var rädd för att det skulle splittra musikupplevelsen, men den berikades faktiskt! En av dikterna var en Stagnelius-dikt som avslutas med det ofta citerade "Natten är dagens mor. Kaos är granne med Gud."

Drottningholms barockensemble, Uppsala Akademiska Kammarkör och utmärkta solister, allt under Stefan Parkmans ledning - självklart blev det en högklassig musikupplevelse! Speciellt sopranen Sofie Asplund var fantastisk att lyssna till.

När oratoriet uruppfördes visste inte publiken hur klurig Haydn varit. Det pampiga tuttiackordet på ordet Licht i Und Gott sprach: Es werde Licht! Und es ward Licht. (Varde ljus! och det vart ljus!) blev en så stor överraskning för publiken att man måste avbryta konserten en stund. Om musiken var okänd för några i Uppsala-publiken så blev det säkert en häftig upplevelse när dagens teknik gjorde det möjligt att visuellt förstärka genom att belysningen slogs på. Även skapandet av stjärnhimmel, hav och jord illustrerades med ljuseffekter i olika färger och gjorde koret underbart vackert.

Jag är glad att vi kom i god tid och lyckades få platser långt fram och kunde se solisternas och inte minst reciatatörens inlevelse och följa Stefan Parkmans dirigerande. Säkert var många med mig djupt berörda när vi gick ut i nyårskvällen efter konserten.

tisdag 27 december 2016

Julens musikupplevelser

Johann Sebastian Bach kunde väl inte ana att hans Juloratorium skulle bli det mest spelade klassiska verket varenda jul flera hundra år framåt. Den välkända inledningskören Jauchzet frohlocket har ringt i mina öron sedan tredje advents-helgen. På lördagen sjöng vi denna i Bålsta Kammarkörs julkonsert tillsammans med blåsarna i Linnékvintetten. På söndagen sjöng vi oratoriets del 4 - 6 i Camerata Vocalis i Enköping tillsammans med Drottningholms barockensemble. Dessa delar hör egentligen till nyårsdagen, söndagen efter nyår och trettondedagen, men publiken fick Jauchet frohlocket som en bonus.

Det finns fler som skrivit juloratorier. En av dem är Camille Saint-Saëns, som skrev Oratorio de Noël år 1858, då han bara var 23 år gammal. Det blev en fin upplevelse att höra detta i Frösthults kyrka på Annandag Jul under ledning av Åsa Lansfors Lindblom. Fjärdhundra kyrkokör med solister och instrumentalister medverkade. Åsa var både dirigent och sopransolist, vilken prestation!

Visst har Saint-Saëns låtit sig inspireras av J S Bach: Preludiet har t o m undertiteln "I Johann Sebastian Bachs stil". Det är en härligt gungande pastoral som återkommer i slutet av oratoriet. Verket är ganska kort, så vi fick också höra Fantasie för violin och harpa av Saint-Saëns och mer fransk körmusik. Den avslutande körsatsen i oratoriet är som en fransk julkoral och påminde lite om Kungarnas marsch, Öhrwalls arrangemang av en franska julvisa, som inledde konserten. 
Frösthults kyrka
Fullsatt kyrka vid annandagens julkonsert
Det var länge sen jag hörde Saint-Saëns juloratorium, men det klingade bekant. Jag var med när Bålsta Kammarkör framförde verket i Skokloster kyrka 1983.

fredag 2 december 2016

Spelman på taket - stor musikal i Uppsala

"Om jag hade pengar" - troligen är det den låten du tänker på direkt. Men det finns mer trallvänlig musik än så i den här musikalen, inspirerad av klezmermusik, den judiska folkmusiken. Den är humoristisk och underhållande men här finns också frågor som berör.
Pressbild, foto Micke Sandström
Huvudpersonen Tevje, byns mjölkhandlare, slits mellan traditioner och kärlek till sina döttrar, när de väljer livspartners på egen hand och utanför gängse ramar. Samhället tränger sig på på flera sätt. Judeförföljelser och politiska motsättningar i Ryssland i början av 1900-talet når även byn Anatevka. Här finns paralleller till dagens flyktingsituation.

När de religiösa och kulturella traditionerna börjar svikta känner sig Tevje lika vinglig som en "spelman på taket".  Spelmannen, den tysta rollen som finns med överallt, görs inlevelsefullt av Victor Morell, en ung skådespelare. Han klättrar runt, flyger över och agerar tillsammans med de andra, och påminner om Chagalls målning. Jag läste på teaterns hemsida att Victor var höjdrädd, då måste det ha varit en stor utmaning att anta rollen.

Jag tycker Uppsala stadsteater lyckats bra med sin uppsättning, och de spelar för utsålda hus. Att sitta på bänk 1 långt ut åt höger är kanske inte helt optimalt, men fördelen var att få skådespelarna väldigt nära, kunna följa deras minspel och inte minst spelmannens agerande.

Det är fartfyllt på scenen, fullt av aktörer i alla åldrar. Inte minst ungdomarna gjorde bra ifrån sig både vad gäller sånginsatser och inlevelse i sina roller.

Jag har sett Spelman på taket för länge sedan, närmare bestämt den 18 maj 1985 (det är roligt när man sparar programblad!) på Komische Oper i Berlin. Det var på en körresa i DDR med Bålsta Kammarkör. Jag minns den vackra operasalongen, den medryckande musiken och artisteriet, men jag tror inte att språkkunskaperna räckte till för att uppfatta storyn. Klart lättare i Uppsala!
Programblad från samma musikal i Berlin 1985

torsdag 17 november 2016

Lovikkavantar och lite annat


Jag råkade hitta Lovikkagarn på Mickelsmässmarknaden i Örsundsbro. Jag har aldrig stickat Lovikkavantar förut, men mönstret är ju en klassiker.

Det berättas att skogsarbetarhustrun Erika Aittamaa i byn Lovikka i Tornedalen stickade vantar på beställning för att tjäna en liten slant. Men en dag år 1892 fick hon klagomål på ett par beställda riktigt tjocka ullvantar; beställaren var inte nöjd. Vantarna var hårda och stela. Erika provade då att tvätta dem och sedan borsta upp dem med en karda. För att piffa upp dem broderade hon lite på muddarna. Därmed var Lovikkavanten född och den kom att bli mäkta populär i byn. Samerna ville ha de samiska färgerna på broderiet: rött, blått och gult. Tofsen var inte bara till pynt; med den kunde vanten hängas på tork över elden.

Erika Aittamaa blev inte rik på sina vantar. Hon fick hjälp att söka patent, men patentbrevet skulle lösas ut för 30 kr och det hade hon inte råd med och hon var för stolt för att ta emot pengar från byborna.

Jag har inte varit originalet helt trogen vad gäller färger och broderi. På bloggen Rät & avig fick jag tipset att sy kråkspark i tre färger förskjutna en halv maska i sidled. Att tummetottarna på de grå vantarna är vita,, beror på att det grå garnet tog slut, men visst blev det en kul detalj? Jag har inte ruggat vantarna så mycket, de känns mjuka och varma efter några drag med en stålborste.

Jag upptäckte sedan att det fanns mer ullgarn i garnförrådet, vilket ledde till två par tovade vantar. Jag satsade på julinspirerat broderi i form av stjärnor och hjärtan. På ett av paren nålfiltade jag röda hjärtan i lite större format. Alla vantar skall gå till syföreningsauktionen, hoppas de ger mycket pengar till välgörande ändamål.

måndag 7 november 2016

Ett nytt men gammalt requiem

I allhelgonatid framförs Requiem av många olika kompositörer. I år även ett mera ovanligt sådant, skrivet 1763 av Johann Adolph Hasse. Verket fick sitt svenska uruppförande i Kungsholms kyrka i Stockholm. Kungsholms kyrkokör tillsammans med Drottningholms Barockensemble och solister framförde verket med den äran. Roligt att det lockat så stor publik, kyrkan var i princip fullsatt. Stockholmsvädret var snålkallt, men musiken i detta ovanligt ljusa requiem i C-dur värmde. 
Kungsholms kyrka vid konserten
Johann Adolph Hasse (1699-1783) är en kompositör som vi inte hört så mycket av. Han var produktiv speciellt i operagenren (skrev ca 70 operor), men skrev även en hel del kyrkomusik. Han var berömd på sin tid, men blev bortglömd. En stor del av hans noter förstördes i en brand.

Det har bildats ett Johann Adolph Hasse Gesellschaft i München som arbetar för att hans musik ska framföras igen. På deras sida hittade jag några uttalanden om Hasse och hans musik. T ex att Mozart lär ha sagt "Gern würde ich unsterblich wie Händel und Hasse" (Jag skulle gärna vilja bli odödlig som Händel och Hasse). Och det blev han ju med råge!

Inledningen och avslutningen med den välkända texten Requiem aeternam dona eis Domine, et lux perpetua luceat eis sjöng kören utantill. Som åhörare upplevdes budskapet på det sättet mer angeläget,  att de verkligen sjöng för oss.


Av solisterna vill jag ge tenoren Mikael Stenbaek en speciell eloge, vackert och engagerat sjunget. I vissa satser var solistinsatserna så korta att jag stördes lite av att de gick fram och tillbaka.

Konserten inleddes med en sats ur Joseph Martin Kraus Bisättningsmusik för Gustav III. Kraus brukar kallas "den svenske Mozart" och jag såg i programmet att han var väldigt samtida med Mozart, född samma år, död ett år senare.

Konserten spelades in av Sveriges Radio och kommer säkert att sändas framöver. I väntan på det länkar jag till en inspelning på YouTube.

Wolfgang Amadeus Mozart, Komponist (1756 – 1791):     "Je deviendrai immortal comme Handel et Hasse" („gern würde ich unsterblich wie Händel und Hasse“) - Widmung seines Opus III (KV 10 – 15) für die englische Königin Charlotte,1765
Wolfgang Amadeus Mozart, Komponist (1756 – 1791):     "Je deviendrai immortal comme Handel et Hasse" („gern würde ich unsterblich wie Händel und Hasse“) - Widmung seines Opus III (KV 10 – 15) für die englische Königin Charlotte,1765
Wolfgang Amadeus Mozart, Komponist (1756 – 1791):     "Je deviendrai immortal comme Handel et Hasse" („gern würde ich unsterblich wie Händel und Hasse“) - Widmung seines Opus III (KV 10 – 15) für die englische Königin Charlotte,1765