tisdag 16 maj 2017

Ett stickprojekt klart: sommarkofta i blått

Visst är det fantastiskt med en stickmodell som inte kräver en enda söm efteråt!

Jag har stickat Linneas design en gång förut och nu i blått. 300 g garn hade jag och insåg att det knappt räckte, men valde då att göra ärmarna lite kortare. På en sommarkofta kan man väl göra så?

När jag köpte knapparna hos Kim i Kungsängen passade jag på att köpa garn till en kimono jag sett på omslaget till tidskriften Handarbete. Jag valde ljusbeige garn: Bomull, viskos och lin. Snabbstickat på stickor 4,5. Jag har redan hunnit en bra bit på bakstycket!

måndag 15 maj 2017

Lördagskonsert i Giresta


I lördags var det sista konserten i Giresta för den här terminen. Cellisten Jakob Koranyi som jag hört tidigare både i Giresta och på Berwaldhallen musicerade tillsammans med den finske pianisten Juho Pohjonen.
Konserten började redan kl 13 för att musikerna skulle hinna ta sig till London, där de framförde exakt samma program i Wigmore hall på söndag förmiddag.

Första stycket, Malinconia av Sibelius, var just som titeln säger, vemodigt. Jag läste nu i efterhand att han skrev det efter att en dotter dött i tyfus vid 15 månaders ålder. Stycket började med långa djupa toner i cellon, sedan kom stora brutna ackord i pianot och då tappade jag lite av koncentrationen på musiken. Pianisten hade noterna på en ipad, och jag började fundera över hur han bläddrade utan att jag hann se det. Tydligen skötte han bläddrandet med vänsterfoten. Säkert bra, om man törs lita på tekniken. Stycket som var skrivet i en enda sats var fyllt av finskt vemod, och slutade med rejält djupa toner i båda instrumenten och tunga drillar i cellon.

De tre sångerna av Grieg, hämtade från sångcykeln Haugtussa, var väldigt vackra, speciellt den sista, Ved Gjaetle-Bekken, där pianoackompanjemanget verkligen illustrerar den porlande bäcken. Impressionistiska klanger, och Debussy lär faktiskt ha hämtat inspiration hos Grieg. Lite ovant att höra sångerna med cello, men det lät fint. Cello lär ju vara det instrument som ligger närmast den mänskliga rösten.

Huvudnumret var Sonat i d-moll av Sjostakovitj, som definitivt krävde mycket av båda cellist och pianist. Bara några takter in i första satsen gick en sträng av på cellon. Koranyi tog det med lugn, gick ut och bytte sträng och sedan fick vi höra musiken från start. Jag tror att vi alla i publiken tänkte att det var skönt för honom att detta inte hände på hans Wigmore-debut.
Sjostakovitj skrev rytmiskt och fyllt av energi. Han anknöt till enkla melodier som fick lite oväntade kadenser, musiken låter ibland impressionistisk, ibland med ett väldigt driv. Hela sonaten var fantastisk att lyssna på.

Hoppas London-publiken var lika generösa med applåder! Så att de också fick njuta av det vackra och vemodiga stycket Elegy av Mykola Lyzenko (tidigare helt okänt namn för mig) från Ukraina.

fredag 5 maj 2017

En härlig gospelhelg!

Valborgshelgen ägnades åt gospelsång i Norrköping: workshops fredag kväll och lördag, genrep och konsert i Matteuskyrkan på söndagen. Per Oddvar Hildre (oftast kallad Prots) kom tillsammans med sin kör Kulturmix. Den fasta kören består till största delen av norska sångare, men det finns några enstaka sångare från de andra nordiska länderna. Nu tog jag chansen att vara med tillsammans med några från Fenixkören i Norrköping. Jag var med på ett liknande evenemang i Norrköping för tre år sedan.
Några körsångare under repetitionen i NP33
Den här gången övade vi i ett gammalt spannmålsmagasin, numera galleri , NP33 (Norra Promenaden 33). Prots ledde våra övningspass mycket pedagogiskt och målinriktat, jobbade hårt med precision i tonhöjd och rytmer. Han betonade vikten av lyssnande och koncentration. Koncentration krävs även om det handlar om en enkel melodi, man får aldrig "koppla in autopiloten".
Per Oddvar Hildre
Förutom att lära in de sånger som skulle framföras på konserten gällde det att få den stora kören att fungera tillsammans. Han ägnade stor omsorg åt att lyssna på varje sångare och placera oss på ett för klangen optimalt sätt. Varje sångare inom respektive stämma gavs då ett nummer. En fördel med detta var också att vi i förväg visste vilka vi skulle stå intill och placeringen i koret inför konserten i Matteuskyrkan var given på förhand.
Kör och orkester på genrepet
Musikerna som kompade var ett suveränt jazzband, Ytre Suløens Jassensemble, som genom sina improvisationer förmedlade en sprittande glädje. Sångsolist var Birgitte Velsvik, klassiskt skolad sopran som sjunger gospel helt fantastiskt. Det svängde rejält i kända gospellåtar som Just a closer walk och Never leave me alone.
Birgitte Velsvik
Några av musikerna i jazzbandet
"Kulturmix" innebär inte bara sång utan även resor, och då handlar det inte bara om en tur till Norrköping, utan långväga resor över världen. Kommande höst går det resor till New Orleans och Madagaskar. New Orleans har de besökt flera gånger, några andra långväga resmål har varit Sulawesi, Bhutan, Kuba och Peru. Resorna blir mycket mer än vanliga turistresor genom att man kommer i kontakt med och musicerar tillsammans med lokala musiker på de platser man besöker.

Att musicera tillsammans ger alltid glädje oavsett musikgenre. Gospel ligger väldigt långt ifrån den körmusik jag annars håller på med just nu: Beethovens Missa Solemnis.

Den norska kören fick också tillfälle att uppleva ett svenskt valborgsfirande och sjunga med i Vintern rasat ut... Kanske till och med lite exotiskt för dem som inte firar valborgsmäss.  Och för en gångs skull var vädret så gudomligt vackert som det beskrivs  i våra svenska vårsånger.


lördag 8 april 2017

Riksting om konstmusiken


I onsdags var det Riksting för västerländsk konstmusik i Stockholm. Jag hade inte möjlighet att vara med hela dagen, bara på eftermiddagen. Men det jag missade kan jag ta del av på webben, eftersom hela progammet livesändes på Berwaldhallens Youtube-kanal och kan ses i efterhand.

Det mest intressanta för min del var frågan om konstmusiken i Svenska kyrkan. Jag har en kantorsexamen från 1974 och det har hänt mycket med kyrkomusiken sedan dess. Min erfarenhet av arbete som kyrkomusiker är minimal, några år under 70-talet och enstaka vikariat under min lärarkarriär. Som pensionär vikarierar jag då och då.

Svenska kyrkan måste balansera mellan två ytterligheter, tradition och förnyelse. I min utbildning ingick gregoriansk sång som en viktig komponent i gudstjänstmusikens tradition, numera hörs denna sällan. Det varierar säkert mycket i olika församlingar. Kyrkomusiker ska ha en bred kompentens och se till att kvalitén upprätthålls. Förnyelse betyder tyvärr ofta att man anordnar speciella gudstjänster för att locka ovana gudstjänstbesökare, man ympar in andra mer lättillgängliga musikstilar. Men det är viktigt att förnyelsen sker med den tradionella kyrkomusiken som grund.

Det utbildas färre kyrkomusiker; de som är i tjänst får alltfler administrativa uppgifter och mindre tid för förberedelse för körarbetet och eget orgelspel. Antalet medlemmar i Svenska kyrkan minskar och därmed budgeten. Kyrkomusiker och korister framför gärna passioner och mässor, ofta med orkester, och det kostar förstås.

Det betonades att körverksamheten kan vara en livslång "hemvist" för koristerna, det finns körer för alla åldrar och i en och samma kör kan ålderspannet vara mycket stort. En härligt överspännande aktivitet! 

Konstmusiken når ut på olika sätt. Pernilla Eskilsdotter berättade om Klassisk morgon i P2, ett program som lockar många ovana lyssnare till den klassiska musiken, hon gav många härliga exempel på hur folk hör av sig till programmet med sina önskningar. Flera goda exempel från olika håll presenterades på några minuter, däribland en liten film om  Örkelljunga kommuns satsning på kultur för att motverka utanförskap.

Barnen är den viktigaste målgruppen, och Ron Daves Alvarez berättade med stort engagemang om musikens kraft i El Sistema, en rörelse grundad i Venezuela med nu världsomspännande.

Efter eftermiddagsfikat fick vi höra två sånger av Radiokören: Mendelsohns vackra Denn er hat seine Engeln befohlen (text från Ps 91:11-12) och den finstämda folkvisan Om alla berg och dalar, i arrangemang av David Wikander

På kvällen bjöds en gratiskonsert med titeln Unga musiker, ung musik i Berwaldhallen med Sveriges Radios Symfoniorkester och solister. Tre nyskrivna verk framfördes. Det jag gillade bäst var Trumpetconcertino Surprise, skrivet av Benjamin Staern för just trumpetsolisten Filip Draglund, som jag tidigare hört i Giresta. (Han blev Girestastipendiat 2015.) Musiken var både lyrisk och lekfull. En fin avslutning på en givande dag.

måndag 6 mars 2017

Medeltida latin under medeltida valv

I söndags klingade rofylld renässansmusik i Skokloster kyrka. Vokalgruppen Ad Fontes sjöng under ledning av Dan Eiderfors.



Ad Fontes betyder "tillbaka till källorna" och här han man fått gå tillbaka till 1500-talet för att hitta dessa Tenebrae responsories tonsatta av Tomaso Ludovico da Vittoria (T L de Victoria) . En kompositör man sällan hör talas om, men han var en av de främsta företrädarna för den romerska skolan, starkt influerad av Palestrina.

Texterna är från den romersk-katolska tidegärden, totalt 18 verser, skrivna för gudstjänster under Stilla veckan.

 

När konserten började var 18 ljus tända; efter varje vers släcktes ett ljus. I stället för att släcka det sista ljuset, bar de ut detta efter konserten. En fin effekt som ledde till andäktig tystnad, innan applåderna kom.

Det är något visst med denna urgamla musik: tunna rena klanger framförda av raka röster. För att citera prästen före konserten: Väggarna i medeltidskatedralen mår säkert bra av att smörjas med detta latin, det språk och de klanger som den är byggd för. Vi nutida kyrkobesökare mådde definitivt bra av det.

onsdag 22 februari 2017

Fyra händer och en orgel

I söndags var jag på en orgelkonsert av ovanligare slag i Häggeby kyrka. Några av verken var skrivna för fyra händer. På pallen satt Mathias Kjellgren och Nina Walloschke.
Orgeln i Häggeby kyrka är från år 1843, byggd av Per Zackarias Strand, och har bara en manual och bihangspedal. Så var orglarna ofta byggda, innan det blev modernt med stora orglar med flera manualer och pedalstämmor.
Organisterna presenterade programmet före konserten
Programmet spände över tvåhundra år. Det inleddes med en Toccata av Froberger, stor organist och tonsättare för orgel på sin tid. I fjol var det 400 år sedan han föddes, men jag tror inte det firades speciellt. Froberger är ganska bortglömd nu, men hans inflytande på orgelkomposition sträckte sig ända fram till Bach och Händel.

Albrechtsberger hör inte heller till de mest kända orgelkompositörerna. Han måste ha varit skicklig, eftersom han blev lärare till Beethoven efter rekommendation från Haydn. Beethoven var måttligt förtjust. Han  tyckte Albrechtberg var gammalmodig, som tvingade honom att komponera en massa fugor. Mathias och Nina spelade ett Preludim och Fuga. Speciellt fugan blev väldigt maffig: fyra händer på klaviaturen fick den lilla orgeln att låta väldigt stor!

De spelade en Duett av Johann Christian Bach (den mer berömde Johann Sebastians yngste och elfte son), som skrev i en mer galant stil än sin far. Han var en av Mozarts förebilder. Det illustrerade Mathias genom att spela ett Andante av Mozart, skrivet för "flötenuhr", ett ur kombinerat med små orgelpipor.

Programmet avslutades med musik av Franz Berwald. Han är förstås välkänd som tonsättare och violinist, men nu fick jag veta att han även var ortoped och industriman! Jag har aldrig hört någon orgelmusik av honom förut, men här spelades En lantlig bröllopsfest för orgel fyrhändigt. Trevlig musik i sju satser: pampig ingångsmusik, följt av hymn och koral, en gungande pastoral med fågelkvitter och folkmusikinspirerad musik. Stycket komponerades 1844 och är alltså jämngammalt med orgeln i Häggeby.
Stämningsfullt i Häggeby med levande ljus

söndag 5 februari 2017

Mina ofullbordade ...

Här är mina pågående stickprojekt:
Jag brukar slutföra ett stickprojekt innan jag börjar på nästa, det känns som ett måste (det är nog mors röst jag hör inom mig).

Men trots allt har det sina poänger att ha flera på gång: de kräver olika mycket koncentration, olika mycket ljus och är olika lätta att ta med sig och passar därför till olika sorters TV-program, när man sitter och pratar eller som sysselsättning på resor. Ibland måste en stickning "ligga till sig" för att man inte vet hur man ska kombinera färger eller mönster.

Men just nu är det kanske onödigt mycket att välja på:
  • en ljus tröja i entrådigt ullgarn, där jag stickat en ärm (Jag har lovat mig själv att inte satsa på entrådigt, men faller för frestelsen gång på gång. Så tunt, så krävande att sticka ... men blir till de skönaste tröjor man kan tänka sig!)
  • en tröja till min man, eftersom det blev så mycket Alpacka-garn kvar när hans senaste tröja var klar
  • en kofta med flätor i nederkanten, eftersom jag kom över ullgarn i fin blå färg billigt

Och så har jag just förköpt biljett till Syfestivalen ... och därifrån har jag aldrig kommit hem tomhänt!