 |
| Asmik Grigorian som Madama Butterfly Pressbild, Fotograf: Markus Gårder |
Den välkända tragiska kärlekshistorien kan verkligen iscensättas på olika sätt. Förra gången jag såg den var 1987 med Hillevi Martinpelto och Esaias Tewolde-Berhan i huvudrollerna. Nu upplevde jag en mer agerande Butterfly närmare nutid, med mer egen vilja och det japanska är inte längre så exotiskt utan antyds mer som festliga inslag i dekor. Man har lyckats göra operans innehåll mer allmängiltigt. Det handlar om universella frågor som kulturkrockar, konflikter, känslan att vara övergiven och en stark kärlek som leder till döden.
Asmik Grigorian, som har huvudrollen är en litauisk-armenisk skönsjungande sopran, liten och slank, som på alla sätt passar utmärkt för rollen. Hon är dotter till två framstående operasångare. Och man kan nästan säga att Asmik är född in i den här operan. Hennes mamma sjöng rollen, när hon var gravid med Asmik, och då med hennes far som Pinkerton. Som liten har hon haft barnrollen vid sin mammas sida. Men detta är första gången hon gör rollen som Butterfly, vilket måste kännas väldigt speciellt.
Puccinis musik är fantastiskt vacker och följer operans handling så fint. Både amerikanska melodier som USA:s nationalsång och orientaliska tongångar vävs in för att poängtera de olika rollfigurernas ursprung. Lätt att känna igen (förutom de kända soloariorna och duetterna) är den energiska fuga som inleder operan, likaså de parallellflyttade ackord som återkommer flera gånger. Jag tyckte slutackordet i musiken, som abrupt slutar när Butterfly tagit sitt liv, fick det hela att sluta som en fråga, hur gick det sen? Hur gick det för barnet, här gestaltat som ett övergivet gatubarn?
Ta chansen att lyssna på hela operan eller valda delar på webben några dagar till ... Den direktsändes på Folkets bio samma dag jag såg den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar