NASA:s bästa bilder

Så löd rubriken på en föreläsning på Cosmonova i tisdags kväll. Robert Nemiroff berättade och visade bilder från NASA.
Du har kanske sett att jag i min länklista har en länk till Dagens astronomibild (Astonomic Picture of the Day förkortat APOD). Det är Robert Nemiroff som är redaktör för denna sajt, där man som namnet anger varje dag kan njuta av en ny bild.

Cosmonovas enorma kupol lämpade sig väl för detta. Fullsatt lokal, alla åldrar representerade, möjligen med viss manlig övervikt, visade att det finns ett stort intresse för rymden, vad man vet och inte minst vad man inte vet. Att allt vi kan se utgör så lite som 4% av universum är ju fantasieggande. Forskarna talar dels om mörk materia dels om mörk energi. Galaxer roterar snabbare än vad de skulle gjort i förhållande till synlig materia. Det förklarar man med att det finns mörk materia. Men vad den består av, är fortfarande ett mysterium. Att universums utvidgning accelererar förklarar man med att det finns mörk energi. Men vad är detta, som utgör hela tre fjärdedelar av universum?

Nemiroff hade plockat ut favoriter bland NASA:s bilder från de senaste åren. Han hade också sett till att välja några tagna av svenska fotografer. Han började med den här hisnande bilden. Hur känns det månntro att befinna sig 100 m utanför rymdfärjan?

To Fly Free in Space
http://apod.nasa.gov/apod/ap120101.html

Några exempel på bilder vi fick se under kvällen:

• Jorden på natten - sammansatt av satellitbilder många molnfria nätter
• En rymdfärja på Los Angeles gator - en transport på 3 dagar nerkortad till 3 minuter video
• En "solpelare" - bilden tagen i Östersund, ett ovanligt fenomen med ljuskristaller som reflekterar solljus
• En partiell solförmörkelse  med intresserade åskådare
• I skuggan av Saturnus ringar - härlig bild av ringsystemet och månen Titan framför planeten

Som avslutning visade Nemiroff den här filmen Happy People Dancing on Planet Earth. Klicka bort ev reklam som dyker upp och njut av dansglädjen. Den smittar av sig, eller hur?

Västen är klar - så här blev den!

Den blev riktigt trevlig, mormorsrutevästen. Garnet jag hade (Fame Rand) räckte precis och jag tycker jag klarat av att göra om mönstret så att stämmer. Och blivit ganska snabb med virknålen!
Västen är virkad i ett stycke med början mitt på ryggen, sedan runt, runt större delen av arbetet och till sist några halva varv som går längre och längre upp.

 

Så här ser arbetet ut

Hjälstaviken - härlig natur att ha nära till!

Igår invigdes ett gömsle i Hjälstaviken. Det är ett ganska stort byggprojekt i området som nu är klart. Det har blivit lätt att ta sig fram, även om man har barnvagn eller är rullstolsburen. Gömslet är ett komplement till fågeltornet i andra ändan av området och ger möjlighet att skåda fåglar på nära håll i vassen.

Landshövdingen ställde sig på på en högst provisorisk talarstol och berättade om projektet och sedan måste vägen till gömslet spärras av med ett band, som han fick äran att högtidligen klippa av, innan vi gav oss ut till nybygget.

Synd på det fina bandet?

Fågelskådarproffs på väg ut till Gömslet

Så här såg bygget ut i början av april, innan isen gått upp:

Det var flera aktiviteter under eftermiddagen. Två kunniga guider, för dagen utklädda till Gustav III och Carl von Linné, gav oss en informativ vandring på Parnassen. Kungen hade den speciella Ekolsundsdräkten, vår första svenska folkdräkt, införd just av Gustav III, och Linné hade förstås sin kont och trekantiga hatt.

"Gustav III" i Ekolsundsdräkt

"Carl von Linné" på Parnassen

Från Parnassens högsta punkt finns det rester av alléer åt alla håll. Här växer många olika trädslag. Nu är det betydligt mer växtlighet än det var på 1700-talet. En formation som rest av en amfiteater kan anas. Vi fick veta en del om Ekolsunds slott med imponerande parkanläggningar ända från 1600-talet med barockträdgård och senare engelsk trädgård på Gustav III:s tid. Ett av slottets viktigaste tillgångar numera är ett arboretum, en vetenskaplig samling av träd. Det finns flera i Sverige, men Ekolsund är ett av de största.

Hjälstaviken drar till sig mängder av fågelskådare, men området är en upplevelse även botaniskt. Den fantastiska mattan av gulsippor och vitsippor på Parnassen, backsipporna på andra sidan viken och senare kungsängsliljorna längre bort gör att jag varje vår vill hit vid flera tillfällen. Jag fick veta igår att kungsängsliljan, Upplands landskapsblomma, är inplanterad (från Holland) av Rudbeck. Den har ju fått sitt namn av att den växer på Kungsängen söder om Uppsala och det gjorde den även på Linnés tid.

Man vet inte om Carl von Linné varit vid Hjälstaviken, men det låg ju hyfsat nära Uppsala, så varför inte? Att Gustav III bott på Ekolsunds slott vet man i alla fall. Det sägs ha varit hans favoritslott. Det var många praktfulla alléer som ledde upp till slottsbyggnaden på hans tid. Men även i dag kan man säkert göra en pampig entré här, något som Enköpings studenter just i dagarna gjort till årets bal på slottet.

Opera som berör

Ibland är opera bara fantastisk vacker med underbar musik och skön scenkonst ... ibland framför allt ett angeläget budskap i konstnärlig skepnad. Det senare gäller Brittens opera Peter Grimes, som jag såg igår kväll.
Huvudpersonen fiskaren Peter Grimes accepteras inte i byn, vuxenmobbing kan man väl kalla det med dagens språk. Och den stumma rollen som lärling spelades av en skådespelare med Downs syndrom, Niklas Hjelmvik.

Det är Johanna Garpe som regisserat och hon har med rätta fått mycket positiv kritik. Men måste man alltid anpassa en opera till här och nu? Handlingen har hon förlagt till 40-talet (då operan skrevs) och det kändes onödigt men ok. Den lilla engelska fiskarbyn hade bytts ut mor en ort i folkhemmet Sverige med Peter Grimes boende i en husvagn och en fest som påminner om svenskt midsommarfirande med kransar i håret. Det blev konstigt, tyckte jag. Det hade varit naturligare att låta handlingen vara kvar i England, de sjöng ju ändå operan på originalspråket engelska.

I videon berättar regissören själv om operan:


Problematiken är allmänmänsklig, oberoende av tid och rum. Hur är vi mot den som avviker från gängse normer? Regissörens mormors syster gömdes som 7-åring undan på ett ålderdomshem för att hon var född med Downs syndrom. Sådant som rasbiologi, tvångssterilisering och lobotomi är ju förbjudet idag, men vuxenmobbning och utanförskap är inte borta från dagens Sverige. I programhäftet undras också varför  ett TV-program som Expedition Robinson, där utmobbning görs till folknöje, kunde bli en sådan succé.

Godmorgon Sverige uppmärksammade operan före premiären med en intervju med Johanna Garpe och Niklas Hjelmvik:


Kören har en ovanligt stor roll, och det är som mest 75 sångare på scenen. Ofta sjunger de unisont, vilket är mycket verkningsfullt. Mellan episoderna spelar orkestern de s k Sea Iinterludes, vacker musik, till havsbilder och vattendroppar som faller i slow motion. Suggestiv musik och stor dramatik fängslade mig i tre timmar.

2013 är det 100 år sedan Benjamin Britten föddes. Han är en av de många jubilarer som uppmärksammas i år. Både Wagner och Verdi firar 200 år. Wagners födelsedatum inföll faktiskt just igår.

Brudklänningar under 100 år

Idag är det pingstafton, åtminstone förr en dag med stark bröllopstradition. En lämplig dag att öppna en utställning om brudklänningar. och det är just vad Enköpings museum gör!

Gunilla Edström har skrivit en intressant artikelserie i EP om brudklänningens historia och det är hon som tillsammans med museichef Linda Karlberg har arrangerat utställningen. Vi som bidragit genom att ställa ut våra klänningar var bjudna på VIP-afton med förhandsvisning och mingel igår kväll. Den brud vars härliga foto använts i affischen fanns också där.

VIP-kvällen på museet

Ett 40-tal brudklänningar fanns utställda, den äldsta från 1915. Alla välbevarade, oftast är brudklänningen bara använd en gång och sedan sparad längst in i garderoben.

Den äldsta och den nyaste på utställningen

Min brudklänning 

Min mor vävde tyget och min svägerska sydde klänningen till mitt bröllop 1971. Vi hade två små brudnäbbar, flickan hade en likadan klänning, även hon med klädda knappar på ärmarna. Den lilla väskan jag hade i samma tyg var också med på utställningen.

Till vänster om affischen ligger min väska

I ett bildspel fanns brudfoton arrangerade kronologiskt, även några bilder där bruden var klädd i svart, vilket var vanligt förr. Insprängt här och var i bildspelet fanns några skojiga citat som små minnesbilder från bröllopsdagen.

Från bildspelet: Jag som brud 1971

Stickabstinens - kan det botas med virkning?

Mitt långvariga stickprojekt Maggie's kofta är klart och jag har inget att sticka. På biblioteket bläddrade jag i tidskriften Allt om handarbete nr 05/2013 och hittade en väst virkad i mormorsruteteknik.

Nu har jag ett annat garn än det som anges i mönstret, men det ska väl gå bra ändå. Det är lätt i början, att göra den stora mormorsrutan på ryggen är ingen konst, får se hur det går sedan. Om jag lyckas kommer säkert en bild här på bloggen.

Äntligen är koftan klar!

Jag såg den uppstickad på Syfestivalen, köpte garn och mönster. Och nu äntligen är den klar!

Maggie's kofta

Det har varit ett jobbigt projekt. Vidden nertill gjorde att maskorna nästan inte fick plats på stickan de första centimetrarna. Så arbetet växte i snigelfart.

Garnet var svårstickat. Det är entrådigt ullgarn, tunt och ojämnt, ibland tunt som sytråd. Jag ringde faktiskt Solkustens Spinnverkstad och frågade om det verkligen skulle vara så, och fick till svar att det är därför det är så mjukt. De gav mig rådet att lägga garnet dubbelt ibland och att "laga" på avigsidan, om det blir tunna områden, där det finns risk för slitning. Så det har jag gjort.

Det stod i mönstret om vikten av noggrann montering och det var helt klart jobbigt och tidskrävande att få till inprovningen av halsremsan. Virkade fasta maskor längs alla kanter behövdes för att ge stadga.

Översta knappen knäpps med en ögla

Härlig vidd nertill

Detalj av ärm

Detalj av mönstret

Lagning på avigsidan, syns inte igenom

Koftan hör till det svåraste jag stickat, monteringen krävde mycket detaljarbete, men jag är väldigt nöjd med resultatet.

Härligt surdegsbröd i gryta - ännu enklare bröd

På Martin Johanssons blogg Pain de Martin hittade jag receptet: Ännu enklare bröd.  Det är alltid spännande att baka på nya sätt. Och att baka i gryta hade jag tidigare inte provat.
Martin har försökt göra enklast möjliga bröd på bara vatten, mjöl och salt. Här leder minimalt jobb till maximal smak: det är den långa vilotiden och jästiden som gör brödet.

Jag satte surdegen i måndags kväll och rörde ihop degen på tisdag morgon. Under tisdagen gjorde jag små punktinsatser med att vika degen varje timme, sedan fick det jäsa under eftermiddagen och på kvällen bakade jag det i min gjutjärnsgryta. Locket hade plastknopp, så jag täckte grytan med en tallrik istället.

Jag använde grahamssurdeg som grund och sedan hälften rågmjöl och hälften vetemjöl special fullkorn. Degen fick jäsa i mjölad handduk i en skål i rumstemperatur knappt 5 timmar (Nästa gång ska jag testa att låta den jäsa i jordkällaren lite längre tid eller i kylskåpet under natten). Jag vände ner den färdigjästa degen i grytan och gjorde några snitt.

Klara fördelar:  Det behövs ingen knådning och det blir minimal disk. Brödet får fin form, rik smak och en härlig, lite seg, skorpa.

Färdigbakat i grytan

Härligt grovt bröd 

Mycket kultur och historia att ta till sig i Warszawa

Nästan var man än är i Warszawa ser man Kulturpalatset, stadens högsta byggnad. När den stod klar 1955 var den till och med Europas högsta. Vår guide påpekade titt som tätt under våra dagar i Warszawa att palatset står fortfarande kvar. Meningarna är delade om dess "skönhet". Många vill ha bort byggnaden, "Stalins gåva". Vår guide hörde nog till dessa, förmodligen mest för att den minner om förtryck.

Kulturpalatset

Warszawa har en brokig historia. Staden har härjats vid många tillfällen och drabbades särskilt svårt under andra världskriget, då den blev nästan totalförstörd. Men man har byggt upp Gamla stan i sin forna glans, helt fantastiskt att se. Man har bland annat tagit hjälp av 1700-talsmålningar av staden, gjorda av Bernardo Bellotto (Canaletto). Gamla stan är klassat som världsarv.

Charmiga husfasader i Gamla stan

Jag besökte Warsaw Rising Museum, ett museum som öppnade 60 år efter upproret, för att hedra de som kämpade och dog för ett oberoende Polen och ett fritt Warszawa. Det var ett krävande museum, jag hade inte Polens historia aktuell. Man kunde gå genom museet och följa de 63 dagarna, varje dag representerades av almanacksblad att riva av och läsa på (om man kunde polska). I montrarna i övrigt fanns dock mycket information även på engelska. Det handlade förstås mycket om det krigiska skeendet mot nazisterna men också om civilbefolkningens vanliga liv. Det var många besökande (detta museum är ett av de få som har öppet på måndagar), många skolklasser, så det blev lång kö för att se den korta 3D-simuleringen av en flygning över Gamla stan efter kriget. I ett hörn av museet fanns ett café med charmig 40-tals-inredning.

En modell av en gata i Warszawa 1944 uppbyggd i museet

Museets café

På en rundtur genom stan åkte vi genom det forna judiska ghettot. Före andra världskrigets utbrott var ungefär en tredjedel av stadens invånare judar. En liten del av muren finns kvar. Just nu låg där blommor sedan 19 april, dagen för ghettoupprorets början år 1943.

En del av ghettomuren

När man reser till Warszawa passar det ju att ha litteratur av en polsk författare som reselektyr. Jag hade med mig På vår gata av Isaac Bashevis Singer (1904-1991). Den handlar om den unge Singer som växte upp i en judisk familj på Krochmalnagatan åren före första världskriget. Jag såg på kartan att det var nära Allhelgonakyrkan, där vi hade konsert.  Den här boken är en novellsamling med berättelser från barndomen. På den tiden var Polen inte självständigt utan delat mellan Ryssland, Tyskland och Österrike. Författarens far var rabbin, domare och andlig ledare. Han hade en rabbindomstol i lägenheten och dit kom folk från kvarteret och bad om råd i sina liv, där förrättades bröllop och beviljades skilsmässor. Och den lille pojken lyssnade, funderade och fantiserade, säkert en bra grogrund för att bli författare. Singer fick nobelpris 1978.

Det finns fler kända personligheter, som har bott i Warszawa. Marie Curie (1867-1934) föddes på gatan Freta strax norr om Gamla stan och jag besökte hennes födelsehus, numera museum. Hon är den enda kvinna som fått två nobelpris, både i fysik och kemi. När det gäller fysik så är det bara två kvinnor som fått nobelpris, Marie Curie (1903) och Maria Goeppert-Mayer (1963). Hon forskade om det då nyupptäckta fenomenet radioaktivitet och upptäckte ett par radioaktiva grundämnen. I museet fanns en del av hennes laboratorieutrustning och det är inte svårt att förstå att hon fick skador och avled på grund av den joniserande strålningen.

Marie Curie - utställningen i hennes födelsehus

Den mest berömde Warszawabon genom tiderna är nog Frederic Chopin (1810-1849), som levde här halva sitt korta liv. Han har fått ett monument i den vackra Łazienkiparken. Vid förra besöket i stan hade vi turen att avnjuta en pianokonsert där.

Palatset på vattnet

Konsert vid Chopinmonumentet år 2005

Det lilla gulliga barockslottet Pod Blacha var stängt för renovering vid förra besöket. Där finns en stor utställning av orientaliska mattor

Pod Blacha (Tin-roofed Palace)

Utställningen med orientaliska mattor, här bönemattor

Om vi hade varit kvar en dag till så hade jag velat besöka Zacheta, en pampig byggnad som numera är centrum för samtida polsk konst. Just nu pågår där bland annat en imponerande textilutställning, The splendour of Textiles. Min man var där och här är några av hans bilder:

Zacheta, numera centrum för samtida polsk konst

Roliga textila idéer: Ett virkat radhus ...

... och en klänning av slipsar

Hade min mans slipsförråd varit större, hade jag kanske knyckt idén ...

Stor körmusikhelg i Warszawa

Det blev en mycket fin upplevelse att göra Mozarts Kröningsmässa i Warszawa.
Bålsta kammarkör, Evivakören och Walentinakören från Finland sjöng tillsammans med Cantores Sanctae Barbarae, orkester och solister från Warszawa i  Allhelgonakyrkan (Wszystkich Swietych) i söndags.

Allhelgonakyrkan

Kör och orkester vid konserten 

Det är en speciell känsla att göra den här sortens körprojekt. Man har övat in ett körverk på hemmaplan, så träffas man och känner direkt att det fungerar att sjunga tillsammans. De finska körsångarna var svensktalande, men polackerna var inte så glada för att prata engelska, och ibland var det svårt med kommunikationen. Men sjunga på latin tillsammans gick alldeles utmärkt.Vi fick en liten lektion i  polska, hur man uttalar bokstäverna, och vi fick försöka på en sång, det var riktig tungvrickning! Vissa bokstäver har små skrivtecken över, under eller ovanpå, vilket anger olika uttal. Jättesvårt! Det enda jag minns nu är att ett överstruket l uttalas som w. (Jag har alltså uttalat både deras flod, Wisła, och deras valuta, złoty, fel förut.)

Kören övar på fredagkvällen 

Zbigniew Szablewski, vår dirigent, ser nöjd ut. 

Körerna hade egna konserter i två olika kyrkor på lördagskvällen. Vi och Evivakören sjöng i samma kyrka. Vi sjöng ett svenskt program med mycket sommarlängtan i. Damkören Eviva visade sig vara av mycket hög klass och imponerade med sin fina klang i krävande tonsättningar av latinska mäss-satser av olika tonsättare. Det sista stycket de sjöng, Alleluja av R. Kekkonen var en fantastisk upprepning av detta enda ord i olika rytmer och klanger och stor variation i dynamik.

Så här såg affischen ut

Bålsta Kammarkör 

Evivakören 

Vi och den polska kören sjöng också vid gudstjänsten i Lutherska församlingskyrkan. Kyrkan påminde om Eric Ericsonhallen (f d Skeppsholmskyrkan), fast denna var betydligt större. En imponerande cirkulär kyrksal med en 58 meter hög kupol och mycket fin akustik. På grund av den långa efterklangen kändes en långsam version av Kedrovs Vår Fader helt fantastisk.

Lutherska församlingskyrkan 

En av de vackra glasmålningarna i kyrkan

När körsångare träffas blir det mycket spontansjungande förstås. Speciellt vid avskedsmiddagen sjöngs det friskt. Körledarna byttes om att leda och vi upptäckte att vi hade mycket gemensam repertoar med de finska körerna. Givetvis sjöng vi Haydns sång om vänskap, där sista versen lyder:

Fröjd det mig ger att du finns i världen

att vi kan mötas och skiljas så
helt utan fraser, självklart och enkelt
Tänk att en sådan gåva
man kan av livet få.

Körsång är en gåva! Och att det är hälsosamt att sjunga i kör, det har faktiskt forskningen visat!