tisdag 31 mars 2015

Sidenvägsresan - mönster i textil och tegel

En sak som slår en när man reser i Centralasien är rikedomen på mönster. Kolla de här bilderna!


Mönstren finns inte bara på fantastiska byggnader utan även i mattor.

Turkmenistan har mattor i sin flagga. Fem olika traditionella motiv symboliserar de olika turkmenska stammarna. Det är det enda land som har mattmönster i sin flagga.

Vi var på mattförevisning i Buchara där vi fick se mattor i olika kvaliteter och olika mönster och lära oss lite mer om tillverkningen. Materialen kan variera: fårull, kamelull, silke på bomull eller silke på silke. Man kan dubbelknyta så det blir olika mönster på fram- och baksidan. Man kan brodera på vävda mattor. Kamelullen är allra finast på halsen på en ung kamel.Det var mycket intressant att få förklaringar till de olika mönstren och de olika tekniker som används. Det är komplicerat att klara mattvävning på den här nivån. Flickorna som vävde var i åldern 18-35 år, det krävs bra syn och flinka fingrar.

Textilkonsten har alltid haft stor betydelse i den islamska konsten. Mattor har använts både i moskéerna och hemma, både bland bofasta och nomader. De centralasiska mattorna är världsberömda, t ex är staden Buchara starkt förknippad med mattor.


Många mönster jag såg fick mig att tänka på stickning. Kanske kan det ge inspiration till något stickat längre fram?

måndag 30 mars 2015

Sidenvägsresan - arkitektur

Att resa i Centralasien ger stora upplevelser av skön arkitektur. Vi har åkt med Albatros till två av "långt-bort-i-stan"-länderna, Uzbekistan och Turkmenistan. Båda har spännande arkitektur att uppvisa, med anknytning till Sidenvägen, den viktigaste handelsvägen mellan Kina och Europa under antiken och ända fram till 1400-talet. Den var snarast ett nätverk av vägar.
Termen Sidenvägen är inte så gammal. Den myntades först under senare delen av 1800-talet. Siden var en av de många varor som transporterades långa vägar på kamelryggar. Sidenvägen innebar också att olika kulturer och religioner möttes. Många intressanta spår av detta finns kvar än idag.

Vi har tidigare besökt den östra delen av Sidenvägen (Xian - Turpan - Kasgar). Men nu var det som sagt Centralasien. Där finns enormt vacker islamisk arkitektur. Resan började i Tasjkent, nuvarande huvudstad i Uzbekistan.
Barak-Khan-madrasan i Tasjkent
Moskéer, minareter, mausoleer, madraser ... (undrar varför alla börjar på m?). Madrasa är det arabiska ordet för skola, här betyder det främst en koranskola, även om eleverna även studerar andra skolämnen.

Inom islam vill man inte avbilda levande varelser i måleri eller skulptur. Istället använder man sig av rik ornamentik och kalligrafi. Ibland är det svårt att se skillnad på text och ren dekoration. Många mönster är strikt geometriska, andra är stiliserade blommönster, s k arabesker.

Samarkand är ett namn omgivet av mystik, och det var den plats jag hört mest om. Timur Lenk och hans efterträdare uppförde flera monumentala byggnader där. Mausoléet Gur Emir tar nog priset när det gäller vackra kupoler och dekorationer med keramikplattor i blått, grönt och turkos.
Gur Emir i Samarkand
Gur Emir i Samarkand, detalj av portalen
Registan, det berömda torget i Samarkand är ett under av perfekt arkitektonisk harmoni. Alla ytor på dessa portaler, kupoler och torn är maximalt dekorerade.
Registantorget i Samarkand
Många moskéer är inte längre aktiva utan används idag för butiker och muséer. I en annan viktig sidenvägsstad, Buchara, den största oasstaden i Kyzulkumöknen,  lär det ha funnits lika många moskéer som dagar under året. 
Bolo Hauz-moskén i Buchara
Färgglada utsirade träpelare bär upp taket på
Bolo Hauz
Khiva, nära gränsen till Turkmenistan, är som ett levande museum, helt intakt innanför den tjocka muren. Underbart vacker med alla kupoler och minareter.Där skulle byggas Centralasiens högsta minaret, men bygget blev aldrig klart. Det finns olika legender om varför den inte blev klar, oavsett varför så är den ett kännemärke för staden, underbart vacker i blått, grönt och lite gulbrunt.
Vy över gamla Khiva
Kalta minor, den ofullbordade minarten i Khiva
Turkmenistan är en mer sluten stat än Uzbekistan och turismen är mycket begränsad. Konya-Urgench (Gamla Urgench) var en betydande stad under medeltiden, en handelsknutpunkt på Sidenvägen. De rester som finns kvar här är unika i den islamiska världen. Runinen av Turabeg Khanum-mausoléet ser mäktig ut och man får tänka sig hur det sett ut en gång. Den yttre domen är borta, men den inre står kvar med sin stjärnhimmel och geometriska mosaikmönster.
Turabeg Khanum Mausoleum
Kupolen i mausoleet ...
... med underbart mosaikmönster
Hela Konya-Urgench är nu klassad som världsarv. Där finns rester av många intressanta byggnader. Större delen av monumenten har helt eller delvis kollapsat. Då blir det extra fascinerande med en 62 meter hög minaret.  Det stod i min bok att om staden hade legat andra sidan gränsen, alltså i Uzbekistan, hade mycket varit återuppbyggt. Kanske blev intrycket ännu mäktigare, så som det var nu.
Kutlug Timor-minareten i Konya Urgench

söndag 22 februari 2015

"Jag heter inte Mirjam"


Huvudpersonen i Majgull Axelssons senaste roman heter egentligen Malika och är rom, men har levt som judinna hela sitt liv. Nu fyller hon 85 år och på födelsedagen avslöjar hon för sitt barnbarn hur det egentligen var. Att hon troligen inte överlevt om det inte varit för den judiska flickans klänning. Som rom hade hon inte fått komma med de Vita bussarna in i Sverige, det var inte tillåtet. Hon har levt hela livet på en lögn samtidigt som hon utåt varit den perfekta hemmafrun till en tandläkare i Nässjö.

Det gör ont att läsa boken. Det är mycket skam och utanförskap och en fruktansvärd syn på romer som sämre människor, inte bara hos nazisterna men även hos 50-talets Nässjöbor. Författaren berättar så fängslande, det är som om det var självupplevt. En källförteckning på två sidor imponerar; många böcker och filmer har gett material, liksom många personer hon intervjuat.

När man läser boken tvingas man tänka igenom vår smärtsamma historia och fundera över hur vi ser på romer idag. Det är en bok som många borde läsa, inte minst nu, då vi nyss påmints om att det är 70 år sedan Auschwitz befriades.

Detta är den första bok jag läst av Majgull Axelsson, men det är inte den sista. Jag har redan lånat Aprilhäxan, den roman som blev hennes genombrott.

torsdag 19 februari 2015

Beethoven-special med Tengstrand

Många vinklar är det i konserthuset
Per Tengstrand har verkligen gått på djupet med Beethoven. Han har spelat alla hans pianosonater, 32 st, i Uppsala tidigare, fördelat på två helger. Nu har en CD-box med de 18 första sonaterna kommit ut och i samband med detta skivsläpp gav han en konsert i UKK.

Programmet före paus hade Per valt själv: Appassionatan samt en långsam sats ur sonat nr 4. Programmet efter paus röstade publiken fram. Man fick kryssa för en av tio föreslagna sonater på en liten lapp.

Röstresultatet blev som man kunde förvänta sig: Pathetique-sonaten och Månskenssonaten. Många sonater har inga smeknamn och det gör det svårare att komma ihåg hur de låter. Per hade skickat ut ett mail med små utdrag från alla de sonater vi fick välja bland, så det fanns möjlighet att förbereda sig.

Efter konserten blev det lite mer som "hemma-hos-Beethoven". Och då valde Per att spela en sats som Beethoven själv gärna spelade bland vänner, nämligen andante ur Pastoralsonaten och därefter ett par enskilda satser ur några av de sonater som inte vann. Som avslutning menuett ur sonat nr 20 i G-dur, som jag kände igen från en pianoskola jag haft, den bygger på en liten charmerande melodi. Kanske skrev Beethoven den till en elev?

När vi kom ner i garderoben stod två damer och pratade. Den ena sa "Jag gick hit med alla fördomar man kan ha ..." sen hörde jag inte mer, men hennes ögon lyste. Man kanske tror att Beethoven är tung att lyssna till en hel konsert, men då har man fel!

onsdag 18 februari 2015

Syfestivalen - en höjdpunkt även för en sticknörd




I fredags var jag på Syfestivalen i Älvsjö. Mycket folk, mycket garn att nypa i och flera workshops att droppa in i, kort sagt en härlig dag!

 
Bara träning,
men det kunde varit starten på ett par strumpor
På en workshop lärde jag mig sticka två sockar samtidigt med magic loop. Jag var så upptagen då, så jag glömde att ta bilder. Men nu har jag tränat en gång hemma och använt den nya 100-cm-stickan jag köpte: bra att den är så lång och att kabeln är så böjlig. Jag gjorde likadant nu att jag valde två olika färger, för att lättare hålla ordning på trådarna i starten.

En annan sak jag lärde mig var att man med fördel kan virka kanten på en uppklippt stickning, det håller bra och ser snyggt ut. Ett alternativ till att sy på maskin.
Eva-Lotta Staffas ger monteringstips

Min man var större delen av tiden på Antikmässan som gick parallellt men han tog några färgglada bilder i Syfestivalens hall som jag tog med här.


Flera intressanta recycling-rojekt presenteras och man fick rösta på det man tyckte var finast. Här en delikat kappa gjord av välanvänt jeanstyg och till detta en kul väska!
 


Ni undrar kanske om jag hade något med mig hem? Jovisst garn till en mönstrad sjal och till en kofta, där planen är att designa själv med inspiration av Albertus Pictor-målningarna i Yttergrans kyrka. Och ett par hekto garn till tovade vantar, för de gamla har jag slitit ut.

Den här sjalen ska jag sticka!
 

tisdag 3 februari 2015

Radiokören fyller 90 år i år!

I lördags presenterade Radiokören ett fint a capella-program med tre stora tonsättare från 1900-talet: den polske Krzysztof Penderecki, den ryske Alfred Schnittke och den svenske Ingvar Lidholm. Schnittke dog 1998, de övriga två lever och har hög ålder.

Det mäktigaste i programmet var Konsert för kör av Alfred Schnittke. Ett storslaget a capella verk med mycket omfattande text bestående av klagovisor skrivna av en armenisk munk på 900-talet. Vilken prestation att framföra detta omfattande smärtfyllda stycke i fyra satser. Jag har hört annan musik av Schnittke som varit mer experimenterande och svårare att ta till sig. Här var det klanger som jag upplevde inspirerade av rysk ortodox kyrkomusik.

Pendereckis stycken, De profundis och Song of Cherubim, drog också tankarna till rysk liturgi. Musiken är tydligen tillägnad cellisten Rostropovich. Kören var här fördelad på tre olika körer och musiken flöt mellan dem.

Lidholms Laudi, som bygger på tre bibeltexter, ansågs för svår för att kunna sjungas när den skrevs 1948, men det har hänt mycket på körfronten sedan dess. Det är säkert fortfarande ett svårt stycke för en amatörkör, men det låter inte oöverkomligt.

Radiokören startades 1925 och då hade just Radiotjänst kommit igång med sändningar. Vilken utmärkt idé att bilda en kör direkt. Att det skulle bli en kör i världsklass, kunde man väl inte ana då.
Det är till stor del Eric Ericsons förtjänst. Han var körens dirigent under hela 30 av dessa 90 år.

Här är en intervju med körens nuvarande dirigent Peter Dijkstra.

I Radiokörens program för jubileumsåret provas också nya grepp: en konsert ska äga rum i Reaktorhallen på KTH och i en annan konsert (Konsert för klimatet) medverkar en meteorolog.

onsdag 21 januari 2015

"Ju fortare jag går, desto mindre är jag"

Igår fick tipset om den här romanen av en norsk väninna som sett boken dramatiserad på Nationaltheatret i Oslo, idag hittade jag boken på svenska på biblioteket och sträckläste den.

Det är en intressant debutroman, författaren heter Kjersti Annesdatter Skomsvold och är född 1979. Huvudpersonen, den gamla damen Mathea, känner av ensamhet och har mycket funderingar på döden. Hon vill nu på äldre dar göra avtryck och ger sig ut från lägenheten lite mer. Berättelsen är både komisk och tragisk, full av situationer att känna igen sig i.  En härlig humor ger läsaren goda skratt då och då.

Bokens språk är lite poetiskt och det rimmas här och var. Vidare associeras till matematik och sannolikhetskalkyler. Bokens inledande rubrik är ε (större än epsilon).
Matheas älskade heter Epsilon (denna grekiska bokstav brukar i matematiken beteckna en minimal storhet som går mot 0).



Undrar du över att det är en syltburk på omslaget i den svenska utgåvan? Läs boken, så förstår du.