torsdag 20 augusti 2015

Stor konstupplevelse i ett nerlagt järnbruk

Vilken passande miljö att visa konst i, det gamla nerlagda järnbruket i Avesta, kallat Verket. Bara man ser upp med ojämna golv och skrangliga trappor i den svaga belysningen. Klokt nog blir man varnad för detta direkt när man betalar entréavgift. Det är ju en del av upplevelsen att det känns att det varit en arbetsplats. Att jobba här var säkert ett slit under hårda förhållanden.

Jag har varit här för många år sedan och kände därför igen en del av de fasta utställningarna. Att öppna dörren till utställningen Vita frun ger en hisnande upplevelse. Man blir helt stum. Glasfigurer i skarpa färger punktbelysta är helt förtrollande. Det är glaskonst på hög nivå, konstnären är Kjell Engman. Fantastiska figurer illustrerar smeder, brukspatron och herrskapsfolk i tidens mode.

 
Bland de tillfälliga utställarna var det några som gjorde specilla intryck. Dit hör Bea Szenfeld, som hade gjort flotta kreationer i papper, däribland en som på avstånd såg ut om en tjusig päls, helt gjord av handklippta pappcirklar. Behöver knappast påpeka att konstnären hade ett förflutet i modebranschen.
Lovisa Ringborg hade gjort något som liknade ett stort altarskåp, med fotografier som teaterkulisser i ålderdomligt landskap med antika ruiner, med det väl lämpade namnet The Mirage. Det var spännande att sitta framför och låta fantasin flöda.
Micael Dahlens moderna version av Mona-Lisa uppbyggd av besökares selfies var också kul. Tänk att alla dessa foton totalt kunde ge en så tydlig bild, speciellt om man fäste blicken lite vid sidan om. Det lönar sig inte att leta efter mig, för jag har inte instagram, så jag kunde inte bidra till konstverket.

måndag 17 augusti 2015

Konserten på Gärdet firade 40-årsjubileum!

"Picknick, levande musik och Helen Sjöholm. Kan det bli så mycket bättre?" Så skrev DN:s musikkritiker inför söndagens utomhuskonsert på Gärdet. Lägg därtill soligt sommarväder och inte ett moln på himlen. Ett enastående tillfälle att uppleva musik och det fattade över 40000 personer!
Jag vet inte hur många konserter jag varit med om där, men sedan 80-talet har det blivit en vana som bara brutits av någon senlagd semesterresa och av hotande ihållande regn. Det var nog publikrekord igår, om man som vi kom en knapp timme i förväg fick man leta efter en liten gräsplätt att göra till sin. 

Den här gången hade man valt en kvinnlig dirigent och i programmet ingick två kompositioner av kvinnliga tonsättare. Att önska varannan damernas hade kanske gjort programvalet svårt, för man bygger mycket på att vara publikvänlig och då måste det vara en hel del musik som publiken känner igen.

Den ena var Doreen Carwithen, som tydligen skrivit mest filmmusik. Nu fick vi höra ett orkesterstycke skrivet 1945, med förkortningstiteln ODTAA (One Damned Thing After Another), som fick konserthuschefen att associera till den här sommarens usla väder. (Stycket lät bättre än så!) 
Den andra, Jennifer Higdon, också det en för mig ny bekantskap som enligt sin hemsida är mycket produktiv inom skilda genrer. Stycket Machine var väldigt kort och klatschigt, det var skrivet som ett extranummer.

Bland de mer kända kompositörerna fanns Fauré representerad med det skimrande preludiet ur Pelléas och Mélisande och Sibelius med sin kraftfulla tondikt Finlandia.

Årets solist var Helen Sjöholm, "drottningen av sång", som konserthuschefen kallade henne. Gabriellas sång blev förstås alla berörda av men hon gjorde också en fin version av Lasse Tennanders Stolta stad som en hyllning till Stockholm. 
Proms i London har inspirerat till att göra den här typen av årlig folkfest med klassisk musik och det görs lite försök att få publiken med i allsång och klappande. Jag tyckte de lyckades ovanligt bra med det igår. Kanske vi lättare släpper loss när vi är riktigt många och solen strålar. Det blev mäktig allsång till Beethovens 9:a och fast vi inte var britter reste vi oss och neg i takt till det accelerande stycket hämtat ur Fantasia on British sea songs av Henry Wood.   

måndag 10 augusti 2015

Utomhusopera i storformat

Opera i Dalhalla är mäktigt! I lördags spelades Puccinis Turandot med Nina Stemme som den stora solisten.
Nina Stemme tar emot folkets jubel, längst till vänster Meeta Raval
Puccini skrev den här operan så sent som 1924 och hann inte göra den klar. En elev skrev sista akten färdig utifrån efterlämnade anteckningar. Oftast är det den versionen som spelas. Men Luciano Berio gjorde så sent som 2001 ett nytt slut, och det var den varianten som dirigenten Tobias Ringborg hade valt. Ibland låter man operan sluta med att dirigenten helt enkelt lägger ner taktpinnen, precis som Toscanini gjorde vid premiären 1926. Jag undrar hur man upplever det. Förmodligen känns det extra starkt och leder till intressanta funderingar över hur Puccini kan ha tänkt sig. Nog tyckte jag det märktes på tonspråket i senare delen att musiken var av nyare datum. Men eftersom jag inte sett Turandot förut, bara för länge sedan på TV, så vet jag inte hur stor skillnaden är. Jag hade väntat mig ett mer dramatiskt och färggrant slut på sista akten, nu blev det mer inåtvänt. I programbladet citerades en psykoanalytikers definition av kärlek: "Det är när man ger något man inte har till någon som inte vill ha det." Lite så upplevdes slutet.

Jag har faktiskt varit i Dalhalla för länge sedan och jag hade kvar ett infoblad i mina reseanteckningar. Då såg det ut som på bilden nedan. På bladet fanns också en bild av Birgit Nilsson, som framträdde på premiärkonserten 1994.
Bild från informationsblad om Dalhalla tryckt 1995
Foto: Leif Forslund
Sommaren 1996 hörde vi en amerikansk ungdomsorkester i ett blandat program. Det jag minns bäst är hur en ensam flöjt lät helt fantastiskt i denna "amfiteater", kalkbrottet där man bröt sten fram till 1990. Det blåste och orkestermusikerna fäste sina noter på notställen med klädnypor. Jag minns att Margareta Dellefors, initiativtagaren, var på plats och berättade om hur Dalhalla kommit till.

Det har hänt mycket sen dess. Här ges konserter i olika genrer under sommarsäsongen, men det är ju opera Dalhalla är skapat för och att höra en stor opera där blir oförglömligt.
På väg ner i gropen
Publiken börjar ta plats
Sceneriet är fantastiskt. Höga branta bergväggar, turkosblått vatten, vackert i sig själv men ännu mäktigare i kvällsmörkret när ljuskäglor sveper över scenen och rinnande vatten blir till ett rutigt scendraperi... något sådant har jag aldrig sett.
Vattenridån vid start
Två orkestrar och flera körer (en kör satt framför orkestern, en kör agerade sceniskt och likaså en lokal barnkör) var involverade. Jag måste nämna Meeta Raval, en brittisk sopran som är ny i gemet. Hon spelade rollen av slavinnan Liú och sjöng otroligt vackert, absolut en kommande stjärna. En del figurer förstod jag inte meningen med. De tre rödklädda kinesiska hovmännen med de skojiga namnen Pina, Pang och Pong hade en del hyss för sig och de hade säkert väldigt roligt själva.

För mig har det blivit tätt med operabesök nu, förra helgen var det Mozart i lilla Confidencen. På Dalhalla finns 4100 platser och även om det inte var helt fullsatt så var det många. Operan slutade precis vid midnatt och då om inte förr märktes att det var mycket folk, när det blev ett otroligt lämmeltåg upp till alla bilar och bussar. Det kändes i luften att folk var tagna av föreställningen. Och vi hade haft tur med vädret också ...
Huvudrollsinnehavarna: prinsessan Turnadot omgiven av
slavinnan Liú och prinsen Calaf

onsdag 5 augusti 2015

En helg med stor bredd i musikupplevelserna

 

Forsby kvarn gavs i lördags en mycket annorlunda konsert med titeln Fin de siècle. Många medverkande, några bekanta med lokal anknytning. Jag tänker på Åsa Lansfors, som sjöng sånger av Mahler och Rickard Strauss till Amanda Elvins pianoackompanjemang. Sångerna inledde och avslutade konserten. Speciellt den avslutande "Und morgen wird die Sonne wieder scheinen" stannade kvar länge inom mig (och visst sken solen i söndags!)
Alla medverkande i lördagens konsert
Programmet var mycket fint sammansatt. När Mendelsohns musik dök upp då och då upplevde man den skön och melodisk. Stockhausen och andra ur Darmstadtskolan (begreppet kommer egentligen från en sommarkurs i Darmstadt som började anordnas efter andra världskriget) och Webern krävde mer av lyssnaren. Ett av Stockhausens pianoverk var sådant att man väntade spänt: kommer det en ton, ett intervall eller ackord härnäst? Mats Persson berättade att han varit på kurs för Stockhausen och då fått ett verk att arbeta med och framföra. Tydligen gjorde han det bra, för när Stockhausen var i Sverige år 2000, hade Mats kommit fram för att hälsa och då säger Stockhausen att visst känner jag igen dig, du spelade Klavierstück nr 9 (och det var för då 28 år sedan!). Nu fick vi höra ett par andra av hans pianostycken, musik byggd på små fragment, musikaliska öar att kombinera med viss frihet.

Vi fick höra mera "kondenserad" musik: ett stycke av Webern i sex satser, kallade bagateller, så korta att man verkligen måste vara koncentrerad för att inte missa någon. Kärv musik, säkert svår att lyssna till inspelad, men när det framförs live och man har nära till musikerna fångas man avsamspelet dem emellan. Improvisationer i Weberns anda fick vi också lyssna till. Några svenska tonsättare fanns också representerade: Lidholm, Hambreus och Bo Nilsson.

Staffan Larsson (som tillsammans med sin Ibba, sopran, driver Forsby kvarns musikscen) var under kvällen både ciceron och violinist. Han sa i sin välkomsthälsning att han hoppades att vi skulle gå från konserten med lite högre horisont, och jag tror faktiskt att vi gjorde det. Vi hade gäster med oss dit och eftersnacket hemma fram till midnatt visade att detta absolut var en konsert att komma ihåg. Jag plockade fram en CD med Stimmung av Stockhausen. Sommaren 1984 gick jag en vokalkurs på Biskops-Arnö  och där provade vi att framföra denna med gruppen Electric Phoenix som lärare. Jag hade "noterna" kvar: ett formschema på ett blad och de olika repetitiva fraserna och gudanamn att ropa ut fanns på olika kort. Där bestämde vi själva när och var de olika delarna kom. Spännande musiknotation på en komposition som blir väldigt olika varje gång den framförs.

Jag var förresten också på elektronmusikfestivalen i Skinnskatteberg midsommar 2000 och hörde och såg Stockhausen. När jag läste vad jag skrivit om den i mina reseanteckningar förstår jag det som berättades under kvällen om Stockhausens personlighet. Tydligen uppfattade jag honom som humorlös: medan han introducerade sin musik kom det några åskknallar, som blandade sig med musiken, men det kommenterade han inte.

Ulriksdals Slottsteater, Confidencen, spelas denna sommar Cosi fan tutte. Mozarts musik, vacker och lättlyssnad. Den gamla teatern, Sveriges äldsta bevarade rokokoteater, är charmig och man försöker hålla den tidstrogen med levande ljus och orkestern spelar på tidstrogna instrument. Vackra dräkter och peruker är som hämtade från 1700-talets salonger. Att spela Mozart så, känns ju helt rätt. Man sjöng på italienska utom korta recitativ som framfördes på svenska. Det var alltså inte så mycket text jag förstod, men det spelade inte så stor roll. Storyn är ju en komisk förväxlingshistoria och sångarnas kroppsspråk gick fint fram i den lilla salongen. 
Den stämningsfyllda salongen
Ljuständaren i aktion
Mozarts musik är välkänd för alla. Hans operor sätts upp titt som tätt och drar stor publik. Tänk att musik som är 300 år är mycket mer känd än det vi hörde kvällen innan. På Mozarts tid var inte tanken heller att det skulle spelas igen: musik var en bruksvara. Kompositörerna tog visserligen citat från sina egna verk och återanvände, men annars skulle det skrivas nytt. 
Tre av de medverkande efter föreställningen
Det blev verkligen en helg med stor bredd i musiklyssningen, båda föreställningarna blev fina upplevelser. 

måndag 27 juli 2015

Mera stickning ... vantar och vantar igen

Jag har helt snöat in på stickning nu, måste visst hela tiden ha något på gång. Och vantar kan man väl inte få för många av.
 
En väninna visade mig Vantboken, skriven av Solveig Larsson, med ca 130 olika mönster. Jag bläddrade och upptäckte då ett mönster som stämde med en liten trädocka, en god decimeter hög, som jag fått i present någon gång. Den är broderad i rött med något som tydligen heter Anundsjösöm och under dockan står skrivet LILLPIGA. Nu när jag läst lite om den, har jag sett att det i Bredbyn finns en stor docka, som står som symbol för Anundsjöbygden. Brita Kajsa Karlsdotter räknas som upphovskvinna till Anundsjösömmen. I sina broderade dukar använde hon bitar från nötta lakan och röda bomullsefsingar från handduksväven. Inget fick gå till spillo.

Mönstret på vantarna heter Märta-hjärta och går tillbaka till Märta-Stina Abrahamsdotter som tydligen var släkt med Brita Kajsa Karlsdotter. I sina mönster använder hon geometriska former, gärna romber; även hjärtana är kantiga. De diagonala ränderna på vantens insida och tumme ger enkelt en fin effekt.
Enligt mönstret skulle de färdiga vantarna tvättas i varmt såpvatten, sköljas i kallt vatten, och så upprepas detta några gånger. Efter viss tvekan gjorde jag så och vantarna blev väldigt mjuka efter att de fått torka. Sedan skulle man rugga dem med hård borste, det har jag inte gjort (inte än i alla fall).

Om du tidigare har läst om min blommiga sjal, så kan jag berätta att restgarnet också räckte till vantar. Att de blev så långa beror på att jag först bara tänkte göra pulsvärmare, men sen fick jag lust att göra vantar, där man kan släppa ut fingrarna om man vill. Kanske klipper jag upp och gör ett sprund, så de inte ska kännas trånga att få på.
 


lördag 4 juli 2015

Min vackra blomstersjal!

Inte behövdes den i natt, och troligen inte kommande natt heller. Nu har vi tropiska nätter, då temperaturen inte sjunker under +20 grader! Men den blir skön i höst och vacker är den!

Sjalen är stickad med melerat Kauni garn i två nyanser, den ena löper genom hela regnbågsskalan, den andra i blått-lila-svart. Båda har långa färgskiftningar.
Den är stickad på rundsticka; skönt att slippa aviga varv när man har två färger. Den långa rundstickan (80 cm) använde jag både i starten (för magic loop med start på 13 klippmaskor) och på slutet när nästan 500 maskor skulle få plats. I en mellanperiod var det bra med en 40 cm och en 60 cm lång sticka.
Så här såg det ut i början. Jag frågade på Facebook vad detta skulle kunna bli och fick förslag om att det skulle kunna bli en tehuva.  I så fall modell större.

Nu ska det klippas mitt i de randiga maskorna. Istället för att sy på maskin virkade jag på båda sidor om det ställe där det ska klippas.
Att sedan klippa i det stickade känns alltid pirrigt även om jag vet att det går jättebra med ullgarn.
Här finns fler bilder på virkningen och klippningen. Avigsidan blir också vacker när man gör på det sättet.
Några bilder till på sjalen ute i sommargrönskan:

Det var så spännande att sticka med två flerfärgade garn, att inte veta hur färgerna kom och hur kombinationen skulle bli!

lördag 27 juni 2015

Min Lyrögardin är klar!

Denna sommars vävprojekt blev gardiner i halvlinne. Mönstret är från en bohusländsk drällduk. Jag hittade det i boken Väva gardiner av Lisa Melén. Tekniken är tuskaft med inplock i s k HV-teknik (termen betyder Handarbetets Vänner, som introducerade detta vävsätt kring sekelskiftet 1900). Varpen är blekt egyptisk bomull och inslaget halvblekt lingarn och till inplocken används dubbelt lingarn.
Jag är ingen van väverska. De två senaste somrarna har jag ägnat en god vecka åt att väva mattor. Steget till att väva tunna gardiner är stort. Men jag envisades med att jag skulle klara av det. Tack vare min svägerska Eva, som stod för allt förarbete både teoretiskt vad gäller teknik och beräkning och praktiskt vad gäller alla moment som varpning, solvning och skedning, blev det möjligt. Mönstersolven krävde en speciell dragutrustning och hon klurade ut hur det skulle kunna fungera.
Hemkonstruerad dragutrustning
Många trådar att hålla ordning på
Inplocken visade sig vara mycket tidskrävande. 16 dubbla trådar att hålla koll på. Jag testade först att ha dubbelt lingarn på spolar, men det blev för rörigt med så många. Min man assisterade genom att klippa trådar i lämplig längd för en mönsterdetalj och placera dem parvis på en bräda med gaffatejp. Ett mönsteravsnitt tog ca 3 timmar.  Tuskaftsavsnitten däremot gick snabbt: 8 inslag per cm räntade till bra.
Vilken känsla att klippa ner den färdiga väven! 
Gardinen silar ljuset väldigt fint. Den är faktiskt lika snygg på avigsidan. Jag har fållat med halv hålsöm både upptill och nertill. Till husets små gammeldags fönster passar det fint med mormorsstång med klämmor som min mormorsmor använt. Många timmars arbete vid väven, några timmars sömnad men nu är det klart och jag är jättenöjd!