måndag 20 april 2015

Kofta med mönster inspirerad av Albertus Pictor

Nu är den på gång: En kofta i egen design inspirerad av Albertus Pictors målningar i Yttergrans kyrka. Idén kom när jag stickade en tröja från boken Maskor och medeltid, där mönstret kommer från medeltida kyrkmålningar.

Men jag undrar ibland vad jag gett mig in på. Jag vet att man ska sticka provlapp och det gjorde jag och testade samtidigt lite av mönstren och olika färgkombinationer. Men jag tänkte inte på att olika mönster kan ge olika stickfasthet, trots samma garn och samma slätstickning. Det spelar stor roll hur tätt färgerna upprepas och när bytena sker. En lärdom att ta med mig till nästa stickprojekt.

Jag har plockat ut fyra detaljer från kyrkmålningarna och överfört dem till stickmönster.

Här kommer några bilder från kyrkan. Kan du se vilka detaljer jag plockat ut?




Det är första gången jag gör en kofta helt utan mönster. Jag tog fram en favoritkofta och tog alla mått på den och sedan gällde det att räkna för att få mönsterrapporterna att gå jämnt ut. Jag väljer förstås rundstickning. Problemet med stickfastheten leder till att jag måste göra en bredare bård mitt fram än jag tänkt, men det kanske bara blir snyggt. Ärmarna ska börja med samma bårder och därför kommer jag att sticka dem nerifrån och börja med magic loop i stället för strumpstickor.

Här följer några bilder på stickningen. Jag stickar i Rauma Finullgarn. (Det beige garnet är faktiskt Pt Design, men de garnerna är så lika att det märks inte).


En snygg kant
vikning i ett hålvarv
Den fjärde bården kommer jag att använda i framkant och halskant. Håll tummarna för att jag lyckas få till koftan! Bilder kommer förstås så snart den är klar!

fredag 17 april 2015

Bålsta Kammarkör mötte våren i Wien

Wien var i vackraste vårskrud när Bålsta Kammarkör kom dit på körresa.
På lördagen sjöng vi i Alser Kirche, en vacker kyrka i tidig barock med stor efterklang. Vi fick veta att det var Beethovens begravningskyrka. Vårt program började med Bach och gick framåt i tid till John Rutter och avslutades med några svenska vårsånger.
Alser Kirche
Bålsta Kammarkör med vår dirigent Gunnar Klum
Söndagens konsert ägde rum i Svenska kyrkan. Det hus som Svenska kyrkan disponerar har tidigare varit ett kloster och kyrksalen har varit munkarnas matsal. Vi sjöng samma program men tänk vad rummets akustik betyder för körsången. Den påverkar hur det känns att sjunga, hur körsångarna hör varandra, och hur sången upplevs av publiken. 
Bålsta kammarkör i Svenska kyrkan i Wien
Wolfgang Reisinger vid pianot
Vi hade äran att träffa Wolfgang Reisinger som ackompanjerade kören på båda ställena, spelade ett par orgelsolon och förträffliga improvisationer. På Alser Kirches stora orgel improviserade han i svensk folkton över Ubi caritas, en av de körsånger vi sjöng. På den lilla orgeln i Svenska kyrkan vävde han skickligt in fågelkvitter i improvisationer över Glad såsom fågeln

Det blev en del tid för sightseeing i Wien, en gemensam stadsrundtur och sedan valde var och en det som lockade mest: sådant som Schönbrunn, Mozarthaus eller en båttur på Donau.

För min del blev det flera konstupplevelser. Wien är en metropol för konst och arkitektur. Jag tycker jugendstilen kring förra sekelskiftet är intressant och tänker då speciellt på Gustav Klimt. Han finns bland andra österrikiska konstnärer representerad på Leopold Museum.   

Gustav Klimt: Tod und Leben (Döden och livet)
På KunstHaus Wien njöt jag av Friedensreich Hundertwassers speciella stil både i hans målningar och arkitektur. Enligt honom är den räta linjen gudlös, för den hämmar fantasin. Golvet på museet är medvetet ojämnt med små kullar. Nog har han fått sin fantasi att blomma ut! Samtidigt är han mycket mån om att människan ska leva i harmoni med naturen.
Det färgglada KunstHaus Wien
Hundertwasser träffar man på lite här och var i stan, hans speciella arkitektur med böjda former och glada färger är lätt att känna igen. Han har designat ett kommunalt bostadshus, Hundertwasserhaus, som vi såg på vår stadrundtur. Fjärrvärmeverket i Spittelau råkade vi få syn på när vi bytte tunnelbanelinje där, och det fanns en modell på KunstHaus Wien. Intressant med denna symbios mellan teknik, ekologi och konst.

Spittelau värmeverk
Secessionsbyggnaden, en vit byggnad i jugendstil med ett träd av 3000 förgyllda lagerblad i kupolen kallas i folkmun för "det gyllene kålhuvudet”. Den byggdes som en utställningshall 1898. Secessionen var det konstnärsförbund som Gustav Klimt grundade, en rörelse som ville bryta med traditionerna. I denna byggnad finns Beethovenfrisen, en 34 meter lång målning på tre väggar, målad av Gustav Klimt, en hyllning till Beethoven och hans nionde symfoni, den med slutkören Ode till glädjen
Secessionsbyggnaden
Wien är på ett sätt musikens huvudstad, eftersom många stora kompositörer har bott där. Mozart och Beethoven förstås, men även Haydn och Schubert och så får man väl inte glömma Johan Strauss, Mahler och andra wienskolan (Schönberg, Berg och Webern). På Haus der Musik presenterades
dessa kompositörer i olika rum med olika miljö. Man fick också göra mycket interaktivt där, och det som var roligast var absolut att dirigera Wienfilharmonikerna. Man fick instruktion av självaste Zubin Mehta och så fick man köra igång. Blev det alltför dåligt blev man utbuad och någon av musikerna reste sig och tyckte att dirigerandet var under allt kritik, men lyckades man hålla takten någorlunda fick man översvallande beröm. 
Jag dirigerar Winfilharmonikerna
Ganska många av körmedlemmarna tog också chansen att uppleva den fantastiska Musikverein, den tjusiga sal varifrån nyårskonserten sänds. 
Musikverein
Söndagens konsert började med Carl Nielsens overtyr till Maskerad, det var pigg mycket rytmisk musik, där ett litet tema var som Katthultsmarschen (Lyssna själv här!)

Sedan följde Sjostakovitjs cellokonsert nr 1 med den norske musikern Truls Mørk som solist. Konserten är lätt att känna igen för den tar kompositörens initialer till ett tema Dimitri Schostakovitj (D Ess C H) som vänds på olika sätt genom hela stycket.
Tyvärr kunde vi bara vara med fram till paus, eftersom vi måste hinna ta oss till Svenska kyrkan i god tid före vårt framträdande där.

Fyra dagar är så klart alldeles för lite för allt vad Wien har att erbjuda. Men vi lyckades i alla fall få ett rejält fång av rika upplevelser!

lördag 4 april 2015

Sidenvägsresan - kontakt med tidig naturvetenskap

Sidenvägen var inte bara ett nät av transportleder där varor bytte ägare, utan också kommunikationsleder som gav tillfällen till utbyte av tankar och idéer. Olika folkslag kom i kontakt med varandra. Man tog till sig nya idéer. Kunskaper om uppfinningar och tekniska innovationer spreds, böcker översattes. Namn på några personer som förknippas med matematikens och astronomins historia dök upp på resan i Uzbekistan och Turkmenistan.

Al Khwarizimi, som omnämns i många matteböcker, hedras med en staty i Khiva. Han föddes där i slutet av 700-talet och var en av den islamiska kulturens mest ryktbara matematiker. Han tillhörde den grupp vetenskapsmän som arbetade i Vishetens hus i Bagdad. Han skrev flera böcker om matematik, både i aritmetik, algebra och trigonometri. Han förklarade finessen med positionssystemet, byggt på de nio indiska siffrorna och en symbol för tomrum (nollan). Syftet med hans böcker var praktiskt, att lära ut beräkningar människor behövde för att klara ekonomi, jordbruk och annat vardagligt. Ett ord i titeln på en av hans böcker i algebra (al-jabr, som syftar på en operation i samband med ekvationslösning) har just gett upphov till ordet algebra. Al Khwarizimi kallas ibland "algebrans fader". Algebran är den arabiska matematikens viktigast bidrag, som ledde till en revolutionerande utveckling jämfört med den grekiska matematiken som huvudsakligen handlade om geometri.
Al Khwarizimi
(ca 780-850)
I en park i Asjgabat, Turkmenistans huvudstad, hittade jag den här statyn. Jag tyckte jag kände igen namnet. Och det stämde: Al Biruny var både matematiker, astronom och geograf kring år 1000. Han skrev om trigonometri och astronomi, men också ett större geografiskt arbete om Indien. Han diskuterade tidigt möjligheten att jorden roterar kring sin egen axel och beräknade jordens omkrets med god precision. Trigonometrin använde han både för astronomiska beräkningar och för geometriska problem på jordytan som t ex att bestämma riktningen mot Mekka.
Al-Biruny
(973-1048)
I Samarkand kom vi i kontakt med Ulugh Beg, som grundade ett lärdomscentrum där i tidigt 1400-tal. Ulugh Beg madrasan (den äldsta av de ståtliga byggnaderna vid Registantorget) har mycket imponerande mosaikdekor. Där fanns plats till åtminstone 100 studenter och Ulugh Beg gav själv föreläsningar i matematik och astronomi. 
Ulugh Beg Madrasa
Ulugh Beg lät också bygga ett på sin tid oöverträffat observatorium. Med hjälp av en kvadrant (använd som sextant) med nästan 40 m radie bestämde man med stor noggrannhet solens, månens och planeternas positioner och dygnets längd. Ulugh Beg och hans skola kartlade över tusen stjärnor och hans stjärnkatalog blev ett standardverk ända in på 1600-talet i Europa. Ulugh Beg favoriserade naturvetenskap jämfört med politik och religion och kom därför i konflikt med islam. Han blev mördad på grund av sin forskning och hans observatorium förstördes. (Galilei var inte den förste som råkade illa ut för konservativa auktoriteter.) En rysk arkeolog stod för utgrävningarna i början av 1900-talet. Den del av bågen som låg under jord är bevarad och visas. Att den låg djupt nergrävd i backen bidrog säkert till god stabilitet och därmed noggranna mätvärden.
Ulugh Beg
(1394-1449)
Portalen till Ulugh Begs observatorium
Resterande del av Ulugh Begs instrument
Modell av Ulugh Begs observatorium
Ulugh Begs stjärnkatalog
När vi beskriver västerlandets idéhistoria missar vi ofta det arabiska inflytandet. Det blev tydligt för mig på den här resan att mycket lärdom kommit härifrån.

tisdag 31 mars 2015

Sidenvägsresan - mönster i textil och tegel

En sak som slår en när man reser i Centralasien är rikedomen på mönster. Kolla de här bilderna!


Mönstren finns inte bara på fantastiska byggnader utan även i mattor.

Turkmenistan har mattor i sin flagga. Fem olika traditionella motiv symboliserar de olika turkmenska stammarna. Det är det enda land som har mattmönster i sin flagga.

Vi var på mattförevisning i Buchara där vi fick se mattor i olika kvaliteter och olika mönster och lära oss lite mer om tillverkningen. Materialen kan variera: fårull, kamelull, silke på bomull eller silke på silke. Man kan dubbelknyta så det blir olika mönster på fram- och baksidan. Man kan brodera på vävda mattor. Kamelullen är allra finast på halsen på en ung kamel.Det var mycket intressant att få förklaringar till de olika mönstren och de olika tekniker som används. Det är komplicerat att klara mattvävning på den här nivån. Flickorna som vävde var i åldern 18-35 år, det krävs bra syn och flinka fingrar.

Textilkonsten har alltid haft stor betydelse i den islamska konsten. Mattor har använts både i moskéerna och hemma, både bland bofasta och nomader. De centralasiska mattorna är världsberömda, t ex är staden Buchara starkt förknippad med mattor.


Många mönster jag såg fick mig att tänka på stickning. Kanske kan det ge inspiration till något stickat längre fram?

måndag 30 mars 2015

Sidenvägsresan - arkitektur

Att resa i Centralasien ger stora upplevelser av skön arkitektur. Vi har åkt med Albatros till två av "långt-bort-i-stan"-länderna, Uzbekistan och Turkmenistan. Båda har spännande arkitektur att uppvisa, med anknytning till Sidenvägen, den viktigaste handelsvägen mellan Kina och Europa under antiken och ända fram till 1400-talet. Den var snarast ett nätverk av vägar.
Termen Sidenvägen är inte så gammal. Den myntades först under senare delen av 1800-talet. Siden var en av de många varor som transporterades långa vägar på kamelryggar. Sidenvägen innebar också att olika kulturer och religioner möttes. Många intressanta spår av detta finns kvar än idag.

Vi har tidigare besökt den östra delen av Sidenvägen (Xian - Turpan - Kasgar). Men nu var det som sagt Centralasien. Där finns enormt vacker islamisk arkitektur. Resan började i Tasjkent, nuvarande huvudstad i Uzbekistan.
Barak-Khan-madrasan i Tasjkent
Moskéer, minareter, mausoleer, madraser ... (undrar varför alla börjar på m?). Madrasa är det arabiska ordet för skola, här betyder det främst en koranskola, även om eleverna även studerar andra skolämnen.

Inom islam vill man inte avbilda levande varelser i måleri eller skulptur. Istället använder man sig av rik ornamentik och kalligrafi. Ibland är det svårt att se skillnad på text och ren dekoration. Många mönster är strikt geometriska, andra är stiliserade blommönster, s k arabesker.

Samarkand är ett namn omgivet av mystik, och det var den plats jag hört mest om. Timur Lenk och hans efterträdare uppförde flera monumentala byggnader där. Mausoléet Gur Emir tar nog priset när det gäller vackra kupoler och dekorationer med keramikplattor i blått, grönt och turkos.
Gur Emir i Samarkand
Gur Emir i Samarkand, detalj av portalen
Registan, det berömda torget i Samarkand är ett under av perfekt arkitektonisk harmoni. Alla ytor på dessa portaler, kupoler och torn är maximalt dekorerade.
Registantorget i Samarkand
Många moskéer är inte längre aktiva utan används idag för butiker och muséer. I en annan viktig sidenvägsstad, Buchara, den största oasstaden i Kyzulkumöknen,  lär det ha funnits lika många moskéer som dagar under året. 
Bolo Hauz-moskén i Buchara
Färgglada utsirade träpelare bär upp taket på
Bolo Hauz
Khiva, nära gränsen till Turkmenistan, är som ett levande museum, helt intakt innanför den tjocka muren. Underbart vacker med alla kupoler och minareter.Där skulle byggas Centralasiens högsta minaret, men bygget blev aldrig klart. Det finns olika legender om varför den inte blev klar, oavsett varför så är den ett kännemärke för staden, underbart vacker i blått, grönt och lite gulbrunt.
Vy över gamla Khiva
Kalta minor, den ofullbordade minarten i Khiva
Turkmenistan är en mer sluten stat än Uzbekistan och turismen är mycket begränsad. Konya-Urgench (Gamla Urgench) var en betydande stad under medeltiden, en handelsknutpunkt på Sidenvägen. De rester som finns kvar här är unika i den islamiska världen. Runinen av Turabeg Khanum-mausoléet ser mäktig ut och man får tänka sig hur det sett ut en gång. Den yttre domen är borta, men den inre står kvar med sin stjärnhimmel och geometriska mosaikmönster.
Turabeg Khanum Mausoleum
Kupolen i mausoleet ...
... med underbart mosaikmönster
Hela Konya-Urgench är nu klassad som världsarv. Där finns rester av många intressanta byggnader. Större delen av monumenten har helt eller delvis kollapsat. Då blir det extra fascinerande med en 62 meter hög minaret.  Det stod i min bok att om staden hade legat andra sidan gränsen, alltså i Uzbekistan, hade mycket varit återuppbyggt. Kanske blev intrycket ännu mäktigare, så som det var nu.
Kutlug Timor-minareten i Konya Urgench

söndag 22 februari 2015

"Jag heter inte Mirjam"


Huvudpersonen i Majgull Axelssons senaste roman heter egentligen Malika och är rom, men har levt som judinna hela sitt liv. Nu fyller hon 85 år och på födelsedagen avslöjar hon för sitt barnbarn hur det egentligen var. Att hon troligen inte överlevt om det inte varit för den judiska flickans klänning. Som rom hade hon inte fått komma med de Vita bussarna in i Sverige, det var inte tillåtet. Hon har levt hela livet på en lögn samtidigt som hon utåt varit den perfekta hemmafrun till en tandläkare i Nässjö.

Det gör ont att läsa boken. Det är mycket skam och utanförskap och en fruktansvärd syn på romer som sämre människor, inte bara hos nazisterna men även hos 50-talets Nässjöbor. Författaren berättar så fängslande, det är som om det var självupplevt. En källförteckning på två sidor imponerar; många böcker och filmer har gett material, liksom många personer hon intervjuat.

När man läser boken tvingas man tänka igenom vår smärtsamma historia och fundera över hur vi ser på romer idag. Det är en bok som många borde läsa, inte minst nu, då vi nyss påmints om att det är 70 år sedan Auschwitz befriades.

Detta är den första bok jag läst av Majgull Axelsson, men det är inte den sista. Jag har redan lånat Aprilhäxan, den roman som blev hennes genombrott.

torsdag 19 februari 2015

Beethoven-special med Tengstrand

Många vinklar är det i konserthuset
Per Tengstrand har verkligen gått på djupet med Beethoven. Han har spelat alla hans pianosonater, 32 st, i Uppsala tidigare, fördelat på två helger. Nu har en CD-box med de 18 första sonaterna kommit ut och i samband med detta skivsläpp gav han en konsert i UKK.

Programmet före paus hade Per valt själv: Appassionatan samt en långsam sats ur sonat nr 4. Programmet efter paus röstade publiken fram. Man fick kryssa för en av tio föreslagna sonater på en liten lapp.

Röstresultatet blev som man kunde förvänta sig: Pathetique-sonaten och Månskenssonaten. Många sonater har inga smeknamn och det gör det svårare att komma ihåg hur de låter. Per hade skickat ut ett mail med små utdrag från alla de sonater vi fick välja bland, så det fanns möjlighet att förbereda sig.

Efter konserten blev det lite mer som "hemma-hos-Beethoven". Och då valde Per att spela en sats som Beethoven själv gärna spelade bland vänner, nämligen andante ur Pastoralsonaten och därefter ett par enskilda satser ur några av de sonater som inte vann. Som avslutning menuett ur sonat nr 20 i G-dur, som jag kände igen från en pianoskola jag haft, den bygger på en liten charmerande melodi. Kanske skrev Beethoven den till en elev?

När vi kom ner i garderoben stod två damer och pratade. Den ena sa "Jag gick hit med alla fördomar man kan ha ..." sen hörde jag inte mer, men hennes ögon lyste. Man kanske tror att Beethoven är tung att lyssna till en hel konsert, men då har man fel!