torsdagen den 24:e april 2014

Lite handarbete då och då

En del av er som läser min blogg undrar nog om jag aldrig handarbetar nuförtiden. Det är två månader sedan förra inlägget om stickning.
Jodå, jag köpte garn på syfestivalen, och nu har en väst blivit klar. Det annorlunda med den är att den är stickad lodrätt. Garnet heter Susanna och är melerat och flossigt. Inte så lätt att sticka med och väldigt besvärligt om man behöver repa upp något. Men det ger en trevlig struktur åt plagget.

Garn och mönster kommer från Maj-Lis Stickhörna. Det var ett bautastort nystan och det finns garn kvar att göra en sjal av. Det följde med ett mönster på en virkad sjal med "kärleksknutar" (undrade varför det heter så?) och jag gav mig i kast med det. Jag är inte så van att virka så jag lyckades varken i första eller andra försöket. Jag visste inte ens hur det skulle se ut. Men så hittade jag både en bra beskrivning med bilder steg för steg och en bra liten instruktionsfilm på nätet.


Och då knäckte jag koden! När man väl börjat och förstått idén är det hur enkelt som helst. Och fort går det! Jag fortsätter väl tills lust eller garn tryter ...
Inspirationen till kärleksknuten lär komma från den keltiska knuten. Det är de sammanflätande bågar man ofta ser på runstenar - en symbol för evig kärlek. 

tisdagen den 22:e april 2014

Matteuspassionerna duggar tätt

Sven-David Sandström portrait - thumbnail.
Sven-David Sandström
Foto: Eva Rudling
Den här gången var det Sven-David Sandström som skrivit sin Matthäus-passion. På Bachs språk, med samma upplägg och exakt samma texter ... ändå upplevs det som helt ny musik. Jag var rädd att jag omedvetet skulle jämföra med Bach, men det var bara i någon enstaka koral där satsrytmen orsakade likheten, men harmonierna var helt annorlunda.

Verket finns att lyssna till på SR play. Där finns direktsändningen från Stockholm. Jag lyssnade i Uppsala domkyrka, en akustiskt sett svårare lokal. Jag satt långt fram, hörde solisterna utmärkt och uppfattade deras textning tydligt, däremot hade jag önskat höra ännu mer av kören speciellt i de dramatiska partierna.

Behövs en ny Matteuspassion? Räcker det inte med Bach? Kanske, men, som det stod i programhäftet, genom ny musik drabbas vi av den gamla texten på nytt. Det håller jag med om, mitt lyssnande var mer intensivt både till den nya musiken och det gamla innehållet. Sandström har skrivit stora sakrala verk förut: ifjol var det premiär på Requiem. Vid det tillfället nämnde han att det fanns en färdig Matteuspassion som skulle uruppföras 2014. Man måste säga att han är både produktiv och modig! Uruppförandet var i Berlin tidigare under våren, den stora kören (130 sångare) då som nu en kör därifrån plus UAK.

Sandström berättade i ett lyssnarsamtal före konserten att han tar sig friheter och gör vad som faller honom in. Som lärare i komposition lever han inte alltid som han lär. Han skriver numera musik som folk vill höra, han har lämnat sin modernistiska fas. Det här var verkligen vacker musik, bitvis dramatisk med mycket slagverk. Fyra evangelister (i stället för en hos Bach) gav omväxling och i de flesta ariorna hade han bytt röstfack. Det hjälpte honom att strunta i de välkända tongångarna förknippade med texterna och göra något helt nytt.

Vid samtalet fick han ett par intressanta frågor av Stefan Parkman, som var den som höll i projektet och dirigerade konserten. Varför ackompanjeras Jesus av blåsare? Jo, det går tillbaka på Sandströms frikyrkliga bakgrund, som ett avlägset eko av brassmusiken därifrån. Varför ingen solist som Pilatus? Här finns många (9) solister ändå, och de mindre rollerna görs istället av olika konstellationer inom kören. Att låta den manliga delen av kören sjunga unisont ger en effekt av upphöjd makt. De fyra evangelisterna var också ett genialt drag, olika klanger som användes enskilt eller tillsammans förstärkte budskapet. De flög liksom in och ut och berättade vad som hände. T ex när texten kommer fram till att lärjungarna flyr och överger Jesus i Getsemane gled klangen upp i hög tonhöjd och försvann. 

I Camerata Vocalis ska vi snart sätta tänderna i Bachs Matteuspassion med planer på framförande nästa vår. Det är ett stort klassiskt verk, som många körer ser som en utmaning. Undrar om samma sak kommer att gälla Sandströms passion i framtiden. Skulle inte förvåna mig ... för den körledare som vågar dra igång projektet.

måndagen den 14:e april 2014

Tulpaner, tulpaner, tulpaner ...

... och dessutom hyacinter och narcisser! Keukenhof är helt otroligt vackert! En strålande vårdag här blev en höjdpunkt på resan till Amsterdam. Sju miljoner lökar blommar under de åtta veckor trädgården är öppen.






Semper Augustinus
bildkälla: Wikipedia
Tulpanen är viktig i Hollands historia. Under några år på 1630-talet spekulerades det i tulpanlökar. Olika sorter betingade olika pris, en riktig höjdare var Semper AugustusEn enda lök kunde kosta lika mycket som ett finare hus i Amsterdam. Löken var en spekulationsvara som kunde kopiera sig själv i form av dotterlökar och priserna skenade. Tulpanmanin var historiens första finansbubbla, den sprack ganska snabbt. Idag är vi så vana vid tulpaner; det är svårt för oss att förstå hysterin. Tulpanen användes som metafor för perfektion enligt en intressant essä av Peter Englund om finansbubblornas historia, där han förklarar hur det kunde gå så på tok. Och det var ju ingen engångshistoria: vi har på senare tid upplevt fastighetskris och IT-bubbla. För att citera Peter Englund: "Grupptryck, flockbeteende och masshysteri leder lätt till att folk inte längre litar på sitt förnuft - och börshajarnas fenor skär genom vattnet, i riktning mot de ansträngningslösa rikedomarnas blodsdoft." "Girighet fördummar."
Tillbaka till de underbart vackra tulpanerna. Just Semper Augustinus såg jag inte; den finns inte längre. De flamliknande färgeffekterna orsakades av ett virus som försvagade lökarna. Men det fanns gott om andra sorter att studera på nära håll.




Varje år görs ett konstverk. I år var motivet Amsterdams kanaler och varje kanalhus motsvaras av en tulpan. Mosaiken som är 22 × 13 meter gick inte att fånga på en bild, ja inte ens på två.


Färgsprakande till max! Om det inte är tulpanmani, så i alla fall tulpanfrosseri! 

torsdagen den 3:e april 2014

Folkoperans Matteuspassion - berättelser från vårt innersta

Tänk att gå på Folkoperan och höra Matteuspassionen!

Bachs Matteuspassion skriven 1727, hur kan den tolkas i vårt samhälle idag?
Sorg, smärta, grymhet och uppoffande men också förlåtelse, glädje och kärlek - allmängiltiga för alla människor i alla tider - kring dessa teman byggs föreställningen upp. Recitativen är utbytta mot filmer, där olika personer anknyter till dessa teman i sina egna liv. Kameran är närgången, man kommer väldigt nära. Och deras berättelser berör. Körpartierna svarar på dessa. Med små effekter agerar sångarna och det ger ett bra flyt och förstärker texten i koraler och arior.



Visst finns det några ställen där min koncentration bryts, de nyskrivna sångerna passar inte alltid in, men det mesta är väldigt gripande. Just den kvällen är ordinarie tenorsolist sjuk, men inhoppare Carl Unander-Scharin sjunger helt fantastiskt, i motsats till passionen i övrigt på tyska, men det gjorde inget, det var ju passionens originalspråk. Hannah Holgerssons fina soloaria (som på tyska har titeln Aus Liebe) till ackompanjemang av oboe och flöjt förstärktes av att alla andra på scenen satt och blundade.

Joshua Sofaer ville göra texten relevant för människor idag och utgick från personliga samtal. Ett genialt grepp, gränsen mellan scen och publik är borta. Sångare och musiker kommer in efterhand på scenen, i vanliga kläder, småpratar, stämmer instrumenten, och så börjar det ... Det märktes också när föreställningen var slut. Andlös tystnad först, tveksamma applåder som efterhand blev allt intensivare, publiken reser sig, sångarna bugar om och om igen och ger sedan varann kramar vilket leder till att flera i publiken gör detsamma.

Folkoperan har gjort annorlunda uppsättningar förr. Ett exempel är deras variant av Carmina Burana, som jag såg och skrev lite om i höstas. Hoppas på mer sådant ...

tisdagen den 1:e april 2014

Venus på Orionteatern

Måste säga att de prövar nya djärva grepp på Orionteatern. Att använda djur på scenen hör väl inte till det vanliga. Förra gången var det i Hjälp sökes, där en get hade en av huvudrollerna. Då var vi tyvärr för sent ute för att få tag på biljetter. Pjäsen sändes på TV senare, men det blir ju inte samma upplevelse.

Nu spelas här en pjäs som heter Venus. Väntar man sig en tjusig teaterlokal blir man besviken. Det är en mekanisk verkstad, nerlagd i slutet på 1970-talet. På senare år har det byggts ett stall i lokalen intill. Hästar, hundar och en åsna är med i föreställningen. Pjäsen baserar sig på en hel rad historiska fakta från svenskt 1700-tal.



Handlingen utspelar sig 1761, då det var dags för det astronomiskt intressanta fenomenet venuspassage. Ett sällsynt fenomen, som inträffar två gånger på ett århundrade. (Missade du passagerna 2004 och 2012 lär du inte få fler chanser). Planeten Venus passerar mellan jorden och solen i en sådan bana att planeten syns som en mörk fläck på solytan. På 1700-talet hade man bra koll på de relativa avstånden i solsystemet, däremot inte de absoluta. Genom att göra observationer på många platser, långt norrut och långt söderut, och noga notera när passagen började och slutade, kunde man beräkna avståndet mellan jorden och solen med god precision. Det var faktiskt ett av de första exemplen på internationellt vetenskapligt samarbete.

I pjäsen får vi möta drottning Lovisa Ulrika och flera från hovet, iklädda praktfulla kläder och ståtliga höga peruker, ridande på vackra hästar. Blivande Gustav III var då ung kronprins. De bevittnade venuspassagen på det ganska nybyggda Stockholms Observatorium.

Parallellt handlar pjäsen om en kvinna som utklädd till man flyr över gränsen till Norge. Anna Eleonora Ekelöf växlade identitet stup i kvarten, ljög om vem hon var och påstod sig t o m vara just kronprins Gustav.

Det franska teatersällskapet du Londel håller till på Bollhuset nära Slottet. Sällskapet spelade på Drottningholms slottsteater och man har försökt efterlikna scenkulisserna där. Skickliga dansare och cirkusartister gör sina konster och det märks att djuren tränats av proffs. Prinsen jonglerar med guldglänsande käglor och blir allt skickligare.

Flera skådespelare är döva och använder teckenspråk. Ibland är det bara teckenspråk, ibland talas replikerna, ibland textas de på väggen. Man använder lite musik, men långa stunder är det helt tyst i salongen, vilket till en början kändes nästan obehagligt men efter en stund vilsamt.

Efteråt var jag lite omtumlad och en aning trött, och inte helt klar på vad man vill med pjäsen. Jag kan lite teckenspråk, men säkert fick de teckenspråkskunniga i salongen ut mer. De var ganska många och visade sin entusiasm i handvibrationer istället för applåder. Men jag tror alla upplevde en suggestiv föreställning fylld av magi.

onsdagen den 26:e mars 2014

Kyrkomusikfestival i Oslo

Samtidigt som det var Naturfotofestival i Ski var det Kirkemusikkfestival i Oslo! Tänk så praktiskt! Min man hade stor glädje av den förra och vi hade båda glädje av den senare.

Händels oratorium Jephtha, hans sista, skrivet 1751, när Händel fått allt svårare att arbeta på grund av sin försämrade syn. Libretton bygger på texter i Domarboken kap 11. Det handlar om offer, hela festivalens genomgripande tema. Hur kan vi förstå offer idag, både i samhället runt om oss och i mer övergripande betydelse? Jefta lovar Gud att om han vinner kriget mot ammoniterna ska han offra den förste han möter, och det visar sig bli hans egen dotter. Men här kommer en ängel och hindrar honom och dottern behöver "bara" vigas till evig jungfru och till att tjäna Gud. Det är oklart i bibeltexten också om hon verkligen dödas. Innehållet är hur som helst ruskigt men musiken är flott. Det finns likheter med musiken i såväl Israel in Egypt som det mest kända oratoriet Messias. Vi fick njuta av fina solister och samspelta musiker. Pressen gav stora lovord under rubriken Grusomt godt oratorium.
Kör och musiker under ledning av Terje Kvam
under introduktionen av Stravisnskijs mässa
Festivalhögmässan i söndags genomsyrades av Stravinskijs Mässa för kör och blåsare. Det är tyvärr inte så ofta man får höra en komponerad mässa som en gudstjänst, den brukar framföras som en konsert. Här var det bra att komma i god tid, inte bara för att få en bra plats men också en genomgång av tema och karaktär i de olika satserna. Dirigenten kommenterade och demonstrerade med hjälp av kör och musiker, Oslo Domkor och en grupp från Forsvarets Stabmusikkorps. Det var mycket värdefullt för upplevelsen av denna ganska "svåra" musik. Prästen vävde skickligt sin predikan kring det skeva och asymmetriska i musiken och i det mänskliga.

Jag såg i festivalprogrammet att Stravinskijs Psalmsynfoni framförs nu på torsdag. Den minns jag från en konsert i Stockholm, ganska stökig musik som upplöses i ett alldeles himmelskt Alleluja och det hade jag gärna velat uppleva igen.

torsdagen den 20:e mars 2014

Surdegsworkshop

Igår höll Manfred Enoksson en surdegsworkshop i Saltå Kvarns butik på Söder. Ca 25 glada hemmabagare fyllde den lilla lokalen bakom själva butiken. På frågan vilka som bakade med surdeg kom de allra flesta händer upp, bara ett fåtal hade aldrig provat surdegsbakning. Manfred menade att det hade nog varit det omvända förhållandet för 10 år sedan. Nu har det gått trend i surdeg, det säljer bra och det har visat sig att i köpebröd kan andelen surdeg variera väldigt mycket på de bröd som kallas surdegsbröd. 

Manfred gav tips om hur man startar en surdegsgrund och vårdar den. Likaså hur man gör surdegen på kvällen innan man ska baka. Eftersom jag bakar mycket surdegsbröd så var mycket en repetition. Han pratade om olika mjölsorters egenskaper och slog ett slag för att fuska in lite fullkornsmjöl i degarna.

Man kan ju verkligen variera brödsortimentet. Det är stor spännvidd från det mörkt finska surdegsbrödet till det ljusa luftiga levainbrödet

Manfred rörde ihop en en enkel deg på mjöl, vatten och surdeg. Den fick vila medan vi fikade och sedan visade han hur han bakade ut, skar snitt för att titta in och se hur jäsningen pågick.



Workshopen handlade också om söta degar. I pausen bjöds vi härliga kanelbullar bakade med fördeg. Att fördegen gör under med bullarna har jag redan upptäckt i lussekatter och semlor enligt recept på Saltå Kvarns blogg.

Saltå Kvarns mjöl har hög utmalningsgrad 80 % och man har inte tillsatt askorbinsyra som man gör i vanliga mjöler. Jag köpte två paket av deras vete special (mer kunde jag inte ha i ryggsäcken). Ska bli spännande att baka på detta. Jag lovar återkomma med en utvärdering.