fredag 12 september 2014

Himlens väktare - intressant läsning!

Jag har läst Himlens väktare - astronomins historia före teleskopet av Ulrika Engström. Författaren är vetenskapsjournalist och detta är hennes debutbok.
"Vad vi ser när vi tittar på stjärnhimlen säger en hel del om hur vi ser på den värld vi lever i och också om oss själva."

Det hände mycket mellan Ptolemaios och Kopernikus. Självklart, det skiljer ju hela 1500 år, men det brukar inte berättas något om denna period i astronomiböckerna. Men här gör författaren resor till platser där gamla astronomer verkat, i Iran, Kina och Indien, länder där man ofta låg långt före de gamla grekerna och övriga västerlandet. Hon söker upp observatorier, vackra byggnader belägna på höga kullar med olika instrument riktade mot stjärnhimlen för att utforska den, långt innan teleskopet uppfanns på 1600-talet. Och hon träffar dagens astronomiintresserade i Iran, många unga kvinnor.

Matematikens utveckling i Indien hade stor betydelse för förståelse av universum. Det var där man först tog till sig begrepp som oändligheten, och det var också där som nollan introducerades redan på 600-talet.

Detta är en annorlunda kulturhistorisk bok som spänner över länder och tider där astronomin har haft hög status. Man visste tidigt att jorden var ett klot och man kunde förutse sol- och månförmörkelser. Astronomin var viktig för navigation och för att skapa kalendrar, för att t ex kunna räkna ut när påsken inföll eller när Ramadan började och slutade. Dessutom trodde man ju att mycket var "skrivet i stjärnorna". Astronomisk kunskap gav makt i samhället - astronomerna kunde förutse vilka dagar som var bra för att ta viktiga beslut.

En intervju med författaren. Hoppas du tar dig tid att lyssna, den tar en halvtimme! (Tillgänglig till 2014-11-07)
Länk till intervjun
Länk till intervjun, klicka här

måndag 1 september 2014

Första kontakten med ukrainsk körmusik

I fredags var jag på konsert med en ukrainsk kör, Kievs Kammarkör. Oscarskyrkan var helt fullsatt. Arrangemanget låg inom Östersjöfestivalen.
21 sångare sjöng alldeles fantastiskt. En ovanligt liten kammarkör, men alla var proffs och flera av dem hade solistiska uppgifter också. Konsertens första del bestod till stor del av liturgiskt präglad repertoar. Den enda kända programpunkten för mig var en sats ur Rachmaninovs Vesper. För övrigt var det musik av nu levande ukrainska kompositörer. Jämfört med svenskt körklangsideal lät det lite annorlunda. Ovanligt maffiga altröster och synnerligen djupa basar var det jag tänkte på mest.

Valenyn Silvestrov var en för mig ny bekantskap, han hade tonsatt texter av 1800-talspoeten Taras Sjevtjenko. Enligt programbladet är kompositören den främsta i dagens Ukraina och poeten kallas Ukrainas nationalskald. Silvestrov lär vara Arvo Pärts favoritkompositör, och kanske fanns det lite likheter. "Jag skriver inte ny musik. Min musik är ett gensvar till och ett eko av vad som redan finns." Så har Silvestrov själv sagt. 

Efter paus kom körsångarna klädda i färggranna folkdräkter och framförde ett program med ukrainsk folkmusik. De sjöng utan dirigent och band ihop sångerna med trevlig koreografi.
Det visade sig att alla manliga körmedlemmar var bra på att hantera trummor och slagverk av alla de slag, både tillsammans med folksångerna och i separat musik. Tre killar framförde ett läckert stycke som hette Gräsklippare, där de musicerade på sablar.
Bilderna är hämtade från Pressbilder på Östersjöfestivalens hemsida och där finns många fler.

fredag 29 augusti 2014

Ett färgstarkt museum - Bror Hjorths hus

Känner du till Bror Hjorth svensk konstnär från första halvan av 1900-talet? Inte säkert, men om du kommit ut från centralen i Uppsala har du nog sett den här skulpturen, Näckens polska.
Bror Hjorts skulptur utanför Uppsala centralstation
Jag har besökt Bror Hjorths Hus i Uppsala, där hans hem och ateljé finns. Bror Hjorth föddes bara ett par mil från Uppsala år 1894.  På 1920-talet studerade han i  Paris. Intrycken därifrån kombinerade han med svensk folkkonst.

I det som varit hans hem finns nu en stor utställning med skulpturer, reliefer och målningar. Man blir glad av Bror Hjorths konst, lite naiv och otroligt färgstark.


Hans skulpturer är grovhuggna och minimalt bearbetade. I den här skulpturen av Fröding i en kraftig bit ek, verkar stocken ha fått bestämma att huvudet skulle ligga på sidan.
Fröding
Gandhi
På en vägg i ateljén finns en målad förlaga till altarreliefen i Jukkasjärvi kyrka. Guiden berättade att Bror Hjorth var mycket mån om att studera miljön han använde i sina verk, i det här fallet laestadianismen. Han pekade på både personer och platser som kunde identifieras.
Triptyk av Bror Hjort i Jukkasjärvi kyrka, 1958
Jag trodde Bror Hjorth var släkt med Hjort Anders, fiolspelman från Dalarna, men så var det inte enligt guiden. Däremot var Hjort Anders vän till familjen och förekommer i flera målningar, liksom musikmotiv överhuvudtaget. Det fanns spelmän i släkten, konstnärens farfar och dennes bror.


Det var inte alltid som Bror Hjorths konst uppskattades direkt. Näckens polska väckte starka känslor, den ansågs osedlig,  när den kom på plats på 60-talet. En "Visdomens brunn", gjord som en medeltida dopfunt, som förslag till utsmyckning på en skola, blev inte väl mottagen. Den hade bilder på så omaka stora män som Nietzsche, Gandhi, Jesus och Chaplin runt om. Guiden sa att den står nu gjuten i brons på Olof Palmes plats i Södertälje.
Visdomens brunn med många personer som konstnären beundrade
Det kändes som ett "hemma-hos"-besök, att gå runt på trasmattor i Bror Hjorths hem, där han bott och arbetat i 25 år, ger mer än att se verken i mer anonyma museer. I ateljen är det fortfarande färgstänk på golvet som om konstnären just lämnat sin arbetsplats.

måndag 11 augusti 2014

Tröjan färdig långt om länge!

Den här sommaren har det varit för varmt för att sitta med en stickning i knät. I alla fall har jag skyllt på det, när jag inte blivit färdig med tröjan. Dessutom lär det inte behövas några varma tröjor på ett bra tag.

Min man hade önskat en ny v-ringad tröja och jag köpte garn på syfestivalen i våras. Jag valde ut ett par trevliga flätmönster och satte igång med rundstickan. Den smala flätan har en mönsterrapport på bara 4 varv, men på den breda är rapporten 24 varv och då hade jag bra hjälp av mönsterhållaren jag också köpte på syfestivalen.

Så insåg jag efter ett tag att jag aldrig stickat v-ringning på rundsticka. Bara lusekoftor och tröjor med rund ringning. Och nu hade jag dessutom gjort det ena flätmönstret mitt på tröjan. Hur ska jag klara det utan färdigt mönster? Jag läste lite mer om rundstickning men hittade inget om v-ringning. Så det fick bli lite på eget bevåg. Det syns på bilden nedan hur jag har minskat på båda sidor och stickat mittmaskor att klippa i. En av sommarens mindre heta dagar blev stickningen klar!

De tre delarna före montering
Det är många fördelar med rundsticka: lätt och behändigt, man tappar inte maskor och framför allt det är så lite efterarbete. Fast det där med att klippa känns alltid pirrigt. Jag vet ju att maskinsömnaden på båda sidor är helt tillräcklig, men ändå. 

På ärmarna stickar man ju alltid några varv extra för att ha till att lägga över den uppklippta kanten. Jag stickade ett par varv extra och gjorde dem aviga (stickade fortfarande runt, men åt andra hållet med räta maskor) och så lät jag ett par varv synas. Det blev en fin kant.

På v-ringningen hade jag inget att vika runt så jag virkade runt sårkanten. 
Tröjan är klar ...
... och till belåtenhet!

torsdag 31 juli 2014

Göta kanal - kulturhistoria och turistnöje

Göta kanal - vilket storverk det måste ha varit på sin tid! Inte minst att organisera bygget, som krävde otroligt mycket arbetskraft. Tage Danielsson har diktat om det hårda jobbet "De händer som grävde på Göta kanal" och det var säkert ett hårt jobb. Ca 7 miljoner dagsverken (12 timmars!) och man grävde för hand!

Biskop Brask lär ha formulerat en idé om en kanal tvärs över landet år 1525 efter att ha bott i Italien och inspirerats av Leonardo da Vinci. Ett skäl var att man ville slippa både Hansan och Öresundstullen. Men det blev ingen verklighet av idén förrän tidigt 1800-tal.

Jag minns att jag i folkskolan höll ett föredrag om Baltzar von Platen och hans betydelse som grundare av Göta kanal. Han fick dock aldrig uppleva den pampiga invigningen 1832, han dog tre år innan bygget var klart. Arbetet tog lång tid, starten gick redan 1810, men projektet höll på att gå i stöpet ekonomiskt flera gånger.

Tillsammans med Trollhätte kanal (öppnad 1800) och Göta älv blev Göta kanal en vattenväg tvärs genom landet, "Sveriges blåa band", ett av Sveriges största byggprojekt genom tiderna. Under ganska lång tid var det en mycket viktig transportled för både gods och persontrafik, men konkurrerades senare ut av lastbilar och bussar.

Nu är kanalen en stor turistattraktion och ett välbevarat kulturarv. Fritidsbåtarna befolkar kanalen och slussningen är ett stort nöje. Och man cyklar och joggar på de gamla dragvägarna vid sidan om kanalen.
M/S CERES som vi åkte med
Tekniken är fiffig i all sin enkelhet: Fartyget färdas in i slussen, luckorna stängs bakom, vattnet släpps på och fartyget höjs till önskad nivå. Där nivåskillnaden är stor, som vid Berg, har man byggt flera slussar i serie. Vid Berg finns totalt 11 slussar. 
Inne i en av slussarna vid Berg

Vi gjorde en dagstur på Göta kanal, det blev en mycket angenäm upplevelse att glida fram i lugnt tempo i vacker natur. Sträckningen Berg - Borensberg tog 3,5 timmar. Vi tog oss genom ett stort antal slussar, under flera broar och över två akvedukter. En del broar lyftes, andra drogs på hjul. Vid Borensberg har man kvar en handvevad sluss, så gick det till överallt förr. Strax innan vi kom fram dit passerade vi det vackra lusthuset vid "Styrmans fasa" vid en 90-gradig sväng. Dagens lunch på båten var Wallenbergare, kalvfärsbiff med potatismos och rårörda lingon, en härlig klassiker.


Här syns hur lång (kort) sträcka vi färdades på 3,5 timmar
 Bro på hjul skjuts över kanalen
Lusthuset vid "Styrmans fasa"
Jag vet inte varför, men jag måste ha haft lite extra geografiintresse för Östergötland, för där gjorde far och jag melodi till en ramsa. Och under den här dagens utfärd blev jag påmind om den. Den gick så här:
Vättern och Boren, Roxen och Glan
Yxningen, Åsunden, Järnlunden, Sommen och Tåkern
Bråviken, Slätbaken, Vikbolandet 
Svartån och Stångån och Motala ström

Alldeles intill Berg ligger Vreta klosters kyrka. Det lär vara Sveriges äldsta kloster från början av 1100-talet. Det blev en fin avslutning på dagen, inte minst att strosa omkring i det rofyllda klosterruinsområdet.
Vreta klosters kyrka

Klosterträdgården

torsdag 24 juli 2014

Två egenvävda mattor pryder nu sin plats!

Som att komma till dukat bord ... Väven var redan uppsatt, men eftersom jag skulle väva bredare än den ursprungliga uppsättningen så blev det en specialkonstruktion. Min svägerska Eva fixar det mesta! De extra varptrådarna på båda sidor hölls spända med hjälp av stenar i kulpåsar. Man fick vara lite extra observant när man drog fram, men det gick bra.
Evas specialarrangemang
Förra sommaren vävde jag mer vanliga trasmattor och då var jag med om alla föreberedelsemoment som varpning och solvning (och dokumenterade på bloggen). Den här gången skulle jag väva lite mer avancerat. Jag har en bred matta, som mor vävt med rutmönster och olika fram- och baksida, som jag ville ersätta med en ny i liknande stil. Hur man väver en sådan visste jag inte, men jag råkade hitta ett mönster i en gammal vävtidning Väva 7 från 1988. Mönstret är gjort av av Brita Reissner, mattan heter Mexicana och är vävd med s k dubbelbindning.

Nu ville jag ha färger som matchar min köksgardin: vinrött, grått, svart och vitt. Hur få tag på tillräckligt mycket i samma färg? I mönstret angavs ca 4 kg trasor och där var det fördelat på 6 färger. På väg ner från Umeå stannade vi till i Gnarp på Wahlman Textil och där hittade jag trikåinslag i enfärgat vinrött, svart och vitt och några vanliga bomullsremsor i småmönstrat ljusblått och grått. Det fick bli grunden till mattan. Några egna mattrasor fick komplettera. En gammal körklänning från 80-talet visade sig passa bra i färg.

Det var spännande att se hur mönstret växte fram. Mattan skulle bli hela 120 cm bred, det kändes verkligen i kroppen, man fick sträcka sig åt båda håll. Dubbelbindning gjorde att mattan fick omvänt mönster på baksidan och den blev extra tjock. Det var krävande att väva, jag som bara har en veckas vävvana från förra sommaren. Att ha fyra skyttlar igång samtidigt för att få rutorna, det gällde att vara koncentrerad så det blev rätt inslag till rätt trampa! Eva var till hands vid behov; när jag var osäker på mönstret kunde jag skicka en bild och få hjälp.


Här blev det visst fel trampa
Vävstugan låg ute på landet i nordvästra Skåne. Det blev långa dagar och ibland fick det bli ett kvällspass också för att jag skulle hinna på en vecka. Att väva när det var helt mörkt runtomkring, sommarvarmt med öppet fönster och välkommet regn och två läslampor över väven, vilken känsla!

Om tiden räckte till skulle jag väva ytterligare en matta, en som passar vid TV-soffan. Och så blev det. Den mattan är gjord i samma mönster men med vanliga mattrasor. Mattan skulle matcha soffan, så nu handlar det om rött, grönt och gult! Det krävde en del förberedelse, att klippa skjortor och T-shirts och riva gamla gardiner. Och botanisera i släktingars mattras-lager. Hur skulle jag få mönstret att framträda trots olikfärgade trasor? Hur långt räcker ett nystan? Jag fick idén att numrera olika kombinationer så att det fanns alternativ och att de kunde återkomma i andra ändan.  Dubbla inslag gör det enklare för det finns flera kombinationer. Och blandningen ger liv åt mattan!
Numrerade kombinationer var till god hjälp
Intensiva färger, men det kan nog bli bra
Spännande värre, när mattorna togs ner från väven
Här klipper jag isär mina båda mattor
Väl hemma efter en veckas intensivt vävande och två mattor i bagaget satt jag i skuggan i bersån och knöt drejad frans med inlägg av svart mattvarp. Det ger en fin och stadig avslutning. 
Knytning av drejad frans
Så kom det efterlängtade ögonblicket, att lägga mattorna på plats! 
Den färgglada matten passar till soffan
Köksmattan på plats!
Att jobba med hantverk i olika former är fantastiskt. Att väva mattor hör till det roligaste, även om man följer ett givet mönster är det ett skapande i stunden!

onsdag 25 juni 2014

Körfestival i midsommarljuset

Under midsommarveckan deltog jag i Umeå körfestival anordnad av Kammarkören Sångkraft.
Kammarkören Sångkraft
Över 30 körer från 10 olika länder kom till festivalen. Flera av de internationella körerna/vokalgrupperna hade enormt fina konserter. Körer från Lettland (Riga är också kulturhuvudstad i år), Estland, Island, Tyskland och Frankrike framträdde på White Night-konserterna på Norrlandsoperan. Jag tror att de flesta umebor kom i kontakt med körsångare någonstans, eftersom det var mycket spontansjungande och många framträdanden, inte bara i kyrkor och andra konsertlokaler utan också ute på gator och i köpcentra. Alla åldrar, från energiknippet av härligt frimodiga och superduktiga tjejer i sjUNG från Sundsvall till de glatt sjungande gott vuxna i Kör74.

Umeå är årets kulturhuvudstad och på midsommarafton invigdes Gijrragiessie (vårsommaren), den fjärde av samernas åtta årstider, i samband med körfestivalens midsommarfirande i Döbelns park. Tyvärr var vädret inte det bästa, kallt och regnskurar då och då men med lite solsken emellan. Vårsommaren är en kort årstid, redan 11 juli invigs sommaren. Man får hoppas att värmen kommit då!
Kammerkoris Austrums från Riga
Det blev ett fint midsommarfirande, åtminstone tidvis utomhus. Vokalgruppen Kraja sjöng folkvisor i fina egna arrangemang. Sångkraft hade en bejublad konsert i Stadskyrkan, i alldeles fullsatt kyrka, avslutade med ett extranummer men applåderades in en gång till för ytterligare ett!
Vokalgruppen Kraja
På midsommardagen framfördes ett nyskrivet verk Lux arcticus av Emil Råberg, beställt för festivalen. Varje förmiddag tisdag-torsdag övade vi under Leif Åkessons eminenta ledning och kompositören satt alltid med, gav synpunkter och jobbade hårt för att vi skulle få ett bra umesamiskt uttal.
Kompositören med sitt verk
Bilden är Råbergs monogram skrivet med musiktecken
Emil berättade vid ett seminarium hur han jobbar som kompositör av beställningsverk för olika körer. I det här fallet skulle texten (skriven av Leif Åkesson) sjungas på olika språk: engelska, latin och umesamiska. Verket skulle vara 15 minuter långt och kunna framföras av två körer, en större och en mindre, men när han skrev, visste han inte alls hur stor kör 1 var och inte heller något om stämfördelning och körvana. Texten är en vacker hyllning till de ljusa nätterna i norr och på engelska låter den så här:
The light of the sun defeats the arctic darkness
and summer´s night is like a day
Let us sing and play all through the night
It is time to praise this wondrous light. 

Umesamiska är ett nästan utdött språk, bara ett fåtal nu levande personer talar det. Emil har ingen samisk anknytning alls men fick den översatta texten uppläst på umesamiska av en äldre man. Inspelningen av detta gav honom idéer till både melodi och rytm. Men det var inte så lätt att få över detta till en läsbar notbild.
Det samiska temat i olika rytmiska skepnader
På bildens musiktema sjöng vi textfrasen Låvllabe jah spieládube åbba jiijub. På latin blev det en högtidligt stigande fras Canamus psallamusque per noctem totam och på engelska rytmiskt lekfullt Let us sing and play all through the night. Att få till det umesamiska uttalet var definitivt inte lätt, men vi gjorde så gott vi kunde. Mixen mellan språken gjorde kompositionen unik.

Trevliga workshops, lärorika seminarier och underbara konserter fyllde dagarna i övrigt. Dygnet hade behövt ha mer än 24 timmar om jag skulle hunnit med allt jag önskat. Man ska ju inte sova bort sommarnatta och det gjorde jag inte heller.

Några axplock: Gunno Klingfors hade ett seminarium under rubriken Nytt om gammal sång om hur människan sjungit genom tiderna. Peder Karlsson med Real Group-bakgrund hade en workshop kallad Sjung & ha kul och visst hade vi det! Barbershop för kvinnor med Kristina Lejon var också roligt att pröva på.

Väldigt speciellt var att möta gruppen Accent. De sex killarna från fem olika länder har under ett par år jobbat tillsammans i den virtuella världen men nu ett par dagar före festivalen möttes de för första gången i den reella världen. Tänk vilka möjligheter tekniken ger. Men att träffas på riktigt och utöva musik tillsammans slår det mesta, det var de själva ett bra exempel på.

Flera av de internationella körerna framträdde under avslutningskonserten. Den tyska kören Carmina Mundi framförde Geografisk fuga av Ernst Toch och smusslade in Umeå i texten om och om igen som ett tack! Lux arcticus blev sedan en pampig avslutning av hela festivalen.
Den stora festivalkören framför Lux arcticas på Idun-teatern
Vill du se fler bilder från festivalen så finns det gott om på festivalens Flickr-sida. Arrangörerna har verkligen anledning att känna sig nöjda med sin första körfestival ... hoppas det kommer fler!