torsdag 11 februari 2016

Medea på Operan

Nyskrivna operor hör inte till det vanliga. Men Medea av Daniel Börtz kommer att bli en klassiker, det är jag övertygad om. Det är viktigt att det skrivs nya operor: "Musiken får inte bli ett museum" för att citera Börtz själv.

Vilken gripande föreställning! Tänk att en antik myt kan upplevas så aktuell. Det finns starka kommentarer till dagens flyktingsituation, medmänsklighet och stängda gränser. Medea kom från Kolchis i dagens Georgien till Korint på grekiska fastlandet. Det står om bommar och gränser i Euripides drama från 431 f Kr. "Det är en stor sorg att människan inte blivit klokare", säger Börtz i en intervju.

Handlingen utspelas under en enda dag. Scenen är kal, som ett grekiskt tempel med höga vitkalkade väggar. Sångarna har tunga kläder i svart och mörka dova färger. Musiken är suggestiv, den pendlar mellan det svagaste svaga till starka utbrott som understryker handlingen.

Undrar hur Emma Vetter känner sig efter en sån omtumlande föreställning. Hur är det att spela en rollfigur som är så rasande och så hämndlysten? Kan man verkligen gå hem och sova gott efter en sådan urladdning?
Pressbild
Fotograf: Carl Thorborg
Lyssna på operapodden här!
Om man inte kan ta sig till Stockholm, kan man ändå få se Medea. Den 13 februari direktsänds den på 40 biografer i landet.

tisdag 26 januari 2016

Kina tidigt 60-tal

Det var mycket intressant att höra Cecilia Lindqvist berätta om sina upplevelser när hon studerade i Kina i början av 1960-talet. Svensk-kinesiska föreningen i Uppsala anordnade föreläsningen.

Cecilia känner verkligen landet Kina med dess språk och kultur. Nu berättade hon om Kina för länge sedan och illustrerade sin berättelse med egna bilder. Hon berättade så engagerat om upplevda situationer att det efteråt kändes som att man varit med på plats.  På den tiden var Kina ett fattigt, byråkratiskt och på många sätt eländigt land, men Cecilia lyckades se skönheten i den kinesiska kulturen, inte minst musiken.
Cecilia Lindqvist
På bilden syns två instrument, qin - hennes och lärarens mitt emot varandra
Vi har två av hennes böcker i bokhyllan sedan tidigare, Tecknens rike och Qin. Den första handlar om det kinesiska skriftsystemet, hur de olika tecknen utvecklats, med anknytning till arkeologiska fynd. Den andra handlar om det urgamla stränginstrumentet qin (från Tangdynastin), som Cecilia själv spelar. Två vackra böcker, dekorativt inbundna med rikt bildmaterial. I den nyutkomna boken, En annan värld, minnen från Kina 1961-1962, som vi köpte igår och fick signerad, har hon samlat ihop gamla foton, gått igenom sparade brev och anteckningsböcker och återigen åstadkommit en fantastiskt vacker bok.

Själv var jag i Kina första gången 1998 och andra gången 2002 och under de fyra åren hade mycket hänt. 1998 var det ljudet av allt cykelplingande i morgonrusningen som fascinerade mig, fyra år senare var bilarna fler än cyklarna i Peking och jag minns den stickiga förorenade luften. Och sedan har allt gått rekordfort, skyskraporna växer och snabbtågsnätet byggs ut. Cecilias första tågresa från Peking till Shanghai tog 23 timmar (idag tar det knappt 5 timmar och tåg avgår varje kvart).

Två gånger till har jag besökt landet, en resa längs Sidenvägen från Xian till Kashgar 2011 och en resa i Guizhou södra Kina 2013. Sidenvägsresan gav perspektiv på landets storlek, det är 300 mil fågelvägen mellan Xian och Kashgar. Guizhou-resan gick genom en fortfarande fattig del av landet där många minoritetsfolk vårdar sina traditioner. Världens folkrikaste land är fortfarande fascinerande, jag återvänder gärna om tillfälle ges.

söndag 27 december 2015

Jul i Dalarna


Vi firade jul i Rättvik tillsammans ett trettiotal andra gäster i en resa arrangerad av Reseskaparna och det blev mycket julstämning och fina upplevelser av natur och kultur kring Siljan.

En oväntat intressant programpunkt på uppfärden lille-julafton var besöket på Biografmuseet i Säter. Vi fick en fin presentation av museets historia, vi fick se gamla reklamfilmer och en film av temavis hopklippta filmsekvenser, mycket fyndigt gjord. Filmerna väckte minnen och igenkänningsfaktorn var också hög i de hemmiljöer man byggt utifrån den rörliga bildens historia.


Vi bodde i mysiga små stugor på Hantverksbyn ett par kilometer söder om Rättvik, åt julmat i restaurangen och och umgicks i den sal som fått namnet Gärdebyn med panoramavy över Siljan. Spelmän underhöll vid julbordet, tomtemor kom med klappar och vi såg traditionsenligt Karl-Bertil Jonssons julafton. Mycket mat blev det förstås och jag kunde konstatera att vågen visar ett par kilo mer idag.



  
Tomtemor hade klappar även till reseledare och busschaufför.
Höjdpunkten var julottan i Leksands kyrka. Redan 4.30 var vi på plats och fick följa förberedelserna. Utanför kyrkan var en brasa tänd,  kyrkvaktmästarna höll på med att tända hundratals stearinljus, och vi fick lyssna på både orgelmusik, Leksands kyrkokör och Sockenspelmännen, innan det ringde in för julotta kl 6.  
Alldeles fullsatt kyrka, allt var mycket stämningsfullt. De flesta medverkande var klädda i sockendräkt. Vi satt på raden bakom kören och kunde på nära håll se deras fantastiskt vackra dräkter. Många hade leksandsdräkt: kvinnorna hade blå förkläden och halskläden med svartvita broderier, männen hade vackra broderier på axlarna på sina svarta rockar. Förutom en stor orgel på läktaren fanns en kororgel, båda användes, ibland samtidigt. Prästen ackompanjerades av kororgeln och församlingens svar av stora orgeln. Kören sjöng bl a Hugo Alfvéns Julsång (Se julens stjärna strålar klar...) , den hör inte till de vanligaste julsångerna, men den är väldigt vacker. Jag blev också imponerad av den mäktiga församlingssången. Kollektupptagningen tog sin tid, men det gjorde inget, spelmännen spelade för fullt. Och fortfarande var det mörkt ute, när gudstjänsten var slut.



Vi gjorde två utfärder med leksandskullan Signe som kunnig guide, på småvägar genom gamla byar med vackra vyer över Siljan, den ena dagen Nedansiljan och andra dagen Ovansiljan. I det vackra Tällberg ligger de små husen tätt med en vidunderlig utsikt över Siljan. Signe berättade  om traktens historia och traditioner som majstänger i byarna, hur de olika sockendräkterna såg ut och hur olika färger och mönster användes vid olika tillfällen. När vi var ute på Sollerön sjöng Signe några verser på Om sommaren sköna, den gamla Dalvisan, som är som en poetisk geografilektion om Dalarna.

Ett intressant besök var hos Nils Olssons dalahästar i Nusnäs, en liten ort som verkar leva på tillverkning av denna Sverigesymbol. Jag trodde inte att det fortfarande var så mycket hantverk i dalahäst-tillverkningen. Nu var det juldag och det satt inga som målade där, men ägaren, en ättling till Nils Olsson, visade hur man skar ut ämnen och berättade om att mycket av att forma hästarna görs som hemarbete. Det fanns också färdiga kit att köpa: ämne, morakniv och plåster! Numera doppas den täljda hästen i färg, men krusmålningen görs för hand.
Från furuplanka till färdig dalahäst 



Jag tycker absolut att en dalahäst ska vara röd, men det fanns andra många färger också som passade, bara man slapp de ljusblå och de grisskära. Många storlekar att välja på, från de minsta gjorda att ha som örhängen till de i häststorlek. Och även andra djur täljs, målas och dekoreras på samma sätt!

 
På hemvägen på annandagen stannade vi vid Falu koppargruva, ett av Sveriges 15 världsarv. En guide berättade legenden om hur bocken Kåre kom hem med rödfärgade horn, vilket ledde till att kopparfyndigheterna upptäcktes och historien om Fet-Mats. På den tiden gruvbrytningen pågick var det säkert rökigt och marken runt om var kal och steril och den delen av Falun kallades "den gruvliga sidan", medan området andra sidan ån kallades "den ljuvliga sidan"  Falu rödfärg var en biprodukt, som fortfarande tillverkas. Man har inte kontinuerlig drift utan kör fabriken då och då, och utvinner färgämnet av malmfattig sten, kallad varp, som är rester kvar sedan brytningen upphörde 1992. Vi såg gott om högar runt omkring Stora stöten, gropen efter raset år 1687
Stora stöten
Här tillverkas Falu rödfärg
Innan vi lämnade Falun gjorde vi ett besök på Dalarnas museum som verkligen har bredd i sitt utbud av utställningar. Man har byggt upp Selma Lagerlöfs arbetsrum och bibliotek helt intakt, man visar lokal folkkonst i form av folkdräkter och kurbitsmålningar, man visar hístorisk utveckling av så skilda områden som gruvindustri som Hagströms elgitarrer.
Selma Lagerlöfs arbetsrum


Gustaf III uppmuntrade dalfolket att utveckla slöjdhantverk!
Den lilla svarta hästen är den äldsta bevarade, tillverkad före 1820
Färggranna Hagströms-gitarrer
Jultraditioner varierar och varje landskap har sina speciella maträtter och seder. Om jag saknade något i julfirandet? Snö borde vi förstås haft, men för att vara en grön jul var den väldigt fin, med klart väder, solsken och fullmåne. Vad gäller maten så saknade jag brunkål och grönkål, men i övrigt fanns allt man kunde önska.

Och kan du tänka dig: hela resan var en vinst! Tänk vad ett ifyllt tävlingsformulär på Seniormässan kan leda till!

måndag 14 december 2015

Höstens mössor

Tänk så mycket modeller på mössor man kan hitta på! För min del har det blivit tre stickade mössor under hösten i helt olika stilar.
En dragspelsbasker med garn och mönster från Östergötlands ullspinneri. Jag hittade den på höstens syfestival i Älvsjö. Egentligen var det en väst i samma garn och stil jag föll för (och den har jag inte hunnit börja på än) men mössan blir ett trevligt komplement.

Jag hade restgarner från koftstickningen och det räckte till en mössa modell Ida (även här är mönstret från Östergötlands ullspinneri) och jag valde då att göra samma bård som på koftan Pictoreska bårder i egen design inspirerad av Albertus Pictor-målningarna i Yttergrans kyrka.
Den tredje mössan är stickad med handspunnet angoragarn. Anne Beate Rye Tegen har spunnit garnet av ullen från egna kaniner. Jag hade bara köpt 50 g garn och kunde inte få tag på mer och därför blev det en liten slätstickad mössa. Jag kände för att garnera med tofs och virkad fläta och lite nålfiltning. Om du undrar hur jag gjorde tofsen: kolla på länken!

tisdag 24 november 2015

En pigg 90-åring!

I Berwaldhallen har det firats i två dagar att Radiokören fyller 90 år! Två konserter som jag kommer att minnas länge.
Pressbild, foto: Micke Grönberg 

Fredagens konsert var tillbakablickande på körens historia. Välkänd svensk körlyrik som Stenhammars Tre körvisor och Wikanders Kung Liljekonvalje. Roligt att höra proffskören i sånger som även amatörkörer sjunger. En höjdpunkt under kvällen var ... a rivider le stelle av Ingvar Lidholm som har en förunderligt vacker avslutning där sopransolisten sjöng uppifrån läktaren. En annan var Liberté av Francis Poulenc, där budskapet kändes starkt och angeläget. Jag måste också nämna den härliga dubbelköriga Bach-kantaten Singet dem Herrn med en solokvartett ur kören.

Före konserten på fredagskvällen lyssnade jag på ett intressant samtal mellan Stefan Parkman, som varit dirigent för Radiokören, och Richard Sparks vars doktorsavhandling handlade om "det svenska körundret". Eric Ericsons namn nämndes flera gånger, det var under hans långa tid som dirigent som svensk körmusik fick sitt internationellt goda rykte. Han ledde både Radiokören, OD och sin egen Kammarkör hade därmed tillgång till goda körsångare, samtidigt som han undervisade på Musikhögskolan. Hans engagemang i Måndagsgruppen gav honom tillfälle att framföra nyskriven körmusik. En viktig faktor som Sparks nämnde var att Sverige inte var indraget i kriget.

Men det fanns körsång i Sverige tidigare också; t ex var frikyrkan mycket betydelsefull för körsångens utveckling. Och hur ser han då på framtiden? Körsång är fortfarande en av de största folkrörelserna i Sverige. Det har kommit många bra körledare i generationen efter Ericson som skapat sin egen stil i proffsiga körer.
Richard Sparks och Stefan Parkman
På lördagen fick publiken chans att hylla kören med allsång. Anders Jalkéus hade skrivit en fyndig text till melodin Rosa på bal, och sången höll på att lyfta taket i Berwaldhallen; en stor del av publiken var körsångare och tog förstås fram sin allra bästa körröst.

Det blev riktigt känslosamt när ett stort gäng härliga ungar från Sollentuna musikklasser kom in på podiet. De framförde ett par sånger av Laci Boldeman med lite dramaturgi och sedan Frid på vår jord  tillsammans med Radiokören. Var hade kör-Sverige varit om inte musikskola och musikklasser funnits?

Konserten var framåtblickande med inte mindre än tre uruppföranden med kompositörerna närvarande. Några höjdpunkter i programmet: Ett kinesiskt stycke med annorlunda klanger, det tidsöverspännande Hear my prayer där Purcells 1600-talsbarock möter Sven-David Sandströms speciella klanger och den kraftfulla åttastämmiga Friede auf Erden av Schönberg. Ett annorlunda svängigt verk av Jan Sandström Biegga luohte (Jojk till fjällvinden) fängslade mig också. En av körens basar kom trummande genom salen och var sångsolist på samiska.

Konserterna sänds i P2 på onsdag 25 nov kl 10.30 (finns redan på SR play) resp fredag 4 dec kl 19 (den senare med repris 10 dec kl 10.30) Ta chansen att lyssna!

onsdag 18 november 2015

Kulturella upplevelser i Oslotrakten

Vi har tillbringat helgen i Norge, hälsat på goda vänner och upplevt mycket tillsammans.
På fredagskvällen var det konsert i Konserthuset, andra delen av Sibeliusfestivalen. Det är 150 år sedan Jean Sibelius föddes. Oslo Filharmonin och sopranen Karita Mattila framförde ett fint program under ledning av Jukka-Pekka Saraste. Till stor del var det kända stycken såsom Finlandia och Valse Triste. Jag visste inte att den senare ingår i musiken till ett skådespel Kuolema. Av den musiken fick vi höra ytterligare ett par stycken. Väldigt vackert välnyanserat orkesterspel, mycket njutbart.

Karita Mattilas tolkning av Sibelius kända sånger Svarta rosor och Flickan kom från sin älsklings möte, båda med svensk text av Runeberg, tyckte jag mycket om. Hon kommenterade sångerna hon valt: Våren flyktar hastigt har en ljusare text och behövdes som motvikt mot det mörka.

På bilden ser man Oslo Filharmonin när de denna kväll tilldelas årets Sibeliuspris. Sibelius musik tillhör Filharmonins kärnrepertoar. Chefsdirigenten Jukka-Pekka Saraste fick själv samma utmärkelse år 2006.

På lördagen var det en sevärd hantverksutställning på Follo museum med fina arbeten i trä, näver och textil från lokala hantverkare. Många vackra saker imponerade på mig.
Anne Beate Rye Teigen spann ull från egna kaniner. Hon hade stickat upp mössor och vantar för försäljning. Garnet var underbart mjukt. Jag kunde inte motstå utan köpte 50 gram till en mössa.
Jag gillade också Benita Tornholms naiva hus gjorda efter ett foton där fantasin fått stort spelrum. Först när jag tittade närmre såg jag att det var en kombination av tygbitar, textilmålning och symaskinsöm.
Anne Beate Rye Teigen vid spinnrocken
Benita Tornholm vid symaskinen
Galleri F15 är ett intressant ställe med spännande utställningar av gränsöverskridande modern konst. Inte så att allt faller en på läppen, men det kan ändå leda till funderingar. Och att gå på en visning ger lite mer.

Ann Iren Buan hade använt sig av papper och gjort stora skulpturer. Hon använder tjockt papper, som är skrynkligt, lite trasigt, med aningen pastellfärg. Det återanvänds till nästa utställning och byggs upp anpassat efter rummets storlek. I ett rum fanns en böjd mur så hög att den skymde den vackra utsikten ner mot Oslofjorden, enligt guiden precis vad konstnären tänkt. Konstverket skulle stoppa upp, vara som en vägg, irritera åskådaren.
Beckoning the stars (vinkande till stjärnorna) var en stor alldeles gul tavla. Jag såg den som en jättestor post-it-lapp, ett än så länge oskrivet blad, och fick den pirrande känslan av en terminsstart. Alla möjligheter ligger öppna.
Ann Iren Buan: Beckoning the stars
På andra våningen fanns en intressant utställning av systrarna Kierulf. Rummens väggar målas om inför varje ny utställning och färgen bestäms av utställarna. Mycket smakfullt, färgerna framhävde vackra kakelugnar och detaljer på väggar och tak.

Annette och Caroline Kierulf, träsnitt
Där fanns många träsnitt men också objekt och skulpturer i andra material. Ett av rummen upptogs helt av tryck av överskrifter från veckotidningen Alle Kvinners blad 1943-1954. I ett annat rum fick besökaren fundera över tidsbegreppet, där fanns tryck med vanliga sentenser om tid som "Tiden är inne", "Tiden är ute" etc.
Blind dialog visar på verk som arbetats fram genom att systrarna från en gemensam utgångspunkt haft en dialog under skapandet, utan att ha fått se varandras arbete.
Annette Kierulf: Form and Reform
Galleriet ligger i Alby gård,  i ett naturskönt område vid Oslofjorden på sydspetsen av Jeløy.
Caféet är välbesökt, och maten var väl värd att köa för. Vi åt herrgårdslunch där, en njutning även för ögat. Deras Albykringla som bakas efter ett gammalt danskt recept är vida berömd.

Alby gård med Galleri F15
Lite natur hann vi med också. Det blev en tur till Østensjøvannet. Den största sevärdheten var en vacker rostand. Fågelexperter vi träffade berättade att rostanden är sällsynt i norra Europa, men ett exemplar hade förirrat sig dit och tycktes leva i harmoni med övriga änder.

lördag 7 november 2015

Dags för en andra läsdagbok

När någon nämner en bok blir jag ofta tveksam: Har jag läst den? Eller bara sett omslaget? Eller bara hört den recenseras på TV?

Jag är glad att jag började med läsdagbok. Och nu är den första fullskriven. 222 skönlitterära böcker finns noterade med titel, författare, datum och ett par raders anteckning om boken. Den första lästes i juni 2002, så antalet är inte alls imponerande, det blir i genomsnitt 17 böcker per år. Läsdagboken är, som det står i förordet, "en guldgruva för minnet". För att lättare kunna söka, för jag då och då över varje bok till en post i ett excel-ark och hänvisar där till aktuell sida i läsdagboken.

Sist i första läsdagboken hamnade Henning Mankells  Kvicksand, som jag just läst. Boken är rik på livsvisdom. Jag ville att läsupplevelsen skulle räcka länge: bara ett kapitel om dagen, bara ett av hans minnen och de tankar det minnet väckte. Titeln är fyndigt vald. Kvicksand är (enligt Wikipedia) inget material utan ett tillstånd hos en sandvattenblandning, som man kan sjunka ner i (dock inte helt, det är en myt).

Henning Mankell dog för bara några veckor sedan i cancer. Kvicksand är skriven efter att han fått cancerbeskedet, men trots det innehåller den mycket livsglädje.

År 2005 läste jag Mördare utan ansikte. Det var faktiskt den första deckare jag läste. Jag trodde inte att den genren var något för mig, men blev övertalad av en kollega (lärare i svenska) att testa. Jag minns att jag började läsa den på bussen hem från jobbet, blev totalt uppslukad och glömde bort att trycka på stoppknappen utan åkte förbi. Sedan har det blivit fler deckare, däribland några av Mankells Wallander-böcker. I hans kriminalare är det inte bara ett brott som ska lösas, utan där finns också samhällskritik och existentiella frågor.

Henning Mankell har en väldig bredd i sin produktion. Han har rest mycket i Afrika och även bott där delar av sitt liv. Han var starkt engagerad i samhällsfrågor och det finns kopplingar till aktuella händelser i hans böcker. Några exempel på sådana teman: aidsforskning (Kennedys hjärna), Kinas utveckling till stormakt (Kinesen), ekonomisk brottslighet (Mannen som log), flyktingfrågan (Mördare utan ansikte) och illegal invandring (Tea-Bag).

Tack vare läsdagboken vet jag att jag läst 11 böcker av Mankell. Som anteckning på Innan frosten har jag skrivit: "Att slarva med språket är som att använda oslipade knivar". Men jag minns inte om citatet är plockat från boken. Det är en spännande, otäck historia, där religiös fanatism ligger bakom ett mord. Mankells språk är rikt och vackert, skrivet med omsorg. Uttrycket Innan frosten är språkligt fel men säkert medvetet valt, det är effektfullt, intresseväckande och nästan poetiskt (byt ut innan mot före så märker du skillnaden). 

När jag läser de korta anteckningar jag gjort väcks minnet. På senare år har jag skrivit blogginlägg om extra intressanta böcker. Om du vill se vilka jag skrivit om och läsa inläggen så klicka på litteratur under etiketter i högra fältet.

Jag har just lånat en bok av årets nobelpristagare i litteratur, Svetlana Aleksijevitj. Hon får komma först i min andra läsdagbok!