måndag 13 oktober 2014

Lilla smycket - en bok av årets nobelpristagare

Häromdagen avslöjades årets nobelpris i litteratur: den franske författaren Patrick Modiano.

Jag hade turen att direkt få tag på bibliotekets exemplar av Lilla smycket. Verkligen en kort roman, bara lite över hundra sidor. Omslaget passar till miljön i boken, ett kallt och gråmulet Paris för en ung person som är på jakt efter någon att lita på, driven av sina minnen och drömmar.

Tonårsflickan som är huvudperson upplever ensamhet, hemlöshet och utanförskap. Hon känner inte tillit till någon utan upplever allt som tillfälligt. Allting väcker vemodiga minnen från barndomen.

Modianos språk är fint med noggranna detaljer, samtidigt som han håller en väldigt tunn gräns mellan det förflutna och det nuvarande: minne, dröm och verklighet - allt flyter ihop. Han lyckas verkligen få fram kylan i tillvaron. Det kändes så kallt att jag måste ta på mig tjocka sockar på fötterna och en extra tröja för att klara av att läsa boken.

Men jag undrar fortfarande över titeln: varför heter den "Lilla smycket" en direktöversättning från den franska titeln "La Petite Bijou"?

Här intervjuas Peter Englund just efter att priset tillkännagetts:

Jag har blivit intresserad av att läsa mer av Modiano, det finns fler böcker översatta till svenska. Och sen ska det bli intressant att höra hans nobelföreläsning. Han gläder sig säkert åt att komma till Sverige inte bara för priset; jag läste just att han har ett barnbarn här.

torsdag 9 oktober 2014

Orgelexplosion i Konserthuset


Konserthuset stora sal med orgeln i fonden
Foto: Jan-Olav Wedin
Gunnar Idenstam spelade på konserthusorgeln i Stockholm förra helgen. En anledning till konserten var att han fått Musikaliska Akademiens Interpretpris. Själv sa Idenstam att han ägnat de senaste 20 åren åt att bara spela sin favoritmusik och att göra det på orgel, oberoende av genre. Det har han valt istället för att gå igenom alla Messiaens orgelverk. (Jag tror säkert att han gillar att spela Messiaen också, vilken organist gör inte det?)

Konserthusorgeln går inte av för hackor. Den byggdes 1982 och har 69 stämmor. Idenstam spelade på det separata spelbordet på scenen. Jag satt på andra balkong på sidan, en bra plats för att kunna se händer och fötter i aktion.

Spelbordet på scenen för orgelkonsert
Det jag gillade bäst var Ravels Bolero, ett härligt stycke för orkester i vanliga fall, men nu kom orgelns alla möjligheter till användning. Han bytte hand då och då för det rytmiska kompet som går igenom hela tiden, säkert viktigt för att inte få kramp.

De 4 sista minuterna på Bolero hittade jag på hans sida.

Vi fick höra egna kompositioner och improvisationer, lite från ett kommande symfonirockprojekt. Motiveringen till priset han fått beskrev honom som "fullblodsmusiker" med fantastisk teknik och "halsbrytande improvisationer". Och det håller jag med om. Extranumret var så virtuost att det såg ut som om det var en film som spelades upp med för hög hastighet ...

En intervju med Idenstam finns på SR Play.

tisdag 30 september 2014

Maskor och medeltid

Så heter boken som gav mig idén till en ny stickning. Anna-Karin Lundberg är stickdesignern som gett ut en väldigt vacker bok med inspiration från medeltida kyrkmålningar. Det var svårt att välja ut ett mönster bland alla, men det blev Sånga brokadblomma. Blommönstret finns på en apostels kåpa i Sånga kyrka, där Tierpsgruppen stått för målningarna som är gjorda i slutet av 1400-talet. Färgkombinationen är gråblått och mörkblått. Hans nedre klädnad är rödbrun och den färgen finns i koftans kant. Jag har inte varit i Sånga kyrka och sett målningen, men får väl ta en tur dit när koftan är klar.

Jag skickade efter garn och satte fart på rundstickan!
Jag hade så brått att se hur mönstret växte fram och hur kilarna i sidan och mitt bak minskade att jag inte märkte mitt fatala misstag. Det var först när jag skulle ta en bild och försökte veckla ut stickningen. Oj då, det hade blivit ett Möbiusband, hur skulle jag göra nu?

Min lösning blev att sy på maskin i mittmaskorna och klippa upp ... nu är jag på banan igen! Och jag lovar lägga ut en bild när koftan är klar.
Tänk att få se dessa fantastiska tröjor och koftor i samband med målningarna de anspelar på! Tydligen var det en utställning i Barkåkra kyrka, strax norr om Ängelholm, i somras. Jag kan ju hoppas på en motsvarande på närmre håll, många av kyrkorna ligger i Uppland. Jag bor alldeles intill Yttergrans kyrka, med fina Albertus Pictor-målningar. I boken representeras han av Härkeberga och Löt.
Yttergrans kyrka
I samband med 500-årsjubileet 2009 gavs det ut ett frimärke med en Albertus Pictor-målning. Då gjordes denna lilla film.


I Yttergran finns gott om detaljer som skulle kunna passa att göra stickmönster på. Kanske det så småningom kan bli en tröja med egen design inspirerad av målningarna här?





onsdag 24 september 2014

Körsång - ett redskap för fred och frihet?

Första konserten på Körserien med Radiokören den här terminen kändes angelägen och musiken var förunderligt vacker. I presentationen citerades Tomas Tranströmer: "Klangen säger att friheten finns", ett passande citat hämtat från hans dikt Allegro i samlingen Den halvfärdiga himlen. Konserten hette The promised Land och hade underrubriken Drömmar om frihet, självständighet och det förlovade landet.

Vi fick bland annat höra Aaron Coplands In the beginning där texten är ordagrant skapelseberättelsen i 1 Mosebok som blivit till ett stort mäktigt körverk med en mezzosopran som solist. En av körens altar, Annika Hudak, gjorde den rollen helt fantastiskt. Stilen är berättande, verket är krävande även för kören. Efter varje skapelsedag kom som ett stilla recitaterande ackord "And the evening and the morning were the ... day"

Mer bibeltexter, men i form av negro spiriturals, hämtade från i Michael Tippetts oratorium A Child of our Time, gick direkt till hjärtat. Välkända sånger här i avancerad kördräkt, hur vackert som helst! Tydligen började Tippett komponera detta stycke just när andra världskriget började, det blev hans sätt att kämpa mot våldet och uttrycka människors längtan efter frihet. 

Aaron Kernis var en ny bekantskap för mig. En amerikansk kompositör född 1960. Vi fick höra två av hans fyra Extatic Meditations, tonsatta medeltida texter. Jag gillade speciellt nr 3, I cannot dance, o Lord med sina läckra rytmer.

Arnold Schönberg var jude och tvingades gå i exil. Konserten avslutades med Friede auf Erden, ett av hans tidigare verk. Ett mycket krävande a capella-stycke, där Schönberg först fick skriva stråkstämmor till för att det skulle kunna sjungas! Men nu fick vi alltså höra Radiokören framföra det a capella, så som tonsättaren ursprungligen tänkt sig. Säkert otroligt svårsjunget, med mycket kromatik, men vackra senromantiska klanger, skrivna innan Schönberg var på väg mot atonalitet och tolvton.

Två andra senare sånger av Schönberg, den ena med text från Ps 130 på hebreiska, fick vi höra två gånger under konserten, men det var ändå inte tillräckligt för att jag skulle vänja mig vid klangerna. Tolvtonsteknik är ju teoretiskt intressant, men det leder inte till några lättillgängliga klanger precis.

Konserten sänds i P2 på fredag 26 sept kl 19 med repris torsdag 2 okt  kl 10.30.
Lyssna om du har tillfälle då eller senare på SR Play



onsdag 17 september 2014

Camerata Vocalis i Rom


Camerata Vocalis utanför konsertkyrkan
Foto: Gunilla Edström
Camarata Vocalis firar 20 år i år och därför händer det extra mycket spännande saker. Vi har just varit på en resa till Rom, där vi hade konsert i San Giovanni a Porta Latina.

Vi hade inte så stora förhoppningar vad gäller publik, det är så mycket som händer i en stor stad som Rom, men vi blev glatt överraskade av en relativt stor och mycket entusiastisk publik. Vår repertoar spände tidsmässigt från ett Kyrie av Palestrina till Knut Nystedts motetter. Däremellan sjöng vi bland annat två Ave Maria i olika stil, det ena baserat på en gåtfull skala (scala enigmatica) av Verdi och det andra med romantiskt ljuva klanger och stor dynamik av Rachmaninoff. Lite svensk folkton fanns också med och extranumret En vänlig grönska gick verkligen hem hos publiken.
Repetition före konserten
Foto: Gunilla Edström
Kyrkans vackra klocktorn från 1100-talet
San Giovanni a Porta Latina är en populär bröllopskyrka, enkel i formen med kolonner i olika stilar och flera välbevarade vackra medeltida fresker.


Det fanns tid för en hel del sightseeing: första dagen en gemensam stadsrundtur med vår guide Ulla och senare rejäla promenader i mindre grupper. Jag har varit i Rom tidigare, så för min del fanns inga direkta "måsten" att klara av, däremot blev det flera kära återbesök.

En av höjdpunkterna för mig var besöket på Petersplatsen på söndagen, då stora skaror vandrade dit i god tid för lyssna till påven. Utan paraply eller solhatt blev det en väntan i brännande sol tills han kl 12 visade sig i fönstret och talade till församlingen.
Folk samlas på Petersplatsen i väntan på påven
Michelangelos magnifika kupol på Peterskyrkan
Ser du påven i ett av fönstren?
Påve Franciskus talar från Vatikanpalatset
Det antika Roms hjärta är Forum Romanum. Vi nöjde oss med att se detta virrvarr av tempelruiner, kolonner och triumfbågar på avstånd. I utkanten ligger Colosseum, den enorma amfiteatern, från år 72 e Kr. En mäktig byggnad där romarna kunde beskåda ruskigheter som strider mellan vilda djur, gladiatorspel och avrättningar. 70 000 personer fick plats!  Förbluffande mycket av den urgamla byggnaden står kvar, trots jordbävningar och vanskötsel och att man tog material härifrån för att bygga broar och palats.

Man håller på med en större renovering och rengöring. I en artikel i DN läste jag att det är mode- och skoföretaget Tod´s, som är sponsor för arbetet som kommer att ta ett par år till. Trafiken har minimerats i området och gatunivån har höjts. Nu kan man gå alldeles intill byggnaden vilket ger en större upplevelse. Och det var helt klart en ljusare nyans på de rengjorda bågarna.  

En annan höjdpunkt var en vandring i Caracallas termer. Här finns imponerande ruiner från en badanläggning, som anlagts av kejsar Caracalla kring år 200. Då kunde den här anläggningen ta emot över 1600 personer åt gången. Där fanns badrum med olika temperatur, utomhusbassäng, utrymmen för motion och kulturella aktiviteter som bibliotek och konstgallerier, ett antikens spa och fritidscentrum.

Så här kan det ha sett ut enligt en plansch på området
Fortfarande blir man imponerad över mäktiga ruiner som finns kvar, vackra mosaikgolv med geometriska mönster och marmordekorationer. 

 

Här i  Caracallas termer såg jag en fantastisk uppsättning av Verdis Aida en varm sommarkväll 1982. Det ges fortfarande en serie föreställningar varje sommar, men man använder inte själva ruinerna som scen längre, bara som kulisser. Men det syns på bildspelet som den här länken leder till att det fortfarande är en oförglömlig upplevelse att se en opera här.


Tiden räckte även till ett besök i det charmiga Trastevere med sina trånga gränder, ett lämpligt ställe för lunch, det vimlar av mysiga restauranger. 

I Trastevere ligger Roms äldsta Maria-kyrka, grundad redan på 200-talet, med otroligt vackra glänsande mosaiker. Medan vi beundrade dessa fick vi lyssna till gregoriansk sång. Tänk så vacker och rogivande den enstämmiga sången kan vara!
Santa Maria in Trastevere
Absidmosaiken är från 1100-talet
Kassettaket i kyrkan är också värt en bild
Det italienska köket har mycket gott att bjuda. Förutom excellent pizza och pasta i alla de former har jag njutit av klassiker med spännande namn som saltimbocca ("hoppa in i munnen") och tiramisu ("dra mig upp" = "pigga upp mig"). Och parmesanost och några andra italienska ostar fick plats i bagaget hem!  

fredag 12 september 2014

Himlens väktare - intressant läsning!

Jag har läst Himlens väktare - astronomins historia före teleskopet av Ulrika Engström. Författaren är vetenskapsjournalist och detta är hennes debutbok.
"Vad vi ser när vi tittar på stjärnhimlen säger en hel del om hur vi ser på den värld vi lever i och också om oss själva."

Det hände mycket mellan Ptolemaios och Kopernikus. Självklart, det skiljer ju hela 1500 år, men det brukar inte berättas något om denna period i astronomiböckerna. Men här gör författaren resor till platser där gamla astronomer verkat, i Iran, Kina och Indien, länder där man ofta låg långt före de gamla grekerna och övriga västerlandet. Hon söker upp observatorier, vackra byggnader belägna på höga kullar med olika instrument riktade mot stjärnhimlen för att utforska den, långt innan teleskopet uppfanns på 1600-talet. Och hon träffar dagens astronomiintresserade i Iran, många unga kvinnor.

Matematikens utveckling i Indien hade stor betydelse för förståelse av universum. Det var där man först tog till sig begrepp som oändligheten, och det var också där som nollan introducerades redan på 600-talet.

Detta är en annorlunda kulturhistorisk bok som spänner över länder och tider där astronomin har haft hög status. Man visste tidigt att jorden var ett klot och man kunde förutse sol- och månförmörkelser. Astronomin var viktig för navigation och för att skapa kalendrar, för att t ex kunna räkna ut när påsken inföll eller när Ramadan började och slutade. Dessutom trodde man ju att mycket var "skrivet i stjärnorna". Astronomisk kunskap gav makt i samhället - astronomerna kunde förutse vilka dagar som var bra för att ta viktiga beslut.

En intervju med författaren. Hoppas du tar dig tid att lyssna, den tar en halvtimme! (Tillgänglig till 2014-11-07)
Länk till intervjun
Länk till intervjun, klicka här

måndag 1 september 2014

Första kontakten med ukrainsk körmusik

I fredags var jag på konsert med en ukrainsk kör, Kievs Kammarkör. Oscarskyrkan var helt fullsatt. Arrangemanget låg inom Östersjöfestivalen.
21 sångare sjöng alldeles fantastiskt. En ovanligt liten kammarkör, men alla var proffs och flera av dem hade solistiska uppgifter också. Konsertens första del bestod till stor del av liturgiskt präglad repertoar. Den enda kända programpunkten för mig var en sats ur Rachmaninovs Vesper. För övrigt var det musik av nu levande ukrainska kompositörer. Jämfört med svenskt körklangsideal lät det lite annorlunda. Ovanligt maffiga altröster och synnerligen djupa basar var det jag tänkte på mest.

Valenyn Silvestrov var en för mig ny bekantskap, han hade tonsatt texter av 1800-talspoeten Taras Sjevtjenko. Enligt programbladet är kompositören den främsta i dagens Ukraina och poeten kallas Ukrainas nationalskald. Silvestrov lär vara Arvo Pärts favoritkompositör, och kanske fanns det lite likheter. "Jag skriver inte ny musik. Min musik är ett gensvar till och ett eko av vad som redan finns." Så har Silvestrov själv sagt. 

Efter paus kom körsångarna klädda i färggranna folkdräkter och framförde ett program med ukrainsk folkmusik. De sjöng utan dirigent och band ihop sångerna med trevlig koreografi.
Det visade sig att alla manliga körmedlemmar var bra på att hantera trummor och slagverk av alla de slag, både tillsammans med folksångerna och i separat musik. Tre killar framförde ett läckert stycke som hette Gräsklippare, där de musicerade på sablar.
Bilderna är hämtade från Pressbilder på Östersjöfestivalens hemsida och där finns många fler.