tisdag 19 april 2016

Storslagen, förförisk och smäktande opera i Karlstad

Solen sken i Karlstad i helgen, så ska det ju vara! Och där fick jag uppleva en gripande operaföreställning av en ganska bortglömd kompositör, österrikaren  Erich Wolfgang Korngold.
Wermland Opera, Karlstad

Operan som heter Die tote Stadt  hade premiär 1920 och då var Korngold bara 23 år. En roman med titeln Det döda Brügge är förlaga. Brügge (en stad i Belgien) har haft sin storhetstid som handelsstad, men förlorat sin betydelse och därmed tömts på liv. Brügge blir som en symbol för döden.

När en nära anhörig dör kan en människa helt tappa sin kraft och sin livsglädje. Sorgen blir förlamande och tar över i drömmar och ger hallucinationer. Änklingen Paul i operan lever bara i minnet av sin döda Marie, men tvingas av människor han möter att välja mellan det förgångna och nuet. Alldeles i slutet av sista akten verkar det som att han lyckas släppa taget och gå vidare.

Ett tungt ämne för en så ung kompositör, kan det tyckas, men Erich Wolfgang Korngold var ett underbarn och hade redan som barn och tonåring komponerat många verk. Hans far Julius Korngold var en känd musikkritiker och pushade säkert sonen. Undrar om han månntro gav sonen andranamnet Wolfgang med tanke på ett annat underbarn, Wolfgang Amadeus Mozart?   

Die tote Stadt innehåller färgrik orkestermusik, melodiska arior med romantiska klanger med drag av komplicerade ackord, antydan till Strauss-valser och avancerade harmonier som speglar växling mellan dröm och verklighet. Musiken understryker handlingen helt suveränt.

Här är en länk till en litet filmklipp på SVT
Tjusigt tak i salongen
Här serveras gott fika i pausen

Die tote Stadt spelas sällan. Operan kräver extrem virtuositet av både sångare och orkester. Karlstads uppsättning är den tredje i Sverige: de tidigare gjordes på Ystadsoperan 1987 och på Kungliga Operan 1996. Föreställningen i Stockholm såg jag. I programbladet därifrån finns en härlig karikatyr av underbarnet själv vid pianot med beundrande etablerade musikpersonligheter runt om, bl a Siegfried Wagner (Richard Wagners son), Max Reger och Richard Strauss.

Karikatyr i Neues Tagblatt 1911
Operahuset i Karlstad har en liten salong och ett orkesterdike för en mindre orkester. Det kräver anpassning av en opera som denna. Scenografin var fiffigt gjord, ett instängt rum i första akten blir sedan med små förändringar och annan ljussättning till husfasader i en stad. Att göra musiken med betydligt färre musiker än i originalet kräver ett stort jobb. Vi fick veta mer om detta av dagens dirigent Joakim Unander; det var han som gjort den krävande bearbetningen. Han berättade också om underbarnet Korngolds liv och verk.

Varför är Korngold då inte mer känd? Det kan ju dels bero på att han var jude och därmed blev hans musik förbjuden, dels på att han ägnade sig mycket åt filmmusik, som kanske ansågs som en mindre fin musik. Men bland Korngolds verk finns mer musik att upptäcka, helt klart! Jag länkar här till en intressant sida om Korngold. Noterna under kompositörens autograf överst på den sidan är de inledande takterna i hans violinkonsert i D-dur opus 35.

onsdag 13 april 2016

Opera på filmduk, kan det vara något?

Att ta sig till Metropolitan är inte så enkelt. Därför är det fantastiskt att via satellit kunna uppleva en opera därifrån live på hemmaplan. För ett par veckor sedan såg jag Madama ButterflyFolkets hus i Kalhäll. Det var en matinéföreställning på Metropolitan som direktsändes, och vi kunde se operan med start kl 19 svensk tid.


Hur är då operaupplevelsen på en filmduk? I början var jag tveksam. Det var så tydligt att filmduken var där. När kameran visade närbilder på personer blev det platt som på bio. Det krävs att man ser hela scenen och scengolvet för att få känslan av att det är levande personer som agerar på en scen. Men efter ett tag var jag som närvarande på Metropolitan. Och då blev närbilderna som när man tar fram kikaren i salongen för att titta på de agerande.


Vad får man mer i en opera på detta sätt? Intervju med sångare och skådespelare i pauserna är givande. Textremsan är bra placerad nertill i bilden som på bio, på operan kan det vara jobbigt att flytta fokus från scen till textmaskin, man riskerar att få nackspärr om man sitter på parkett.

Puccinis musik är bedårande vacker och om därtill lägger en fantastiskt bra sopran med stor inlevelse - då har jag svårt tänka mig något inom musiken som kan överträffa upplevelsen! Här var det Kristine Opolais, en lettisk sopran, som gjorde rollen som Madama Butterfly. I en intervju för The Telegraph säger hon att detta är den svåraste och mest kompletta rollen: Det räcker inte med en bra röst, det krävs tårar från själen.

I operan får Butterfly och Pinkerton ett barn, en tyst rollfigur i operan. Att i den rollen använda en docka som sköttes av tre personer helt dolda av svarta slöjor visade på fantastisk dockteaterkonst. Med små rörelser fick de dockan att bli ett litet barn som lyssnade och tog till sig de vuxnas agerande och visade på ett otroligt kroppsspråk. Ett annorlunda grepp, mycket lyckat!

fredag 8 april 2016

Sevärda världsarv i Zimbabwe

För ett par år sedan var jag på ett föredrag på Etnografiska museet om Stora Zimbabwe. Därför kändes det extra spännande att uppleva det på plats.  Inte kunde jag tro då, att jag skulle komma dit. (Klicka gärna på länken och läs vad jag skrev efter föredraget!)

När européerna upptäckte platsen trodde de inte att de mäktiga ruinerna kunde vara byggda av afrikaner. Man trodde att det måste finnas en koppling till medelhavsområdet eller något bibliskt som t ex drottningen av Sabas palats. Men nyare forskning har visat att ursprunget är sydafrikanskt. Stora Zimbabwe var centralort i kungadömet Shona och härifrån bedrevs en omfattande handel av elfenben, guld och andra metaller. De fynd man gjort av keramik och glaspärlor visar på kontakter med både araber och kineser. Under fyra århundraden var detta ett viktigt politiskt och ekonomiskt centrum.
 



Zimbabwe betyder just "hus av sten" på shonaspråket. Nu är Great Zimbabwe inte ensamt i sitt slag, men det största, och har därför fått detta namn. När landet blev självständigt 1980 fick detta historiska monument ge namn åt landet (som tidigare hette Rhodesia).
Den runda Great Enclosure är den del som restaurerats mest. Där imponeras man av murarna upp till 11 m höga, total längd på den yttre muren är 250 m. Att forma stenar som passar in i konstruktionen och utan murbruk få till denna kurviga mur, vilket arbete!

Passage med höga svängda murar byggda utan murbruk


Imponerande bygge med dekorativa mönster


Mycket har blivit hårt åtgånget vid tidigare utgrävningar när man letat guld och andra skatter. Men ett 10 m högt koniskt torn alldeles massivt är ganska orört (till vänster i bilden ovan). Till vilket ändamål detta har byggts vet man inte.


Vi besökte också Khemi nära staden Bulawayo. Khemi var huvudstad i ett rike som växte fram efter det att Stora Zimbabwe hade övergetts. Khemis storhetstid var 1450-1650. Även där bodde kungafamiljen på kullarna med storslagen utsikt, och övriga befolkningen nedanför.
Ingången till kungapalatset i Khemi
Imponerande murar
Stenar lagda i vackra mönster i Khemi
Både Stora Zimbabwe och Khema är världsarv. Zimbabwe håller på att bygga upp sin turism och förhoppningen är att man kan få ekonomisk möjlighet att underhålla och restaurera dessa monument. När landets ekonomi var nere i botten flydde många välutbildade ur landet och för närvarande är det dåligt med resurser.

Nationalsymbolen för Zimbabwe är en stiliserad fågel, en kopia av en av de åtta fågelskulpturer i täljsten som man hittat på Stora Zimbabwe. Man vet inte vad de symboliserade, men tror att det var en rituell kungasymbol. Kanske man högg ut en ny fågel för varje ny kung. Av de åtta fåglarna är sju tillbaka, placerade i det lilla enkla museet. 
Typiska shonahyddor
I dalen (Valley Complex) låg några nybyggda runda shonahyddor. Vi fick ta del av shonafolkets tradionella musik och dans. Två av de sittande musikerna spelar mbira (tumpiano i en resonanslåda av kalebass).




Små fåglar jag köpte som souvenirer
Gruppen som ska ta sig upp till Hill Complex
Det krävdes lite extra ork att ta sig upp till ruinerna uppe på kullen, kungens residens. Det var ojämna trappsteg, man fick balansera på stenar som satt mer eller mindre fast och passera väldigt smala passager mellan murar och stora stenar. Det var intressant att se hur det antika murverket integrerats med de naturliga granitblocken. Guiden pekade på de extremt stora stenarna högst upp. Visst liknande det formen av en zimbabwe-fågel? Han hjälpte oss med fantasin genom att rita fågeln på marken.

Ingången till Royal Enclosure (original)

Ser du att guidens teckning liknar stenformationerna ovan?
Nedanför kungens residens såg man rester av en amfiteater för rituella aktiviteter såsom djuroffer, bön om nederbörd och kontakt med andevärlden. Här hade fågelstatyerna varit placerade på pelare runt om.



Vi kröp in i den rituella grottan under en överhängande klippa.  Kanske ett ställe för kungen att dra sig undan till, men ändå ha uppsikt över Great Enclosure. Om han ropade något härifrån hördes det ut över hela dalen, guiden demonstrerade det för oss och vi hörde ett tydligt eko.
  
Från grottan kan man se Great Enclosure därnere till vänster i bilden 


Den tvåveckors resa jag gjort i Zimbabwe och Sydafrika hade namnet Afrikas okända kungadömen. Ett skäl till att jag valde den, var just kombinationen av safari och tillfälle att få se den försvunna staden Stora Zimbabwe jag hört talas om.

tisdag 5 april 2016

Safari - en annorlunda upplevelse!


Tänk att jag kunde bli så fascinerad av att under flera timmar sitta och spana efter djur! Inga andra tankar, jag levde fullständigt i nuet. Det var så spännande!

Ordet safari är swahili för "lång resa". Ursprungligen betydde ordet storviltsjakt på afrikanska savanner, nu är det turister som njuter av djur och natur.

Kulmen på våra safariaktiviteter var tre dagar i Krugerparken i Sydafrika. Ingen liten park i vår mening, den är nästan dubbelt så stor som Skåne. Morgonsafari just när solen gått upp kl 6 och så var vi ute i tre timmar, och eftermiddagssafari kl 16 då man också fick njuta av solnedgången, så såg dagsprogrammet ut under tre dagar av resan.

En kväll var vi ute lite senare och förutom en elefantfamilj, som stod och drack vid ett vattenhål, fick vi njuta av en fantastisk stjärnhimmel med en liggande månskära. Jag är inte alls bra på stjärnbilder på södra stjärnhimlen, men Orion som står så lågt hos oss, gick att se där också, och guiden visade på Södra korset.
Så här såg vår safarijeep ut ...
... och så här bodde vi
Djuren ser inte safaribilen som byten, så det var helt tryggt att sitta där i den helt öppna bilen. The Big Five är ett begrep för fem stora, farliga och svårjagade djur, fyra av dem (lejon, noshörning, buffel och elefant) fick vi se på nära håll vid flera tillfällen, det var leoparden som höll sig undan.  Min man var välutrustad med långa objektiv och fick bra lön för mödan att kånka på all utrustning.



 Jag beundrar safariguidernas kunnande. Dessutom var vår reseledare fågelexpert med en otrolig artkännedom, vilket både imponerade och intresserade mig. Vi fick lära oss massor. Förutom djur och fåglar visade de på spännande växter med proteinrika blad att äta, plantor som används inom folkmedicin och för tandvård och som skönhetsmedel.
Glansstare
Grå krontrana

Att kunna se på djurens kroppsspråk hur de mår och om vi törs komma i närheten eller om det är säkrast att hålla sig på rejält avstånd, är förvisso en livsviktig kunskap. Man kan t ex se på en elefants svansföring och öronviftande hur elefanten är till mods. Om svansen hänger rakt ner är elefanten till freds med tillvaron, men om svansen är krokig och öronen viftar, då är det bäst att stanna och låta elefanten passera. Vid några tillfällen gick vi ur bilen, även med stora djur på nära håll.
Att stå på marken och se fem noshörningar en liten bit bort gav lite extra pirr i magen.

När elefanterna är lugna kan man komma dem nära med kameran
Det var mitt livs första safariupplevelser, men det gav mersmak. Och visst skulle jag gärna se leoparden också.

måndag 7 mars 2016

Just nu stickar jag retro

För länge sedan stickade jag en tröja till min man i garnet Tiffany, ett härligt glansigt garn i ull, acryl och rayon, mjukt och skönt, ganska tunt. Den tröjan blev en riktig favorit. Det var i slutet på 1970-talet, så tröjan är uppsliten sedan länge. Min man önskar sig en ny.

Men garnet Tiffany går tyvärr inte att få tag på längre. Jag har frågat här och var efter något liknande, men inte hittat något riktigt bra. Det bästa är Baby Alpacka Silk och det hörs ju på namnet att det mjukt och en liten gnutta glansigt.

På bilden syns både dam- och herrmodell (ganska vanligt på den tiden). Det är många liknande nyanser i garnet och många olika typer av mönsterstickning. Dammodellen har dessutom några hålmönster. Jag stickade en sådan också, inte till mig själv, men till en av min mans kolleger.

Det är inte samma stickfasthet på Baby Alpacka Silk, så det blir lite omräkning i mönstret, men det ska jag väl klara. Färgerna är annorlunda; det fanns inte samma nyanser. Jag gillar mest rundstickning, men här hade det varit jobbigt (tror jag) att översätta alla mönstervarianter till att bara sticka från rätsidan.

Bakstycket är precis färdigt. Det tar nog ett tag innan hela tröjan är färdig, så här kommer en bild på det så länge.
Det är flera färgnyanser som är väldigt lika och många olika typer av mönster. Man måste koncentrera sig och räkna mycket. Ingen bra TV-tittar-stickning alltså. Jag tog några närbilder på några av de vackra mönstren:
  


Och så undrar ni väl vad min man tycker? Jo, han tycker det ser bra ut och hejar på mig!

tisdag 16 februari 2016

Rågad passion!

Dags för surdegsbakning igen! Det var svårt att få surdegen riktigt fluffig och fin, när kylan höll sitt grepp. Kökstemperaturen räckte inte riktigt till.

Visst blir det vackra bröd
när man använder jäskorg!
Två av bröden med recept från boken










Brödbakning med rågad passion över gränserna! Så lyder underrubriken på Ingela Marklinders bok Surdeg, som jag varmt rekommenderar.

Ingela Marklinder är docent i kostvetenskap och har en gedigen kunskap i surdegsbakning. Hon har också låtit sig inspireras av goda brödkulturer i flera länder. Boken innehåller recept baserade på både enstegsprocess (surdegsgörning kväll dag 1 och bakning dag 2) och flerstegsprocess (friskning - grundsur dag 1, fullsur - bakning dag 2).Jag har med gott resultat testat de flesta recepten.

Det danska rågbrödet på enbart råg, solroskärnor och pumpafrön är fantastiskt gott i tunna, tunna skivor.
Rågbrödet bakat i lergryta  blev också väldigt gott. I receptet ingår mandlar och russin; jag har också provat att ersätta russin med hackat pomeransskal, som gav en väldigt god smak.

En surdeg innehåller både mjölksyrabakterier och jästsvampar, och beroende på vilken sorts bröd man vill baka, prioriterar man det ena eller det andra. Ju mera råg, desto mera syra tål degen. Jag trodde inte att det gick att baka bröd på 100% råg, men det går bra. Råg kräver surdeg, redan 20% råg i en deg kräver surdeg, som ger både baktekniska och smakmässiga fördelar. 100% rågmjöl förutsätter att 35 % av mjölet syras till en surdeg.

Kapitlet Surdegsdialoger var kul att läsa, som gjort för ett rollspel i kurser för blivande bagare.
Stora härliga bilder inspirerar till bakning!

lördag 13 februari 2016

Min väst "Sväng om" är klar!

På Syfestivalen i höstas såg jag västen "Sväng om" uppstickad. Den hängde med ryggsidan utåt och jag tyckte den var fantastiskt fin! En väninna som var med mig tyckte det var en väst för en lärare som skriver på tavlan och då visar västens allra vackraste sida för eleverna. 
Västen bakifrån

Garn och mönster kommer från Östergötlands uppspinneri. Jag valde att sticka den i marinblått med mönster i karamellgarn (Ljus karamell). Man stickar rätstickning lodrätt, hela västen i ett stycke, med början i höger framkant. Det var krångligt i början med "dragspelsstickningen med smock" mitt på ryggen, men övning ger färdighet. Det är lättare än det ser ut, jag lovar.

Kanten nertill är i grundmönstret rutig. Jag började att göra så, men eftersom garnet var melerat blev rutmönstret inte så bra, och det gick inte att få vänster och höger sida lika. (Min man avrådde mig; han är väldigt noga med symmetri.) Jag valde då att göra ränder som på ryggen, och var noga med att det skulle bli så lika som möjligt i färgen på båda sidor.

Efteråt fanns lite garn kvar av blå och grön nyans och då fick det bli kantremsa fram. Framsidan fick lite mer färg på det sättet. Som vanligt åkte jag till Kims handarbeten i Kungsängen för att få hjälp med knappvalet. Hennes blick för vilken knapp som passar är enastående!
Västen framifrån
Visst blev den ett litet konstverk, kolla de här detaljbilderna:
  
   

Och om några dagar är det Syfestival i Älvsjö igen! Vem vet vilka frestelser jag faller för då?